14 februari. Alla hjärtans dag. Valentine’s Day. Usch, så svårt. Det här är en dag som jag inte riktigt förstår mig på, frågan är om jag någonsin kommer att göra det.

Rent krasst är det ju så att vi kvinnor inte är fertila hur länge som helst. Förr eller senare stänger äggbutiken och när detta sker kan variera oerhört från person till person.

Somliga har inga problem att bli gravida när de är en bra bit över 40, medan jag har hört talas om personer som har hamnat i klimakteriet när de är strax över 30. Så, om man är kvinna och gärna skulle vilja ha barn men inte har träffat ”den rätte” i ”rätt” ålder så kan det kännas osäkert och jobbigt. Risken är att man slår sig ihop med fel person bara för att man så gärna vill ha en far till sina framtida barn och det kan i värsta fall bli en så dålig matchning att man bryter upp efter en kort tid tillsammans.

Så, hur ska man göra om man verkligen vill ha barn? Satsa på någon som känns ”nästan rätt” eller ”egentligen inte rätt alls om det inte hade varit så att jag är 35+” eller åka till Danmark? Eller adoptera? Jag kan bli så himla förbannad på den här biologiska orättvisan som gör att många kvinnor tvingas fatta förhastade beslut bara för att de inte vill riskera att stå barnlösa.

Min fundering är helt enkelt vad man gör om den rätte inte dyker upp i tid? För min del hade jag nog förlikat mig med tanken på att det aldrig skulle bli några barn och ärligt talat gruvade jag mig inte så mycket över det, det finns ju annat i livet än barn. Nu är jag nyfiken på om det finns några andra här som har funderat över just det här med vad man gör åt barnfrågan allteftersom åren går..?

Dejtingsåpan Bachelor hör inte till det jag brukar kolla på i tv-väg. Men igår drabbades jag ofrivilligt av en trailer inför kommande avsnitt av programmet.

Det handlade om 2016 års ungkarl, Sebastian, 37 år. Vi fick veta att han jobbar som kökschef och stormtrivs med att befinna sig i såväl fartiga som lugna miljöer:

”Om fjället är lugnet för honom, de dagar han går på tur, så är köket det motsatta. Och där trivs han som fisken i vattnet. Och på tal om fisk, så är det också hans favoriträtt.”

Och vidare:

För tre år sedan gav sig Sebastian ut och reste på egen hand för att upptäcka världen, och då fann han också ett inre lugn. Nu är han klar med sitt nomadliv, är på väg att flytta hem till Sverige igen och längtar efter att hitta den stora kärleken och bilda familj.

– Jag har rest och upptäckt världen på egen hand. Jag har inte bara sett nya delar av världen utan även funnit mitt inre lugn. Nu längtar jag efter att dela mitt liv med, någon som är på samma plats i livet som mig. Min dröm just nu är att träffa den rätta att dela min framtid med, en trygg och härlig tjej som ser livet från den ljusa sidan och som älskar nya utmaningar och vågar ta chanser. Längtan att träffa någon är enormt stor. Någon som vill bilda familj och uppleva nya saker tillsammans med mig. Jag hoppas jag ska finna henne på det här äventyret!

Skärmdump från tv4.se.

Som snart 40 år gammal kvinna med lång bakgrund som singel kan jag inte låta bli att bli superprovocerad av den här trailern. Inget fel på Sebastian, han är säkert jättetrevlig och värsta kapet. Men det som provocerar mig är att en 37-årig kvinna utan barn aldrig skulle skildras på det här sättet. För är man kvinna och 37 flummar man inte runt, lever nomad ute i världen och kommer sakta men säkert fram till att man nog vill slå sig till ro och hitta kärleken. Nej, då sitter man och krisar över att inte ha hittat den rätte. Då är man ”desperat singel” som det står ”PANIK” skrivet i pannan på. Man funderar dag som natt över om barntåget har gått och har man inte redan varit nere i Danmark och försökt få barn på egen hand så är man på väg dit. Alternativt harvar man runt på diverse dejtingsajter där utbudet endast verkar bestå av relationsrädda män som lägger benen på ryggen så fort du andas ordet ”barn”.

