PLÖTSLIGT VAR DET INTE ROLIGT LÄNGRE…

Petra MånströmLivet, Livsstil, Löpning, maratonlöpning, Motionslopp, Personlig utveckling18 Kommentarer

Prague Marathon

Dagen efter maran i Prag och jag försöker fortfarande förstå vad som egentligen hände. Helt klart är jag en stor erfarenhet rikare och jag vet att den kommer att hjälpa mig massor under framtida lopp.

Jag har svårt att sätta ord på det som pågår i mitt huvud. Men jag vet vad som pågick därinne dagarna före loppet och då handlade det om vetskapen om att jag alltid är bättre på träning än på tävling. Så har det varit sedan jag började springa 2009. Och innerst inne har jag närt en dröm om att åtminstone en enda gång få ut allt jag har i kroppen. Varför? Jag vet inte. Nyfikenhet kanske?

De där tankarna tror jag var den utlösande faktorn. Jag satte omedvetet en press på mig själv och det fick hela systemet att låsa sig. Jag hade inte en enda positiv tanke i huvudet där när jag fick syn på sambon efter cirka 26 kilometer. Kastade mig i hans famn och grät så att tårarna sprutade, fick snyftande fram att jag ville bryta. Men efter en stunds dividerande lyckades han peppa mig att fortsätta ”i vilket tempo som helst – bara du kommer i mål!”

Prague Marathon

Prague Marathon

Och han hade nog rätt. En DNF hade nog satt sig mer i huvudet på mig, särskilt om den ”bara” berodde på utloggat system och ingen fysisk skada. Samtidigt är jag den första att skriva under på hur ett kantstött psyke kan vara minst lika mycket på riktigt som fysisk smärta. Svårt det där. Men just igår för mig så var det nog rätt beslut att fortsätta trots allt och istället dela med mig av mina tankar i sociala medier. Tänkte att alltid kanske det hjälper någon att se hur även en ”rutinerad” löpare kan klappa ihop och vilja ge upp.

Ska fundera ett varv till kring mina tankar om gårdagen och det kommer säkert fler inlägg i ämnet. Har du som läser det här egna erfarenheter att dela med dig av, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

0

18 Kommentarer är aktiverade “PLÖTSLIGT VAR DET INTE ROLIGT LÄNGRE…”

  1. Ja men jag är ju likadan! På träning kan jag springa riktigt bra och ha grym känsla men på lopp blir det blockering i huvudet, pressen på mig själv tar över och hjärnan säger nej tack. Ändå är det ju så häftig stämning och massa annat runt om som borde göra det lättare att springa…men icke. Göteborgsvarvet närmar sig och det känns sååå kul men ju närmare det kommer desto mer förvirrad blir min hjärna, måste jag persa, borde jag det, vad händer annars… och Stockholm marathon men en mara är så lång så det känns mer som grejen i sig är att slutföra mer än nåt annat (men nu har jag ju en första mara-tid i bakhuvudet…). Ja du! Det är knäppt :*

    0
  2. Fördelen med att springa många lopp (och nackdelen) att ibland går det bara skit. Klyschigt men bara att bita ihop och komma igen. Minns flera maror jag sprungit när jag inte velat något annat än att bryta (Lissabon och NYC) och helt plötsligt kommer drömmaran som för mig var i LA där allt bara stämde trots usla förberedelser. Du tog dig över mållinjen och det är fasen det viktigaste. En sann vinnare att springa 42K oavsett tid!

    0
  3. Tack för att du delar med dig! Har ingen erfarenhet av att ”bryta ihop” under ett lopp däremot har jag de senaste tre loppen varit inne i negativa tankebanor och mått dåligt efter varje lopp i nästan en vecka för att jag inte tagit PB, inte känt mig ”lätt i kroppen” eller vad fan det nu kan vara. Så nu blir det inga lopp för mig på ett tag förutom ett ultra som är inbokat i juni. Redan inställd på att det kommer bli en pärs, men målet är bara att ta sig runt. Hoppas du kan njuta av att du genomförde loppet iaf och att du förmodligen har mer självinsikt än de flesta som bara pushar på 🙂 kram

