Måste bara få skriva av mig lite. Livet alltså, tänk så lite man vet om vad som kommer att hända ändå. Och när tillvaron ställs på sin spets, hur ska man då gå vidare?
Tidigare kände jag intensivt att jag aldrig var nöjd. Att vara högkänslig underlättar ju inte heller alltid när det gäller måendet, jag suger ju åt mig av allt och har svårt att sortera ut vad jag egentligen bör lägga energi på. Det i sig suger massvis med energi och så har vi den där onda cirkeln som är svår att ta sig ur.
Framför allt har det varit jobbtankar som skavt i huvudet. En osäkerhet inför vad jag egentligen vill och om det här med sociala medier verkligen är min grej. Det jag är tveksam till är om min framtid verkligen ligger i att synas utåt och ständigt sträva efter att få fler följare och läsare, när jag egentligen tycker det är roligare att coacha andra och få använda min långa erfarenhet av branschen till att hjälpa andra att få sin digitala affär att ta fart.
Jag hade som sagt länge en dröm om att bli stor, stor, stor i sociala medier. Ivrigt peppad av såväl vänner som folk i branschen har jag tänkt att det är den vägen jag vill gå. Fick råd om att jag borde nätverka mer med andra influencers med många följare för att förhoppningsvis bli taggad i deras inlägg och växa ännu snabbare. Köpa följare och likes kunde jag väl också göra, tyckte någon. Men helt klart var att jag måste nätverka mer, synas mer – det var viktigt. Puh – allt det där fick det att gå runt i huvudet på mig. Visste till slut inte vad jag ville och vad andra ville. Jag ville ju skriva inlägg där jag lägger ner hela min själ, jag ville ju ge massor med varenda rad. Inte bara lägga ut en snygg bild och skriva något kort och klatschigt och helst på engelska för att locka en internationell publik.
Som jag skrev i förrförra inlägget om karriärhets så mådde jag nästan illa av den tills mitt liv skakades om i grunden när pappa gick bort förra månaden. Inget kändes viktigt längre – allra minst att ägna en massa tid och energi åt att klura ut hur man blir en internationell Instagramstjärna. Det enda jag ville var att få andas frisk luft och krama mina närmaste.
Du som läser det här, kanske är det inte sociala medier du jobbar med – men kanske känner du ändå igen tankarna? Att inte riktigt vara nöjd, att hela tiden känna att något skaver. Oavsett, dela gärna med dig!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Måste bara få skriva av mig lite…
Taggar
34 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Gud vad jag känner igen mig . Precis gått en lång promenad med sambon och pratat om detta att aldrig känna sig riktigt nöjd . Är också högkönslig och trots detta sökt mig till jobb som är extremt uttröttande för någon som är högkönslig. Har pluggat om flera gånger för att jag trott att jag behövt mer och mer utmaningar men istället kanske behövt mer lugn och en tryggare tillvaro. Så nu sitter jag här med det där spännande jobbet jag trodde jag drömde om och mår inte alls bra fast alla tror det. Kan det va så att vi högkönsliga söker oss till det utmanande och det som ger bekräftelse då vi är så inkännande och mår väl när folk tycker om oss ?? Kanske man behöver gå emot de behoven o söka lite mer stabilitet och inte fullt lika utmattande tillvaro? Långt inlägg men ditt blogginlägg var så träffande efter precis gått och filosoferat om detta. Kram !
Intressant och tänkvärt! Tror definitivt du är något på spåren. Varm kram till dig!
Känner igen mig även om jag inte håller på med sociala medier mer än på fritiden. Jag utbildade mig, fick barn och jobb när jag var 25 år. Jobbade på i gamla spår och kände en tomhet varje dag när jag kom hem. Trivdes inte och ville göra något annat men tog aldrig steget. Sedan dog min mormor i cancer och jag kände att livet är för kort för att inte chansa och göra det jag egentligen vill. Med två barn, jobb, hus och man slutade jag mitt jobb och började plugga till sjuksköterska. Nu är jag klar och även om det varit jobbigt ibland att få allt att gå ihop så är jag så glad att jag vågade följa mitt hjärta och mina drömmar.
Ha det gott ❤️
Känner också så väl igen mig, när livet kommer över mig med dödsfall eller sjukdom hos nära och kära, då blir mina tankar kring vart JAG är på väg, vem jag ÄR som starkast. Jag blir mer klarsynt.
Jag försöker tänka att det är det goda jag får ut, i allt det som gör ont. Mitt råd är att stanna lite där, våga känna in. Kanske leder det till något nytt, kanske inte.
Det här med influenserbiten förstår jag inte (är nog lite mossig ?), men jag vill bara också säga att maratonpodden och ewerlöfmånström är så bra och inspirerande! Mina favoriter. Ditt perspektiv tillsammans med Malins är så givande.
Hoppas att du känner lite pepp nu, som jag alltid gör när jag lyssnar ? Kram Petra!
Tack fina du för kloka ord!
