JOBBIGA TANKAR SOM ÄR SVÅRA ATT FÅ BORT!

Petra MånströmFöräldraskap, Livet, Livsstil, Mammaliv, Personlig utveckling, Psykologi, relationer29 Kommentarer

Funäsdalen

Alltså, puh! Vet att det här är super-tabu att skriva om, men flera gånger under dagarna som har gått har jag verkligen velat avgå som småbarnsförälder.

Jag har fått gosedjur kastade i huvudet när ”gullungen” inte fått en tredje backning på plättar och nutella på frukosten. Jag har blivit gallskriken på när jag tyckt att det räcker med skärmtid för dagen. Och det värsta är att jag vet att det är ”så här det är”. Det är liksom inget nytt att barn blir förbannade på sina föräldrar. Det är bara så jäkla jobbigt att vara måltavlan för det här. Extra jobbigt också i den situationen jag befinner mig i, när jag måste hantera supertrotsigt barn samtidigt som jag försöker bearbeta mina känslor kring första julen utan pappa i livet.

Har också fått extremt mycket skuldkänslor när jag tänker tillbaka på hur jag själv behandlade min pappa när jag var yngre. Jag vet att jag kunde vara riktigt jobbig och krävande, vilket oftast slutade med att han drog sig undan för att inte vara i vägen. Och nu gör jag likadant! Nu har jag dragit mig undan upp på hotellrummet där jag sitter och gråter över att vara bortvald och övergiven. Visst vet jag att det här sitter i huvudet, att det är min puck att jobba med. Jag kan ju bara jobba med mig själv, det kan ingen göra åt mig.

Men ändå, det är galet jobbiga känslor att tackla. Hur gör ni andra som är i liknande situation? Alltså försöker tackla föräldraskap samtidigt som andra känslor behöver jobbas med? Uppskattar verkligen all input jag kan få – kanske kan vi hjälpa och peppa varandra?

0

29 Kommentarer är aktiverade “JOBBIGA TANKAR SOM ÄR SVÅRA ATT FÅ BORT!”

  1. Hej Petra!
    Måste bara säga att det är så otroligt befriande att läsa dina inlägg kring föräldraskap. Jag väntar mitt första barn men funderar till och från på hur man ska räcka till, hur man ska kunna älska någon så mycket och hur hela livet kommer förändras. Men när jag läser det du skriver känns det tryggare att allt inte kommer bli perfekt men det blir bra ändå.
    Kram

    0
  2. Hej Petra!
    En sak som slog mig spontant är att du lägger ju upp väldigt mycket instastorys mm på familj och allt möjligt. Ganska självklart då det ju är en del av ditt jobb att vara aktiv på sociala medier.
    Nu bara spekulerar jag, men har du provat att lägga undan mobilen en heldag och umgås med familjen utan sociala medier? Ibland behöver man kanske komma offline ett tag också och ta hand om varandra.

    0
    1. Jag lägger mestadels upp Stories utan att tänka på det =) Det sker liksom bara av sig självt. Försöker schemalägga mycket av det jag gör i sociala medier, men visst kan jag bli bättre på det. Tack för att du delar dina tankar!

      0
  3. Visa alla känslor
    Berätta att du är ledsen när du är ledsen, glad när du är glad
    Alla känslor är lika viktiga och en förälder får visa det
    För livet ser ut så – livet puttar oss i olika riktningar och vi är föräldrar oavsett.
    Acceptans är ett bra ord
    Tack igen för att du visar hela dig!

    0
  4. Barn har precis som vi vuxna, faser i livet. Den här perioden är han mer i fas med sin pappa. En annan period kommer han vara mer i fas med dig.
    Viktigt att komma ihåg att det inte betyder att han inte älskar dig mindre. Kärlek är ju så bra grej att den är obegränsad.
    Jag tror det är viktigt att du tillåter din sorg att ta tid. Berätta gärna för din son att du är ledsen för att hans morfar dött.
    Med fyra kids i bagaget har jag insett att tålamod är en bra egenskap. Tyvärr är det min minst utvecklade egenskap 🙂
    Men det gick ändå.
    Jag har fått skäll och blivit blängd på men min mormor sa vid ett tillfälle när ena dottern fick frispel att det var ett gott tecken. Att hon var så trygg med mig och min kärlek att hon vågade ta fighten. Det gjorde det liiiite lättare att få saker kastade på mig.
    Ha tillit till er kärlek, du är inte bortvald. Det är bara en fas.

    0
    1. Kloka tankar! Tror också att det är viktigt att barn får känna att de har rätt att vara arga, glada, ledsna och visa alla möjliga känslor. Men det behöver ju inte vara en dans på rosor för det =)

      0
  5. Hej det behöver inte alltid vara en ” fas” som barn är inne i utan att det faktiskt bara är jobbigt. Vissa människor passar att ha barn och trivs i föräldrarollen andra inte. Jag själv är ingen småbarns person passar bättre med äldre barn. Ibland när det är jobbigt som förälder kan det ju också barnet vara symptom -bärare av andra saker som inte är i balans eller att man lever i ngt som inte känns bra.