Tänk vad härligt det hade varit om vi kvinnor också kunde få dra ut i världen och leva nomadliv när vi närmar oss 35. Ibland kan jag bli så himla irriterad på att naturen har skapat den här orättvisan som i slutändan handlar om att män kan flumma runt mycket mer innan de bildar familj, medan kvinnor förväntas slå sig till ro och bilda familj runt 30. Att ge sig ut i världen har man inte råd med, inte om man vill ha en chans att försöka sätta biologiska barn till världen innan man blir för gammal. Som kvinna förväntas man bilda familj och tagga ner på karriärambitionerna i samband med detta, för annars är ju ”risken” att du är en bit över 40 när du har karriärat så pass mycket att du kan sänka garden en stund och ta hand om ett nytt liv.

Nu ska man såklart inte lägga energi på att irritera sig på en tv-såpa, men det faktum att nästan alla de medverkande tjejerna som ska dejta Sebastian är under 30 stör mig också. Ett par stycken tjejer var runt 35, men de var inte många. Ja, det här var dagens gnällinlägg, men jag längtar efter en version av programmet där en kvinna som närmar sig 40 och utan barn letar efter kärleken. Och då har hon varit ute i världen och äventyrat i fem år innan dess, men känner sig nu redo att bilda familj. Och killen hon hookar upp med ska vara en stabil och trygg man som är redo att möta henne där hon befinner sig utan att få kalla fötter och istället bli ihop med en 23-åring.

Ha en härlig fredag!

Foto: Torange.us.

Idag är det ju Alla hjärtans dag och jag är så oerhört glad över att det inte längre bara är kärlekspar som uppmärksammas den här dagen. Nu diskuteras ju hjärthälsa och kärleken till familj och vänner minst lika mycket. Budskapet är att vi ska vara rädda om oss själva och varandra, det gillar jag skarpt.

Extra tacksam för att det inte bara är fokus på kärlekspar är jag eftersom jag avskydde den 14 februari som ung. Jag fick ju aldrig någon röd ros från en hemlig beundrare i plugget (är det fler som hade rosbud i plugget på Alla hjärtans dag, eller var det bara jag?)

LÄS OCKSÅ: 9 saker du INTE ska säga till någon med ETT barn

Eller, jag har nog egentligen hatat den här dagen längre än så. Den ger en klump i halsen och oroskänslor i magen, påminner en om det man inte har lyckats med: kärleken, att hitta någon. Har länge rankat den här dagen i samma kategori som andra hatdagar: midsommarafton och nyårsafton, tillfällen då man förväntas ha så härliga och sociala planer. Sedan sitter man där ensam och glor i taket eller teamar upp med någon singelpolare och känner ångest.

LÄS OCKSÅ: Vill inte förlora min frihet! Hur ska jag göra?

Men nu har fokuset på den här dagen ändrats och det är jag den första att välkomna. Men om vi ändå ska fortsätta på relationsspåret så har jag funderat en hel del över hur folk egentligen träffas nuförtiden. Är det nätet som har blivit vanligast? Det känns så, åtminstone om man frågar runt bland vänner. Eller är nätdejting ett storstadsfenomen? Uppdatera mig gärna, då jag saknar koll.

LÄS OCKSÅ: 8 fördelar med att få barn sent

Och för den som undrar: min egen relation är frukten av nätdejting. Mer om min syn på nätdejting kan ni för övrigt höra i de avsnitt av Happy Pancakes dejtingpodd där jag har varit gäst. Där diskuterar vi vad som egentligen är grejen med nätdejting och hur man skapar en vinnande profil. Bland annat.

Träffas man fortfarande genom vänner och finns det folk som flörtar framgångsrikt på Ica? Snälla, om ni vill – berätta gärna! Jag älskar att få veta hur människor träffas! Och om ni har barn, hur visste ni att er respektive var mamma- eller pappamaterial?

LÄS OCKSÅ: Är löpningen verkligen viktigare än (kärleks(livet)?

Till sist: MASSOR med kärlek till er fina bloggläsare och följare på Instagram som har peppat mig genom den senaste tidens svacka då jag bara ville stänga ner alla mina sociala kanaler. Ni är bäst! 

Foto: Pexels.com.

Träning är visserligen den röda tråden i den här bloggen, men det är ju bara en av bitarna i jättepusslet Livet. Det är ingen nyhet att jag intresserar mig väldigt mycket för relationer och jag menar att allt hänger ihop: träning, mat, relationer, arbete, vila, personlig utveckling och så vidare. Därför har även ämnet för det här inlägget en plats i den här bloggen.