Hej,
Är verkligen ditt syftet att bli instagramstjärna? Jag trodde din drivkraft i förstahand var passionen för träning, löpning och hälsa. Inom det området ser jag dig som etablerad.
Sometimes Good enough is Good enough!
Hälsar
Elin
Du har så rätt! Det där är mer vad jag tror att andra förväntar sig av mig. Men jag kommer aldrig bli en Instagramstjärna och vill inte det heller. Jag vill förmedla kunskap och inspiration om min favoritsport, med ett medvetet öra mot forskningen och alltid med målet att det ska vara välskrivet. Kramar!
För mig är du en instagramstjärna.
Kram på dig!
Så tänkvärt, vad är det egentligen vi själva vill och vad är det som vi påverkas av utifrån, vad gör peppen med oss, vi vill ha den från andra men går den åt ”rätt håll”?! Det är så viktigt att ibland verkligen ta tid till att stanna och känna efter vad är det jag verkligen vill och vad brinner jag för, vilken väg tänker jag ta…
Klokt skrivet!
Lyssna på magkänslan.
Så enkelt och så klokt!
Jag känner så väl igen det du beskriver. Först och främst, att mista en kär person. Det är nu länge sedan jag miste min pappa, men det gjorde att jag mitt den stora sorgen började fundera på livet, mitt liv, mina val. Vad vill jag e g e n t l i g e n? Vad är viktigt för mig? Livet kändes plötsligt så värdefullt – inget jag bara skulle slösa bort och låta det hända av sig själv, utan jag behövde ta ut riktningen för nästa steg. Vilket har hänt ett antal gånger efter detta tillfälle också. Om inte jag själv har märkt att det har varit dags, så har kroppen på olika sätt sagt till.
Jag har familj och har alltid haft ett arbete där jag har med människor att göra, stora såväl som små. En lång period arbetade jag även med träning några kvällar i veckan. Allt var så rolig, så givande…tills det började skava. Det tog ett tag för mig att förstå att jag hela tiden var ”påkopplad”, jag laddade aldrig om. Jag visste inte att det måste finnas en off knapp också.
Denna långa inledning om mig är kanske helt onödig men erfarenhet, och jag vill stötta dig i att det är tid för kontemplation. Sedan en fundering på Vart vill du gå från nu? Vad, Varför och Hur? Det du har gjort hittills är så bra! Vill du fördjupa något?
Stor kram till dig min inspiratör sedan länge!
Det här med att ständigt vara ”påkopplad”, det träffade rakt i hjärtat! Tack för kloka ord!
Stora o svåra frågor som alltid när det kommer till livets mening.
Jag tänker att hjärta o hjärna måste samverka för att det inte ska skava…. o det är till för att guida oss rätt i livet.
Ibland har vi en tendens att fokusera på det vi inte har/är istället för det vi har/är.
Gör vad du vill inte vad du tror att andra förväntar sig.
Lyssna på Framgångspoddens senaste med Christer Olsson, ett jättebra avsnitt.
Kram till dig
Så klokt skrivet! Visst är det så lätt att fokusera på fel saker… Stor, varm kram!
Jag tänker att vi får så mycket input hela tiden, från sociala medier, mejl, webb men inte tiden för att analysera och fundera på vad man kan göra av den inputen. Jag brukade vara kreativ men tycker jag har tappat det på senaste tiden och jag tror att det beror på att jag får för mycket idéer och tankar från alla håll så det blir en overload i min hjärna. Och tips från alla håll: – gör det!, satsa på det! Kontakta den och den etc. Der blir en stress. Istället för att matcha det som jag tar in med min egen erfarenhet och koka ihop idéerna med de ingredienser som jag redan har. Så att det kan bli en fantastisk maträtt. Istället springer jag på alla bollar. Jag har insett att jag behöver luta mig tillbaka och sålla bland infon och ibland koppla bort helt. Att gå i skogen och bara ta in ljuden och känslorna.
Du är så inspirerande och har så mycket att ge! Men jag tänker att det är bra att du funderar på vad du verkligen vill. Sociala medier är inte allt! Kram till dig!
”Springa på alla bollar hela tiden” – SÅ bra liknelse. Igenkänning!
Det är lite sorgligt att good enough inte finns i våra hjärnor. Vi får helt enkelt med jämna mellanrum klappa oss på axeln och säga stopp. Nu måste jag ge mig några dagars betänketid och bara vara nöjd i nuet. Sedan välja väg igen. Jag är 40 år och tränar fortfarande på det?.
Så kloka ord fortsätt vara den du är Petra .
Och ingen Instagram stjärna.
Fortsätt att vara den inspiration till oss som följer dig . ❤
Känner igen så väl är också Högkänslig tog ett tag innan jag förstod varför jag reagerade så starkt på vissa saker ibland .
Kram på dig! Nej, det känns inte jag att vara ”Instagramstjärna” – för mig är äktheten, närvaron och det personliga engagemanget så mycket viktigare. Må väl!
Du har ju dina svar där, Petra.
