Minns hur jag kunde noja ihjäl mig inför lopp förr om åren, deppa ihop när det inte hade gått som jag hoppats. Trycka in ännu fler pass per vecka för att ”straffa” mig när jag tyckte att jag hade slöat till. Insåg häromdagen att jag inte längre känner så och det är så sjukt skönt!
Det är lätt att säga åt andra att de ska lägga sin energi på rätt saker, att livet är för kort för att slösas bort på onödigheter. Men det är inte så lätt att vänja sig av med det där beteendet förrän livet har skakat om en rejält. Förrän man själv har insett att livet inte är för evigt och att det där timglaset som vändes i samma stund som du föddes hela tiden töms på innehåll. Det är upp till dig att fylla tillvaron med meningsfulla saker som verkligen betyder något för dig.
När livet skakade om mig rejält i samband med pappas bortgång förra året så ändrades faktiskt mina prioriteringar i livet praktiskt taget över en natt. Och idag, ett år senare, är prioriteringarna likadana. Jaga tider och stressa sönder mig för att hinna med ett visst träningspass har jag lagt ner. Fokus ligger istället på att träna på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig bättre rustad för de utmaningar som livet ger mig.
Shit, tänk om jag hade vetat det jag vet idag när jag storgrät för att jag hade klappat igenom på något lopp och fått en ”dålig” tid! Det är SÅ lätt att känna att all den träning man har lagt ner har varit i onödan om man inte lyckas prestera det man önskar. Men har man någonsin ångrat all tid man lagt ner på familj och vänner? EXAKT! Men det krävs nog en eller annan seriös smocka i ansiktet för att inse det.
Jag är på ett sätt tacksam över att jag fick förmånen att inse det nu. Jag kommer aldrig mer att ställa in en fika med en kompis för att jag ska träna. Tack, livet, för att du fick mig att fatta att jag inte är Charlotte Kalla 😉 Idag tycker jag om mig själv på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Det får mig att må så himla bra, precis här och nu.
Hur tänker du kring livet, prioriteringar och träning? Berätta gärna!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Jag ska aldrig mer gråta över ett missat pers!
Taggar
8 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Samma här! Ifjol sprang jag New York Marathon och hade på förhand beslutat att INTE bry mej om tiden utan bara njuta av stämningen. Men första halvan av loppet gick jättebra och hade den lilla pb-jäveln på axeln. Fram till den riktigt långa bron mellan Queens och Manhattan kom och jag var totalt oförberedd på att den skulle vara så lång och tung. Så dit rök mitt pb. På vägen till hotellet efter målgång var jag bara sur och arg och besviken.
Vilket naturligtvis var fullständigt förryckt
Men i år i Stockholm hände det något. Insåg en bit in i loppet att jag helt enkelt inte har lust att pressa mej utan ville bara ta in staden och stämningen. Och nu lyckades det! När jag gick till finlandsbåten som skulle ta mej hem försökte jag pressa fram ens en LITEN besvikelsekänsla men den fanns inte! Jag var bara jättelycklig över att jag som 56-åring med bröstcancer x 2 i bagaget plus annat hälsostrul faktiskt klarar av att springa maraton.
Vilken lättnad det var! Men det tog ett tag att komma hit. Det får gärna bli nya pers om det känns bra på ett lopp men aldrig att jag skulle sura mera om det inte blir det.
Förstår att det måste ha varit underbart att känna hur du bara kunde släppa alla de där kraven på att pressa dig själv och bara njuta av loppet! Mycket starkt jobbat!
Alldeles för tidigt i livet, kan man tycka, fick jag perspektiv på livet. Jag var 15 när miste min bror och lärde känna alldeles för många unga på Barncanceravdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala som inte fick leva så länge som de borde ha fått. Och har efter det också stött på alldeles för mycket cancer i min vän-, familj- och bekantskapskrets.
Mitt problem i livet har snarare varit att jag haft dåligt tålamod med allt GNÄLL som på tok för många människor lägger ner tid på. Jag har blivit bättre på att hantera det (skönt ?), men oavsett så formades jag redan då. Såklart erfarenheter jag verkligen skulle önska att vara utan – men man får bara bita i det sura, och reflektera över att det också är en ynnest att tidigt veta vad som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT.
Något jag har reflekterat över är att jag är så enormt tacksam över att min make som länge inte alls hade erfarenhet av svåra förluster, ändå har ett enormt stort hjärta, brett perspektiv (!) och är totalt ognällig. Å andra sidan har han andra ”icke-räkmacka-erfarenheter”.
Kram ??
Känner precis som Du!!
Har alltid tränat och sprungit mycket,när jag var i 40års åldern var jag i min livsform och då dog mamma helt utan föraning?
Jag är tacksam att jag var i god fysisk form när hon dog,för det kändes sååå psykiskt jobbigt!
Föräldrar ska dö före sina barn men det är svårare att ta in när de är relativt unga(68år)och när det sker plötsligt!
Idag är jag 48 år och tränar fortfarande och VILL mer än kroppen klarar av.
Det känns förmätet att ens tycka synd om sig själv för att man inte längre klarar springa milen under 50!!
Ändå trots att jag är oerhört tacksam för att jag just idag är frisk så blir jag lite smågrinig när löparskavankerna kommer emot mig!
Vad är viktigt här i livet?hälsan är nr 1 och det är bara att acceptera det normala åldrandet.
En frisk människa har 1000 önskningar
En sjuk har bara 1.
Tack för att du är klok och delar med dig.
”En frisk människa har 1 000 önskningar. En sjuk har bara 1.” ❤️ Så klokt och tänkvärt.
Kloka tankar!
Jag är nästan alltid villig att boka om ett pass till förmån för livet. Det ska vara roligt också inte bara träning.
Efter min deppration för 8 års sen så var tvungen att börja tänka mer på mig själv tränar för att jag skall må bra och på mitt sätt . Alltid i samband med lopp så fick jag prestation ågenst var så nervös för att jag inte var duktig nog . Men jag visste också att prestation ågenst försvann . Är inte så noga på hur tiden blir längre .
Vad löpning är för mig: glädje, upplevelser och vänner (gamla och nya). Vad löpning INTE är för mig: km-tider, asfalt, pers, träningsprogram och på grammet uträknat näringsintag. Vad gäller lopp brukar jag sätta upp följande mål: A. Inte komma sist. B. Om jag kommer sist ska jag ändå fullfölja inom maxtiden. C. Om jag inte klarar reptiderna ska jag åtminstone överleva eller inte bli svårt skadad. Jag väljer gärna lopp som erbjuder någon form av upplevelse, vilket kan vara så enkelt som en plats jag aldrig sprungit på förut. Jag har inte kunnat skiljas från min GPS-klocka ännu (man vill ju se var man har varit), men jag funderar på att ha den i fickan eller löparvästen och gå helt och hållet på känsla. Mina stora förebilder just nu är Emelie, Ida och Mimmi och deras supercoola inställning till det mesta; kolla in deras livesändning på FB: https://www.facebook.com/moonvalley.me/videos/416453152238897/