För några månader sedan medverkade jag i två avsnitt av Dejtingpodden, en podcast från nätdejtingsajten Happy Pancake. Med anledning av min medverkan där har jag fått en del mejl med frågor och funderingar kring just det här med nätdejting. De flesta frågorna kommer från tjejer i den där känsliga åldern 35+ när det känns som att ”alla andra” har träffat någon, skaffat ett eller flera barn och man känner sig som den enda singeln i världen. Man dejtar och dejtar, försöker och försöker – men utan resultat. Eller, det enda resultatet är möjligen att man blir mer och mer desperat. För den där eländiga biologiska klockan, den fortsätter ju att ticka på och detta faktum är ju något som även ens omgivning sällan är sen att påpeka. SUCK!

LÄS OCKSÅ: Snälla, sluta barnhetsa kvinnor!

Jag gör verkligen inga anspråk på att vara någon slags dejtingexpert. Är ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan ta någon för given, att en relation måste vårdas och att saker och ting när som helst kan ställas på sin spets. Därför försöker jag ta en dag i taget och känna tacksamhet över det jag har just i detta nu. Men precis som jag också berättar i poddavsnitten så har jag nätdejtat en hel del och har en del reflektioner som jag gärna delar med mig av. Kanske kan de hjälpa någon, vem vet. Här kommer alltså några nätdejtingtips från mig:

• Acceptera den där klockan – och glöm den sedan. Att vi kvinnor är fertila en begränsad del av livet är ett faktum som inte går att förändra. Visst, vi kan till exempel låta frysa ner ägg för att öka chanserna att bli gravida när vi väl träffar någon, men tidsfaktorn kan man ändå inte räkna bort. Det bästa är alltså att helt enkelt bestämma sig för att strunta i den där klockan. När jag krisade som mest bestämde jag mig för att betrakta den biologiska klockan som en besvärlig chef. Man kunde inte bli av med människan men däremot kunde man skapa en strategi att förhålla sig till vederbörande på. Nämligen: man har möten då och då men däremellan sköter var och en sitt med minsta möjliga inblandning. Det tankesättet funkade riktigt bra för mig, för då kunde jag släppa tankarna på ”den tickande klockan”. En annan bra grej som hjälpte mig att distansera mig till krisandet kring klockan var något som Lisa Miskovsky sa till mig när jag intervjuade henne förra året. Nämligen att barn är en gåva, men man kan få barn på olika sätt. Man kan också bli en mycket viktigt person för ett annat barn på andra sätt än att bli förälder. Man kan bli kontaktperson, fadder eller liknande – det finns många barn därute som behöver kloka vuxna. Just det fick mig att slappna av och känna att nej, jag behöver inte ha en kärnfamilj för att må bra.

• Skapa ditt eget drömliv. Många går omkring och förväntar sig att en ny partner ska förverkliga dem och få dem att bli levande. Men det funkar inte så. Du måste själv skapa förutsättningarna för ditt drömliv – gör det nu på en gång utan att sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt dig. Njut av din frihet, boka in roliga resor, spring lopp på exotiska platser eller ta dig an volontärjobb eller liknande. Tänk att nu har du chansen att göra precis det du vill och det som får just dig att må som allra bäst. Och det bästa med detta är att när man mår som allra bäst är man också sitt allra bästa jag. Det vill säga: man strålar och blir extra attraktiv, till exempel för en potentiell partner…

• Se dejting som en kul grej. Att inför och under varje dejt tänka att ”Undrar om hon/han är mitt livs kärlek, hur ser våra namn ut bredvid varandra på brevlådan och undrar om hon/han vill ha barn” är att skjuta sig själv i foten. Du kommer att utstråla desperation och långtifrån det attraktiva jag som ju faktiskt är du. Släpp de där tankarna, dejta gärna flera samtidigt (om du klarar av det) och gör roliga saker. Skippa krystade fikadejter där man sitter och stirrar varandra i ögonen, gör istället något kul. En av mina bästa dejter ägde rum på Gröna Lund, en annan (lite billigare) dejt bestod av kanelbullefika i Rålis en januarikväll i snöblask. Oväntat och kul, så låt kreativiteten flöda!

LÄS OCKSÅ: Frågan ingen kvinna i fertil ålder vill ha

Stort lycka till med dejtingen och kom ihåg att man faktiskt kan träffa kärleken utanför nätet. Verkliga livet är underskattat, lyfter man blicken från mobilens display kan man få vara med om oväntade saker… En riktigt fin lördag önskar jag dig och vill du lyssna på Dejtingpoddavsnitten med mig hittar du dem här och här.

Hur ska man prioritera löpningen till andra bitar i livet? Här är jag mitt i ett jobbigt intervallpass i Stadsskogen i Uppsala 2013. Foto: Karin Grip.