    0
    1. Jag tror att du är på något här! Många avfärdar detta med att det är en fas eller att mammighet/pappighet går i perioder. Men jag tror också att vi alla är olika lämpade att vara föräldrar. Man kan fortfarande älska sitt barn, men ha problem med småbarnstiden – och det måste få vara OK. Kram!

      0
  6. Superviktigt att föräldrar avlastar varandra; när du har svaga stunder får hans pappa steppa in o tvärt om. Brukar säga att förälder är det (bästa men) mest krävande jobb man har o då superviktigt att man med sin partner pratar kring detta o hjälper varandra – allt för barnens skull? Du gör ditt bästa utifrån din situation här o nu. Och tänk på att inga barn behöver perfekta föräldrar. DU är bästa mamman för honom❤

    0
  7. Det är med dom vi känner oss tryggast som vi oftast visar våra sämsta sidor för vi vågar vara oss själva fullt ut. Tack för att du är genuin o ärlig, du sticker ut på ett väldigt positivt sätt i en annars så ganska glättig o tillrättalagd värld (sociala medier)

    0
  8. Stackare jobbigt men låter naturligt o som en del att va människa. Jag har inte barn ännu men jobbiga tankar kommer o går ändå. Jag tror det är bra att boosta sig så mkt det går med sånt som fyller på energin så man klarar livet bättre. Träna som du, vila, göra sånt man blir glad av o tänka att småsaker inte spelar så stor roll när man sitter på ålderdomshemmet. Eller helt enkelt att alla går igenom det o det är ok, men få pratar om det, så var stolt att du berättar för det hjälper andra. Bara när man gått igenom en jobbig sak kan man ärligt hålla ngn annan i handen o uppriktigt säga att ”jag vet vad du pratar om”. Heja heja ?

    0
  9. Att våga vara förälder är ett bra steg att ta….
    Vad jag menar är att lär barnen gränser på vad som är okej och inte okej ,är man konsekvent med detta även under ”trotts åldern” blir ”resan” lättare över tid.
    Att inte ”ta skit” från sina barn som testar dina gränser ( i bland mer ofta med mamman för hon är oftas mindre konsekvent i sitt bemötande då hon vill ”möta ” barnet för att få kontakt istället för att ”ta striderna”)

    Mitt tips :
    Sätt gränser och uppmuntra goda beteende .
    Extra viktigt när barnet testar dessa gränser …
    Ni är två , prata med varandra om vilka gemensamma gränser ni har som föräldrar och hjälps åt , backa upp varandra .
    Vem sa att vara föräldrar var lätt? ?

    0
  10. Hej Petra!
    Jag vet precis hur du känner, jag har två barn på 5,5 och 8,5 och jag har en superjobbig period med dem just nu, då jag ofta tvivlar på mig själv som mamma. Och drar mig ofta undan när jag tycker det är jobbigt. Men man är ju ändå den bästa föräldern för dem, och de älskar ju oss oavsett. Men det är en tuff period att vara mamma. Och vi gör ju ändå så gott vi kan❤️ Styrkekramar?

    0
    1. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Är säker på att sociala medier och medier i allmänhet spelar in här, att det är lätt att tro att det är glada miner och harmoni större delen av tiden. När det i själva verket är några procent av tiden =) Men såklart är de där procenten ändå värda allt…

      0
  11. Det är svårt att balansera sorg och att vara närvarande. Helst vill man krypa ner i sängen och stanna där!
    Är inne i en period just nu som är allt annat än trevlig. Barnen bråkar 7 åringen otrevlig och mitt i en utvecklingsfas. Jag är konstant trött (ingen bra mix) inte kanske trött som att jag behöver mer sömn utan slut.
    Jag vet att vissa utbrott är en del av sorgen, barnen försöker få tid ensamma med mig. Jag försöker så gott jag kan. Till råga på allt laddar jag batterier i tystnad och ensamhet inte genom att vara social (hur tänkte jag där?) jag trodde att jag skulle ha någon att dela allt med. Men barnens far dog för 1 1/2 år sedan. Sorgen får ha sin plats, jag fick någonstans bestämma mig för att jag var tvungen att kliva ur bubblan. Ibland vill jag bara packa väskan och åka iväg själv 1 vecka ett år… men jag försöker acceptera de känslorna och så kommer det guldkorn. Pojken kan ju sakna sin morfar och visar det på sitt sätt. Alla är vi olika men visa alla känslor så han lär sig att han har rätt till dem och ge verktyg för att hantera dem! Jag försöker ta de stunder jag kan att vara ensam, de är flyende få.
    Lycka till

    0
    1. Fina du, kan inte föreställa mig hur det är att vara i din situation. Jag laddar också batterierna i ensamhet och det är ju en knepig kombo ihop med familj. Det kan absolut vara så att sonen visar sorg på detta sätt, barn förstår och vet ju så mycket mer än man tror. Kram!

      0
  12. Hej,
    Ganska ofta tänker jag att du och jag är väldigt lika varandra och hade haft mycket att prata om vid kaffebordet ?. Nu har jag ju mycket äldre barn än du (14 och 17) men jag har varit där och oj vad jag har klankat ner på mig själv över vilken dålig mamma jag har varit och hur jag inte kan hantera mina känslor när barnen provocerar. Men det som går hjälpt mig är att de har blivit större och jag har insett att jag inte är en bra ”småbarnsmamma” men däremot en bra ”tonårsmamma”. Visst, jag blir fortfarande arg på dem ibland. Men ganska sällan. Och nu går de ju att resonera med och ställa motfrågor och få vettiga svar. Så jag tror att det bästa är att bara försöka överleva och andas i fyrkant och tänka att det blir bättre sen. Ja, det hjälper inte dig här och nu så klart, men det blir bättre! Jag lovar! Stor kram ❤

    0
  13. Anna Wahlgren skrev nya barnboken för trettio år sedan en tjock bok läste allt.Det gör nog ingen idag hon har flera barn med olika män idag fattig och i bråk med en dotter.Men boken var ej så tokig ! Det finns föräldrar ”bra och dålig” fungerar ej man är den man är
    Amen

    0
  14. Bästa du. Precis som flera andra här skriver känner jag igen mig i din text. Det här är nog någonting de flesta föräldrar går igenom.

    När barnens pappa lämnade mig för några år sedan var det en ofantlig sorg att bearbeta, samtidigt som jag skulle vara mamma och den förälder som fanns där (när pappan försvann ett tag, med sitt nya liv och sin nya kvinna). Jag lyckades inte så bra, efter hur man nu kan mäta sånt. Barnen pratar fortfarande om den julen som den värsta någonsin: jag grät, mormor grät, min son grät. Och pappa var inte där. Men i alla fall. Vad jag tänkte i all den sorg som jag skulle bearbeta samtidigt som jag skulle vara en närvarande mamma, var att barnen måste få se och få förstå att mamma är ledsen. Och de måste på samma gång förstå att de har ingen skuld i det. Ingen har någon skuld i det (inte ens deras pappa), utan det finns stunder i livet och saker som händer som är sorgliga. Jag kunde gå undan under en period och säga att jag är ledsen nu, jag kommer sen. Nu var ju mina barn ändå rätt stora, 10 och 13 år, vilket ju gjorde det mindre svårt för dem att förstå. Men jag tror inte det finns några rätt eller fel hur man ”ska” agera som mamma när du faktiskt behöver egen tid för din egen sorg. Man behöver inte dela sin sorg med andra alla gånger.

    Oj, det blev kanske rörigt.. Men i alla fall 🙂

    Kom samtidigt ihåg, att du är inte bortvald eller övergiven av din son. Du är tagen för given, som barn gör. Mamma finns där, och det är en värdefull trygghet.

    0
  15. Åh, som många andra skriver – been there, done that ❤ Efter att lämnat småbarnsåren med råge, nummer tre fyllde tonåring under hösten, kan jag konstatera: 1. De blir helt normala, även om man periodvis känner att man har 0 föräldrapoäng 2. Man lär sig hantera det bättre med tiden 3. Alla har sitt eget, exklusiva sätt att vara förälder på och precis som när det gäller löpning kan man inte vara i ständig toppform 4. Se till att ha en ventil. 1000 kramar ❤

    0
  16. Jag tror som flera andra här (även om det är en klen tröst när man är mitt uppe i det…) att det är med de man är mest trygg man vågar visa sina riktiga känslor, hela registret! Och det kan vara rejält brett när man är liten må jag ju säga… Vår minsta kille som nu är 1,5 är inne i en riktig pappafas nu, och även om jag kan bli lite nere ibland över att bli bortvald (mest när det gäller tröst, nattningarna går bra) så kan det faktiskt kännas ganska skönt ibland att slippa bli klängd på hela tiden. Det finns så mycket tabu med föräldraskap, saker man inte ”ska” eller ”får” känna och tycka, jag tycker det är skönt att det blir fler och fler (ffa mammor) som vågar berätta att föräldraskapet inte är en dans på rosor jämt, eller kanske nästan aldrig, men hur ska man veta innan man själv har egna barn och vet hur man är som förälder?

    Jag brukar försöka tänka att jag är den enda mamman mina barn har, och att jag är den bästa mamman jag kan vara för dem, jag gör så gott jag kan och att det är good enough. 1,5-åringen kan jag sälja på blocket vissa dagar även om han oftast är en helt underbar liten kille, men jag som inte är någon ”bäbismamma” tycker att vår snart-sexåring är inne i en fantastisk period nu med massor av funderingar, vi kan spela spel tillsammans och skoja och prata på ett helt annat sätt nu än för bara något år sedan! Men det kommer ju inte heller att vara för evigt, sen blir det puberteten and so on, poängen är att det går upp och ner hela tiden med barn, vissa perioder är helt underbara medan andra suger musten ur en totalt. Livet, liksom <3

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *