”Att vara gravid är att bli fet – överallt”
”Mammorna visar allt – för att stötta varandra”
”Jessica Simpsons nytrimmade mammakropp”
”Vi gillar våra mjuka magar”
Puh. Jag blir alldeles matt. Det är inte lätt att vara gravid, känslig, hormonell, före detta ätstörd och ha ett yrke som går ut på att man sitter mitt i nyhetsflödet. Det är helt enkelt omöjligt och jag kan inte heller värja mig mot all information som kablas ut. Och likt en målsökande robot söker mina ögon upp just de där orden som just nu är så laddade för mig, det vill säga det mesta som har med graviditet och kroppen att göra. Blir lika fascinerad som stressad över rapporter om bloggare och andra kändisar som blixtsnabbt har kommit i superform igen efter att ha fött barn. En månad efter förlossningen sitter de gamla jeansen som gjutna.
Jag stryker bort en kanelbullesmula ur mungipan och fortsätter att läsa, nu en krönika av Malin Wollin: ”Vi fasar för att som många av våra mödrar leva resten av livet med våra gravidkilon och dessutom prata om det tills vi går ner dem när vi är 80 bara för att dö när vi är 81.” Och Cissi Wallin som bloggar om just nämnda Wollin: ”Ogillar starkt att kommentera enskilda kroppar, men att se ut som Malin Wollin i kroppen efter att ha fött fyra ungar är nog ganska få förunnat. Om man nu ser till dom rådande idealen.” Hamnar på någon artikel där Olga Rönnberg, expert på träning för just nyblivna mammor, förklarar hur man ska komma i form efter graviditeten. Bläddrar förbi andra PT-bloggar där det pratas om hur man ska trimma de förslappade magmusklerna efter att ha klämt ut sin knodd.
Suckar tungt. Det går runt i huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka eller göra, bara att ämnet mammakroppen är oerhört laddat. Varför är det egentligen så? Varför är inte manliga kulmagar lika laddade? Och kan någon förklara vari fascinationen för dem som blixtsnabbt kommer i form igen efter att ha fött barn ligger? För just nu är jag bara förvirrad.
Mammakroppen – en kropp under lupp
Taggar
5 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Oj så trött jag är på alla bloggar och artiklar som ger mig ångest över att man ska vara i sitt livs form direkt efter graviditeten. Själv satt jag och tittade på tuttarna tidigare idag och funderade på var de tog vägen… Från att ha varit tuttar som Dolly Parton bara kunde drömma om tre dagar efter förlossningen till att nu, ett år senare, mer likna ett par gamla tubsockor med lite grus i…
Det är väl som samhället är. Fokuset ligger på kvinnokroppen, aldrig får den vara ifred. Inte ens när man är med om den häftigaste resan man kan göra får kroppen vara ifred. Helt sjukt egentligen.
Träffade min fru för 25 år sedan vår
Dotter är 20 år även deras kroppar
Har förändrats vore konstigt annars
Sagt till mina barn titta på badstranden
Så ser man ut… Långt ifrån bloggvärlden är nu på Öland här
Tävlar gäddhäng med kulmage
Lyssna på Petras podcast evy palm
Hon fick två flickor började träna på
Äldre dar tror inte hon tänkte så
Mycket på tvättbrädan men åt
Blodpudding i massor ha ha
Blir så trött på att kvinnor ständigt förväntas ha en RELATION till kroppen. Om tidningsrubriken ena veckan är något om viktnedgång/tvättbräda/etc så är den nästa vecka något om hur man ska lära sig älska sin kropp. Antingen ska jag hålla på och förändra min kropp, eller så ska jag sätta igång något sorts projekt med att börja älska den.
Kan jag inte bara få HA en kropp?! Hur ska jag ha tid och energi att springa spännande lopp, utforska nya delar av världen och träffa kul människor om jag ständigt ska reflektera över typ hur jag känner inför min fluffmage? Gah…
Kanske likt det någon redan skrivit: Som före detta ätstörd njuter jag idag av att låta kroppen vara ifred. Och med det menar jag i huvudet, att inte hålla på med den där inne hela tiden. Allt detta jäkla värderande hit och dit, det är som något man måste klia på hela tiden, som då bara kliar mer och mer. Alltså. Låt den vara. Gäller både positiva som negativa omdömen, för de leder alla ner i samma fålla ändå. Jag gillar att träna och att hålla på med kroppen. Jag älskar att fokusera på kroppens funktion och kapacitet, men min kropps utseende gör jag allt för att lämna ifred. I synnerhet från mig själv. För jag har märkt att när jag själv börjat lämna den ifred så ser jag mycket mindre av allt det där andra också. Om det inte längre är mitt fokus faller det bort. Det gäller ju även rent fysiskt numera: Bloggar och sånt, de finns där, men i viss utsträckning väljer man om man läser dem eller ej. Extra trist om man inte kan välja bort det pga jobbet, men självklart blir det något som påverkar ens världsuppfattning. Självklart blir det svårare att låta kroppen vara ifred då. Ju mindre man läser dem eller liknande, desto mindre dyker de också upp i ens flöden. En vän till mig klagar på att hela instagram är fullt av anorektiker. Fast kollar man på såna bilder skickar instagram fram fler, och rätt som det är är kroppar det enda internet ger en. Mitt instragram är fullt av katter, så coolare än så är jag tyvärr inte 😉
Innebär så klart inte att man tycker på någon sorts knapp och sedan befinner sig i ett upplyst stadie av total kroppsneutralitet. Men jag har upptäckt att jag faktiskt själv väljer en del vart jag vill lägga mitt fokus, både psykologiskt och fysiskt. Det man odlar och vattnar växer. Det man inte pysslar om, det brukar bli litet och menlöst. Handlar inte om att försöka förbjuda eller tränga bort en viss typ av tankar, utan snarare att låta dem vara ifred i något hörn och istället se till att få in andra. Att låta annat stå främst och låta det andra babbla bäst det gitter. Kroppen blir varken fulare eller snyggare av all denna tankeverksamhet, så det är fasligt skönt att lämna utrymme åt annat. Alla tankar får vara med, men jag kan faktiskt bestämma lite vart mitt fokus ska ligga.