Rent krasst är det ju så att vi kvinnor inte är fertila hur länge som helst. Förr eller senare stänger äggbutiken och när detta sker kan variera oerhört från person till person.
Somliga har inga problem att bli gravida när de är en bra bit över 40, medan jag har hört talas om personer som har hamnat i klimakteriet när de är strax över 30. Så, om man är kvinna och gärna skulle vilja ha barn men inte har träffat ”den rätte” i ”rätt” ålder så kan det kännas osäkert och jobbigt. Risken är att man slår sig ihop med fel person bara för att man så gärna vill ha en far till sina framtida barn och det kan i värsta fall bli en så dålig matchning att man bryter upp efter en kort tid tillsammans.
Så, hur ska man göra om man verkligen vill ha barn? Satsa på någon som känns ”nästan rätt” eller ”egentligen inte rätt alls om det inte hade varit så att jag är 35+” eller åka till Danmark? Eller adoptera? Jag kan bli så himla förbannad på den här biologiska orättvisan som gör att många kvinnor tvingas fatta förhastade beslut bara för att de inte vill riskera att stå barnlösa.
Min fundering är helt enkelt vad man gör om den rätte inte dyker upp i tid? För min del hade jag nog förlikat mig med tanken på att det aldrig skulle bli några barn och ärligt talat gruvade jag mig inte så mycket över det, det finns ju annat i livet än barn. Nu är jag nyfiken på om det finns några andra här som har funderat över just det här med vad man gör åt barnfrågan allteftersom åren går..?
Vad gör man om den rätte inte dyker upp i tid?
Taggar
13 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
<3
Tror du verkligen att det är så lätt att adoptera?
Det finns inte längre friska barn alls att adoptera.
Hej, jag hade förlikat mig med att inte få några barn då jag inte träffat honom med stort H, och dessutom har flera stora myom som man sa var ett stort hinder och jag började närma mig 40 års strecket. Nu ligger jag här i sängen med mitt livs två största kärlekar, min 4 månader gamla dotter och mannen i mitt liv ❤ Tänk hur bra det kan bli i alla fall ❤
❤
Jag funderade ett tag på insemination, men ju mer jag tänkte på det ju mer kom jag fram till att jag inte vill vara en ensamstående förälder (ingen värdering bara rent praktiskt).Jag vill inte lägga all den tiden som det krävs, jag har så mycket annat jag vill göra, jag skulle helt enkelt känns mig låst. Det känns bra att ha landat i detta och jag har syskonbarn som jag älskar över allt annat! Ibland intalar man sig att man vill ha saker för att det hör till normen men när man funderar ett varv till så kanske man inte alls vill det. Mitt beslut känns väldigt genomtänkt!
Låter bra! Kram!
Oj vad du träffade mitt i prick…. Är en 34-årig singeltjej som längtar efter barn!! O en kille med såklart, men jag har bestämt mig för att om jsg kan få barn så ska jag få det… Så efter sommaren ska jag börja kolla upp hur det fungerar nu när det är tillåtet i Sverige att inseminera som ensamstående. Väldigt läskigt känns det, men som du skriver så vill jag inte nöja mig med någon halvdan kille utan jag vill ha min prins!!
Kram på dig och önskar dig all lycka med livet och kärleken! Kramar!
Hej! När jag fyllde 40 år så började jag fatta att jag faktiskt hade haft så kul så jag tappat bort tanken på barn och man. Lite sent att försöka hitta Han så jag valde att försöka skaffa barn själv via insemination i Danmark. Det tog mig 9 försök och mycket ångest men sedan fick jag min lilla älskling Oliver, nu 4,5 år gammal. Detta kan jag rekommendera till många som funderar. Tuff resa, man måste vara säker på vad man ger sig in i men gud vad härligt det är när det går bra! 🙂 Hoppas fortfarande på att Han ska dyka upp, men nu kan han få göra det i lugn och ro! 🙂
Kram! Tack för att du delar med dig!
Ojoj..detta ligger väldigt ’nära om hjärtat’..
I slutet av 2006 fick jag diagnos endometrios och besked att jag inte skulle kunna få barn utan hjälp via IVF. Jag var då 35 år och hade inga barn. Jag var i ett förhållande sedan bara några månader och var långt ifrån ’nu skaffar vi barn tillsammans’ stadiet.
Jag fick genomgå några operationer och året efter sa läkarna att ’Vill du ha barn är det nu eller aldrig’ som gäller. Det var inget lätt beslut.
Hade jag varit i ett stabilt förhållande hade det kanske varit annorlunda.. Mitt förhållande hade tagit en hel del stryk på grund av distans emellan, min sjukdom och andra saker, men vi bestämde oss iaf att ge oss på IVF behandlingen.
Det är en lång historia i sig med vad som hände med psyket, med förhållandet, misslyckade försök, ett missfall och allt runtomkring det där men 2008 föddes min son. Mitt mirakel.
Då hade förhållandet spruckit, han hade träffat en ny kvinna och jag var i allra högsta grad ensamstående de kommande åren.
Jag träffade mitt livs kärlek 2012, han hade inga barn men önskade inget högre. Min son var då fyra år och jag var 41. jag visste ju redan då att chanserna att kunna få ett barn till var minimala. I första hand pga min sjukdom men nu även pga min ålder. Under 2014 gjorde vi ett antal försök, men efter alla misslyckade försök och ett hopp som lös allt svagare fick vi inse att det blir inget barn. Han kan inte få ett barn tillsammans med mig.
Att acceptera det har varit svårare för mig än det varit för honom.
Han är en fantastisk pappa till ’vår’ son och jag är ofattbart lyckligt lottad trots allt.. att jag har en son och att jag träffade min stora kärlek… men längtan och sorgen efter ett syskon till vår son, en graviditet tillsammans med någon man älskar och där vi båda längtar efter det gemensamma barnet, den sorgen kommer nog ta mycket lång tid att bearbeta… det känns fortfarande otroligt tungt och jag kan inte prata om det utan att det stockar sig i halsen..
Blev väldigt gripen av det du skrev. Tack för att du delar med dig. Kramar
:-* Så glad för din skull!