Strävar jag till ett önskat läge, styrd av min nyfikenhet – eller rör jag mig från ett oönskat läge, styrt av obehag? Kan vara läge att grotta ner sig där ibland. Samt ställa sig frågan Varför? Är det tillräckligt starkt, svaret på ditt Varför… så är det ofta vägledande
Kloka tankar!
Jag tycker ju om ditt sociala flöde, allra helst då det innehåller saker som detta, så jag skulle ju tycka det var synd om det försvann… För mig är du framgångsrik, snygg, verkar ha en fin familj, man, barn, pengar, reser till exotiska platser, visar upp fina kläder, ja, allt som kan te sig som lyckat! Då blir det så härligt befriande då du skriver om hur du mår, hur du tänker , hur du hamnar i dilemman…för det blir så mänskligt på nåt vis. Och i dagens flöden där allt ter sig som alla har det så himla bra och är så himla lyckade så är det välbehövligt! Du är välbehövlig! <3
Jag följer dig inte ens på Instagram men detta kom upp i mitt flöde och orden gick rätt in i hjärtat. Ta dessa signaler och tankar på allvar. Jakten på följare och likes, vad gör den med oss? Vill inte vara en influenser om det blir likhetstecken med en ”Instagram-robot”. Jag har ett konto som växte snabbt men jag loggade helt ur för jag märkte att jag började jämföra mig med andra och aldrig kunde slappna av.
Brinner du för att inspirera och coacha? Välj den vägen. Bara min spontana tanke <3 Önskar dig allt gott!
Tack för kloka ord! Tror också att jämförelse med andra kan göra märkliga saker med en. Kanske bäst att då logga ur helt.
Jag tror att det är sunt – även om det är jobbigt – att reflektera över livet och valen man har. (Fast det kan ofta vara ledsamma saker hänt, som gör att man hamnar där) Vägen behöver ju inte vara spikrakt? Livet är spännande så.
Bara för att du tog sikte på sociala medier förut behöver ju inte det vara målet nu. Man får ju ändra sig, utveckla sig eller faktiskt fundera en stund innan man bestämmer nästa steg. Eller är man nöjd där man är? Får man var det?
Jag är sjukt imponerad av vänner som har samma jobb under många många år och är nöjda, på riktigt! Att dom hamnat precis där dom vill vara i livet. Förut trodde jag dom var tråkiga men nu kan jag säga att dom har en härlig ro i sitt liv.
Jag letar konstant nya mål och kan bli sjukt trött på mig själv ibland.
Och det där med good enough…jobbar med det konstant…fast jag är 46…
Vad jag har fått lära mig är att man alltid ska gå sin egen väg, att göra det man verkligen brinner för. Det är stor skillnad att göra ett jobb man kan och att göra ett jobb man verkligen vill göra, och det syns på det utförda arbetet, det är dock svårare att se det genom sociala medier, men det är inte osynligt. Det viktigaste är inte hur många följare man har eller hur många likes man får, även om det kanske känns bra för stunden, så är det oviktigt. Det viktigaste är att man är sitt bästa jag man kan vara, att man gör sitt bästa i allt man gör, och lär sig att vara nöjd med det. Det är alltid lätt att vara efterklok, jag kanske skulle gjort si jag kanske skulle gjort så, men hej! då lär man sig ju av det. Det finns inga misslyckanden, det finns bara lärdomar.
”Ut ur komfortzonen, där är äventyret!”
Efter att ha varit högpresterande i hela mitt liv, bosatt mig och gift mig utomlands och byggt upp en bra karriär och ny tillvaro helt själv. Efter att ha stått med ett ben utanför komfortzonen i nästan 20 år är jag helt slut. Nu skiljer jag mig och flyttar hem till Sverige. Jag är klar med att vara stark, självständig och framgångsrik. Det enda jag vill vara är ju nöjd.
Förstår dig! Att ständigt vara på tå suger extremt mycket energi. På sikt orkar man inte det.
Jag känner igen mig mycket väl i det du skriver. Jag hade länge som en eld som brann i bröstet, jag var aldrig nöjd. När jag väl fick ett bra jobb med en schysst inkomst, hade villa, familj etc och borde ha varit nöjd med det kändes det bara som om Vad gör jag nu, är det nu det är som det ska vara? Och jag ville hela tiden vidare. Jag vet inte vad man ska göra åt det, jag lärde mig hantera det och förhålla mig till den känslan. För det hände saker i mitt liv jag själv inte rådde över, och då var det som om ingenting egentligen spelade nån roll. Jag kan inte säga jag slutade bry mig, men jag slutade lägga energi på att hela tiden vilja ha mer. Jag är väl inte mer nöjd idag, men har en mer pragmatisk inställning till saker och ting. Det kanske kommer med åldern? Det går som det går och det blir som det blir, typ. Och däremellan försöker jag ha så kul och må så bra jag bara kan.
Mycket tänkvärt! Det kan mycket väl vara så att det kommer med åldern. Kram till dig och tack för klokskap!