I senaste numret av magasin Spring läste jag en krönika signerad Anders Herrmann, en duktig Uppsalalöpare som jag har haft nöjet att träffa live ett antal gånger. Titeln var ”Rör inte min löpning” och det hela handlade om att folk har åsikter om att han tränar så pass mycket och hur detta påverkar hans övriga liv.

Under doktorandtiden tyckte hans kemiprofessor att det kanske ibland blev lite väl mycket löpning för Anders del och välmenande arbetskamrater och vänner har undrat om han verkligen ska träna så där mycket. Han blir ju bara skadad hela tiden och är dessutom inget proffs. Under en session med den psykolog han ibland träffar i samband med utbildningsterapin på psykologprogrammet ifrågasattes också hans löpning men den svåraste kampen har förts i Anders kärleksrelationer där diskussioner om prioriteringar har blivit en känslig fråga.

Anders försvarar sina prioriteringar med att han älskar det han gör och är nyfiken på hur bra han kan bli. Han är glad över att äntligen ha hittat något som gör honom passionerat lycklig och avslutar med att ”det är ju faktiskt så att den som har tyckt om något mest när den dör vinner”.

Den här krönikan berörde mig starkt och jag ska berätta varför. För även om jag inte på något sätt har varit eller är på Anders nivå som löpare så har jag ändå tvingats försvara min träning massor med gånger. Framför allt i kärleksrelationer där partnern har känt sig bortprioriterad, men även inför familj och arbetskamrater. Alltid har det sunda i att lägga så pass mycket tid på träningen ifrågasatts. Det som gjorde mig allra mest irriterad var då att folk blev sura när jag ifrågasatte hur de prioriterade sin tid. Att sitta i timtal framför tv:n, datorn eller med mobilen verkade inte alls vara lika allvarligt som att faktiskt ge sig ut och röra på sin kropp. Att faktiskt göra något som främjar ens hälsa.

Att träna på ett sätt man trivs med ger livskvalitet och bättre hälsa, det är jag helt övertygad om. Men däremot tycker jag det är viktigt att lite nu och då göra en ”reality check” och ställa sig själv frågan varför man egentligen tränar så pass mycket. Är det för att kompensera för något annat? Saknad efter kärlek, någon att tycka om, en mening med livet? Det är naturligt att man instinktivt hamnar i försvarsställning så fort ens prioriteringar ifrågasätts, men om du verkligen lyssnar inåt och är 100 procent ärlig mot dig själv – är du verkligen, verkligen nöjd med din situation? Eller är det lättare att hävda att löpningen är så pass viktig att jag inte har tid att ha en relation och hinna umgås med vänner som inte är löpare, fast jag innerst inne önskar något annat?

För egen del hamnade den här frågeställningen i fokus när jag blev skadad i höstas och inte kunde springa ordentligt på ett tag. Då hade jag ägnat den första halvan av 2014 åt massvis med träning inför Swissalpine Marathon och sedan UltraVasan. Jag var euforisk över min löpning men hade ett litet hål i hjärtat. Ett hål som blev allt mer påtagligt när löpningen försvann ur mitt liv på grund av en hälsporre. Hålet i hjärtat saknade kärlek och en riktig mening med livet. Träningen var en pusselbit, men jag insåg att mitt liv inte skulle fungera fullt ut om jag inte såg till att få ordning på hela pusslet.

Det handlar inte på något sätt om att sluta träna, men om att börja lära sig att kompromissa. När jag gick in i en relation med någon jag verkligen tyckte om och ville ha kvar i mitt liv insåg jag att det fanns mer i livet än träning. Han ifrågasatte heller aldrig mina val som ofta var fallet i tidigare relationer. Däremot ville jag anpassa min tillvaro för att kunna umgås mer med honom. Jag såg till att verkligen ta i när jag väl tränade och kände snart att jag kände mig starkare och piggare fast jag de facto tränade mindre antal timmar än tidigare. Men nu hade jag en fin anledning att genomföra mer effektiva pass och sakta men säkert kom jag fram till att för mig är det så här livet ska vara. Så på ett sätt kan jag tacka hälsporren för att den tvingade mig att ifrågasätta mina tidigare val och börja min resa mot ett mindre kompromisslöst jag.

Men det här är som sagt min resa, den behöver inte vara densamma som andras. Till exempel Anders. Hur som helst vill jag tacka honom för en ytterst tänkvärd krönika och önska honom all lycka med livet och löpningen! Fler tankar på temat kärlek, liv och löpning?