leopardben

Jag på väg hem från ett träningspass igår. Foto: Privat.

Människan är sannerligen ett vanedjur. För lika lätt som det var att vänja sig vid regelbunden löpning, intervaller på onsdagar och långpass på söndagar, lika supersvårt är det att acceptera att den här livsstilen inte längre fungerar.

Senaste gången jag sprang var den 27 juni, under Nike Women’s 10 K, och det var tio dyrköpta kilometer. Har, inte minst för min egen skull, försökt hålla skenet uppe på bloggen och i sociala medier men ska sanningen fram så har jag mått riktigt dåligt. För jag har haft så oerhört svårt att inse att jag kanske inte kommer att kunna springa igen förrän någon gång nästa år – i bästa fall. Den insikten känns piss.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att det ska bli spännande att lära känna min knodd, men det här med att behöva låna ut min kropp i nio månader är inte riktigt min grej. Försöker hålla igång med alternativ träning så gott det går och de som bara ser mina sociala medier-uppdateringar kanske får för sig att allt är frid och fröjd. Riktigt så enkelt är det dock inte, för saknaden efter löpning finns där hela tiden.

När jag drar upp persiennerna på morgnarna, när jag är ute och promenerar, när jag loggar in på Facebook – överallt finns det löpare och glada uppdateringar. Jag gläds såklart med dem som har flyt i löpningen just nu, samtidigt som jag skulle önska att jag kunde flytta över Bullen till någon annan då och då…

Jag har mina glada och mindre roliga stunder. Igår efter ett härligt cirkelfyspass var jag på topp. Men träningen just nu är lite som att dricka en kopp starkt kaffe eller sätta i sig en hel godispåse på en gång: kicken kommer snabbt men den klingar av lika fort. Sammanfattningsvis kan man säga att jag ser fram emot knoddens ankomst, men lika mycket vill jag att det ska bli 2016 så att jag kan dra igång med träningen på allvar igen. Det ska bli underbart och den känslan motiverar mig att härda ut.

Någon som har tips på vad man som gravid, för tillfället icke-springande löpare kan hitta på för roligt istället för att tråna längtansfullt efter framtida löpning?

Share: