Jag läser att ensamhet skadar vår hälsa och att den är farligare än rökning. Mellan en halv och EN MILJON svenskar är socialt ensamma.
Blir extremt berörd eftersom jag i perioder också känt mig ensam. Gör det fortfarande av och till, plus att jag har en tendens att oroa mig ”i förväg” för hur jag kommer att ha det i framtiden. Kommer jag bli ensam då? Tankar som självklart gör det svårt för mig att vara i nuet och njuta av det som är här och nu.
Ställde nyligen frågan ”Känner du dig ensam?” på mina Insta Stories och 40 procent svarade ”ja”. Fyra av tio alltså. I en följdfråga undrade jag om de kunde precisera på vilket sätt de kände sig ensamma. Här nedan är ett urval av svaren. Visst blir man berörd? Och visst känns det så himla onödigt, varför ska det behöva vara så här?
”Trots att jag har många i mitt umgänge känner jag ofta att jag inte har någon att prata med.”
”Jag har familj, men inga vänner. Saknar någon att vända mig till och göra saker med.”
”Har många vänner, men saknar riktigt nära vänner man bara kan ligga på soffan med. Saknar även familjen som mor, far och syskon med familjer som bor 30 mil bort, även om jag har en perfekt liten familj här.”
”Jag och min man är ofta själva på lördagskvällarna.”
”Bor själv, ingen partner. Singel i 12 år. Längtar efter att dela hela livet med en andra hälft.”
”Det är alltid jag mot världen, känns det som. Lite som Don Quijote, typ.”
”Inflyttad på en ort sedan många år och svårt att ta sig in i gemenskapen.”
”Även med folk omkring mig känner jag mig ensam. Livet känns inte meningsfullt.”
”Tappat alla vänner när barnen kom och en introvert man som aldrig vill träffa nån.”
”Singel och flyttat till ny stor stad i vuxen ålder. Saknar riktiga vänner och en kärlek.”
”Känner mig ensam i vardagen, att få ihop familjelivet. Min man ser inte vad som krävs med fyra barn…”
”Så få nära vänner som förstår att träna är det bästa sättet att må bra fysiskt och psykiskt. Så jag tränar alltid ensam – så tråkigt.”
”Känns som att ingen någonsin hade velat umgås med mig om jag inte hade föreslagit det.”
”Ensam med mina tankar och känslor, ingen i min närhet som är känslomässigt nära nog.”
”Trots att man har jobb-, löp- och körkompisar är det tråkigt att komma hem till en tom lägenhet.”
”Alla vänner och familj har respektive, startar familj eller flyttar till hus. Jag är singel sedan åtta år och har gett upp hoppet.”
”Blev tyst och en tomhet när min stora son flyttade i augusti.”
”Flyttade till en stad på grund av kärleken. Blev lämnad och har familjen på annan ort…”
”Har inte så många vänner och är rädd att jag ska bli ensam i framtiden.”
”Ensamstående mamma, mycket ansvar och ingen att dela det med.”
”Har inte en enda vän som jag umgås med. Är antingen på jobbet eller med min familj.”
”Bor långt från vänner och isolerad på grund av sjukdom.”
”Samhällets norm är tvåsamhet och när man inte lever så hamnar man lite utanför socialt.”
”Känner ofta att de vänner jag har inte hör av sig, att ingen egentligen är i så stort behov av mig. Det skapar en känsla av ensamhet. Jag önskar att jag vore den där man ville ringa till.”
”Jag bor utomlands och har få vänner.”
Du som läser det här, har du någon gång känt dig ensam? Eller har du kanske lyckats bryta ensamheten? Berätta jättegärna! Och ha en riktigt fin fredag, kram!
Foto bilden ovan: Under Armour Nordics