    0
  4. Hej Petra

    Först av allt tack för en bra blogg och inte minst podd som jag lyssnar ofta på. Jag har sprungit ett par maror och har varje gång gått in med inställningen att tiden är sekundär men att ta sig igenom är det viktiga. Trots att jag lägger ett halvår med hård träning inför varje mara sä försöker jag fokusera vad träningen, vännerna jag springer med ger mig och att loppet ”bara” är en sista del i resan. Det lustiga är att sen jag började tänka i dessa banor så har tiden blivit snabbare för varje lopp vilket är kul men inte det viktigaste. Ett annat tips som kan vara lite svårare att anamma för dig är att först efter posta min presention på sociala medier, detta har hjälpt ytterligare att minska pressen. Så jag hoppas du snart kan släppa Prag och känna glädjen och stoltheten att du tog dig igenom 42 km och för det krävs det mycket och du fixade även det!!!

    Hälsningar från den tunga löparen.

    0
  5. Min första tanke var, skönt att veta att sånt kan hända. Min andra tanke var, men hjälp om det hände dig, är jag klok som ens går till start 2 juni?!

    0
  6. Jag brukar tänka att träning och själva loppet är två olika saker, men för att kunna prestera på loppet krävs såklart en bra träning.

    Vad vill jag ha sagt med det, jo att oavsett hur bra jag tränat betraktar jag loppet som en egen enhet och känner efter vad min kropp klarar just idag. Hade en dnf på Stockholms halvmaraton för att jag fokuserade på tiden och struntade i att det var varmt och att jag inte kände mig helt 100 just den dagen.

    Härliga med löpningen är ju att du snart har ett nytt lopp att ta revansch på och bra kämpat att ta dig runt!

    0
  7. Åh vad jag känner igen mig. Jag vet ju att det finns så mycket i kroppen, den känsla jag har på träning och lättheten den kan vara som bortblåst när det blir nummerlapp på, även om det inte alltid är så, men det där perfekta loppet när kroppen är pigg och allt bara är ett flow, ja det är det jag vill uppnå, men kan jag det?! Så mycket som är psykiska faktorer och inte fysiska…

    0
  8. Tack för att du delar med dig av dig själv Petra! Det är så otroligt fint, och även viktigt, att även dela de tunga lite tråkigare bitarna av sin resa mot målet (eller vad det än är). Det börjar bli dags för fler att förstå att ingen är helt perfekt varje dag. Den här hetsen kring prestation måste bort. Jag blir galen när jag får frågan ”vad springer du milen på?”, eller om man råkar nämna att man klippt några backintervaller ”hur många gjorde du?”. Det är egentligen inte intressant. Det enda som räknas och är intressant är hur jag själv mår och hur jag ska göra mig själv ännu mer välmående. Då kommer resultaten av sig själv. Tror jag i alla fall. Jag följer dig i blogg och podd och tycker mycket om det du gör! Du är en del på vägen mot mitt egna bättre välmående!
    Stor kram till dig!

    0
    1. Du har helt rätt! Så fort minsta lilla tanke om prestation har smugit sig in i mitt medvetande så fungerar ingenting. Simple as that. Detta ständiga fokus på tider och sträckor är så meningslöst och kontraproduktivt för människors välmående. Stor kram tillbaka!

      0
  9. Du är fantastisk Petra. Och inspirerande. Och mänsklig.
    Ofta så fokuseras det så mycket på vilken tid man gör på milen, hur många intervaller man orkar genomföra, hur fort man orkar pressa på under dessa intervaller, hur många pass i veckan man lyckas få in, and so on.
    Men få glömmer vilken prestation i sig det är att springa långlopp, vad häftigt det är att kroppen faktiskt orkar springa sådana sträckor. All träning bakom. Och då rullar ju faktiskt livet på parallellt vid sidan om… barn, arbete, relationer, hem, etc.
    Grymt jobbat i Prag ???

    0
    1. Håller helt med dig! Ett sanslöst fokus på tider och pers som bokstavligen stressar sk*ten ur folk. Att vanliga människor ens orkar ställa sig på startlinjen tycker jag är förbannat coolt. Kram!

      0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *