OM JAG BARA SKULLE GE ETT ENDA TRÄNINGSRÅD…

Petra MånströmLivsstil, Löpning, Träning, Träningsfilosofi, Träningsprogram9 Kommentarer

Röhnisch Winter Running Club

Vi blir dagligen översköljda av råd om hur vi ska träna på bästa sätt. Appar, böcker, artiklar – jag är förstås en del av allt det där. Men jag bara fick ge ETT ENDA träningsråd, då blir valet enkelt.

När jag kickade igång min första löparblogg (Maratonbloggen) i slutet av 2009 googlade jag mig fram till ett träningsprogram som jag var säker på skulle fungera för mig. Optimist som jag är valde jag ett program med en väldigt ambitiös sluttid (lååångt ifrån realistisk, skulle det visa sig, haha) och hade det inte varit för Ingmar som jag träffade ganska snart därefter hade jag säkert tvingats ställa in min första mara på grund av skador.

För misstaget jag hann göra innan Ingmar kom in i bilden var att träna på nivån där jag ville vara – inte där jag faktiskt befann mig. Hur skulle jag veta något om min kapacitet utan att ha gjort en massa tester eller låtit någon löparkunnig göra en bedömning? Jag famnade i blindo, något jag garanterat inte är ensam om.

Ingmar lärde mig att ställa om tankesättet och träna smart och lyssna på kroppen. Och på magen. Han gillade egentligen inte att jag hade så kort tid att träna på inför första maran, han tyckte att jag borde ge det flera år. Men det hade jag ju inte tid med. Minns att han skakade på huvudet och sa något i stil med att ”Den moderna människan har ju inte tid att vänta, allt ska ske NU NU NU, det är synd. För tänk vilka fina resultat man hade kunnat få, dessutom helt skadefri, om man orkat vänta lite.”

Maran gav mersmak och jag fortsatte springa och blogga. Började springa i löpargrupper och kom på mig själv med att jämföra mig med andra. Ville se resultat fortare och körde hårdare och hårdare, utan att lyssna på Ingmar. Minns en gång när han följde med på ett pass med gruppen jag sprang med. Han sa att det nog var det jobbigaste han gjort i löparväg och att han aldrig skulle kunna köra så hårt hela tiden utan att gå sönder.

Vemdalen Fjällmaraton

Och han fick förstås rätt. Jag gick sönder. Hälsporre, hälsenekrångel, hälsporre igen och annat elände drabbade mig. Sedan kom en graviditet och jag tvingades till ett längre uppehåll från löpningen. När jag skulle komma igång igen var det som att börja om från början igen. Det var en nyttig reality check.  Sakta men säkert insåg jag att det inte var någon idé att försöka jaga sin egen skugga längre. Jag måste hitta ett bättre sätt att ägna mig åt träning på, ett sätt som gick att väva in i min nya vardag.

Svaret blev att skippa alla måsten och börja lyssna på magen och hjärtat. För huvudet har inte alltid rätt, där kan det pågå mycket knas om vad man borde och inte borde. Jag kom fram till att aldrig, aldrig mer tvinga mig själv att genomföra ett pass jag inte känner för. Bestämde mig för att bara träna det jag är sugen på. För livet är för kort för att tvinga sig själv att genomföra en massa pass man egentligen inte vill eller orkar göra.

Så tänkte jag och det fungerade för mig. Promenader, tuffa pass, lugna pass, mittemellanpass, styrketräning…så länge jag rör på mig regelbundet får dagsformen avgöra vad det blir. Och det har visat sig vara ett framgångsrecept, för jag har aldrig trivts så bra i spåret. Amen! Hur tänker du?

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff och Jonas Hansen

0

9 Kommentarer är aktiverade “OM JAG BARA SKULLE GE ETT ENDA TRÄNINGSRÅD…”

  1. Jag tänker likadant. Tränar på känsla och det jag är sugen på. Därför blir det också mycket mer långpass än intervaller, mer cirkelpass än egen styrketräning. Skulle jag tvinga mig att träna saker jag inte gillade hade jag slutat direkt. Sån är jag… 🙂

    0
  2. Jag hoppade nyss på ett program för milen under 1.05 som jag gjort själv (haha) och körde första passet idag. Vilket lyckorus! Sprang alldeles för fort, men tänker att jag bara ska springa av mig lite så kan jag komma in i den där härliga kroppen-och-huvudet-är-på-samma-nivå-träningen igen 😉

    0
  3. Så bra tänk! Kör också på känsla. Gillar långpass och har börjat styrketräna med kroppsvikt hemma. ???‍♀️

    0
  4. Då jag sprang med min dotter i lördags så sprang jag i hennes tempo (som är långsammare än mitt) när jag sprang där i det tempot så kändes det som att jag skulle kunna springa hur långt som helst (kanske inte riktigt så långt då).
    En Maraton i den farten (7 min/km), ja kanske det. Får man springa så sakta på en Maraton ens? Känner jag då. Varför?
    Tack för alla goda råd!

    0
  5. Bra råd! När det känns motigt och jag känner mig dålig jämfört med andra brukar jag försöka tänka på vilken nivå jag var på när jag började springa. Började med löpträningen efter min första graviditet nämligen (har tränat olika saker men aldrig särskilt mycket löpning och när jag väl började var jag ändå i hyfsad form efter månader av power walks och styrketräning, ca 1 år efter barnet). Blev chockad över hur jobbigt det var. Benen kändes bokstavligen som två tunga stockar som jag skulle lyfta under överkroppen. Men lite i taget, bit för bit gick det framåt från 0 till en mil på ett år i alla fall fall. 🙂

    0
  6. Jag har också på senare tid lärt mig att köra mer på känsla och lust. Inte kolla så mycket på klockan, utan låta kroppen bestämma tempot. Oftast går det t.o.m snabbare då när jag inte blir stressad av att kolla på den hela tiden. Jag kommer in i ett bättre flow och rytm och njuter mer 🙂

    0
  7. Klokt tänkt! Att röra på sig är ju det viktigaste, inte tider och distanser (även om det också har sin charm), men i vardagen är det ju att komma ut som ger energi, inte om jag springer fort eller sakta, lyfter tungt eller lätt. Även om man har ett tydligt mål man tränar emot, behöver man pass emellanåt där det inte är viktigt med slutmålet, utan bara att få röra på sig.

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *