Ramlade över ett Instagraminlägg av Martina Johansson som berörde mig mycket. Det knöt delvis an till mitt eget inlägg några dagar tidigare och handlade om den känsla av otillräcklighet, frustration, osäkerhet och irrelevans som många av oss upplever just nu. I kommentarerna till Martinas inlägg stannade jag till vid en mening som drabbade mig extra mycket, kanske för att jag är en tränande person och kan relatera extra mycket till just mjölksyra (?)

”Det är som att det är mjölksyra både i världen och i mig.”

Det är ju precis så det är! Först pandemin, som sög musten ur oss. Vi mobiliserade all kraft och energi åt att hålla avstånd och vara kreativa och hitta nya sätt att tjäna pengar på när samarbetsförfrågningarna avtog. Just det sociala livet som ju också försvann för människor under pandemin och som jag vet har tagit hårt på många har jag personligen inte lidit så mycket av. Snarare tvärtom, som introvert var det skönt att slippa känna sig tvungen att tacka ja till mingel och event som gav magont flera veckor i förväg.

Nej, det värsta för mig var när samhället sakta öppnade upp igen och man började se ljuset i slutet av tunneln. Det var en kort glädje, för sedan blev det från ingenstans ett krig i Europa. Och kort efter det stigande elpriser, räntor som sköt i höjden, kraftigt höjda matpriser och en Instagramalgoritm som inte längre ville samarbeta. Verkligen mjölksyra både i världen och i mig. Det här är liksom ett galet intervallpass med en enda vidrig intervall som aldrig tar slut. Den bara fortsätter och fortsätter med tilltagande hastighet.

”Aldrig förr har jag känt så mycket hopplöshet, avsaknad av glädje i det jag gör, svårigheter att se ljuspunkterna i vardagen och samla kraft för att ta mig framåt.”

Aldrig förr har jag känt så mycket hopplöshet, avsaknad av glädje i det jag gör, svårigheter att se ljuspunkterna i vardagen och samla kraft för att ta mig framåt. För det känns som att det liksom inte längre gör någon skillnad, det kommer alltid att komma något nytt som skapar oro och osäkerhet.

Att rätta in sig i ledet och le fast det är mörkt inuti, tvinga sig själv att skapa knasiga videos för att få fler Instaföljare, skriva ännu ett mejl för att försöka få in fler samarbeten – jag grejar det inte. Det tar stopp och där befinner jag mig just nu. Kanske att även årstiden har betydelse? Mörker och löv som faller av träden spär på känslan av förgänglighet och oro inför framtiden.

Hur ska det bli för mig och familjen? En stor fråga som jag med mjölksyrestinna ben jagar svaret på.

Hur tänker du som läser det här? Dela gärna dina tankar, det betyder mycket!