Fick nyligen ett meddelande från en av deltagarna i min onlineträningsgrupp inför Stockholm Marathon som fick mig att fundera lite. Och inse att så här tänkte ju jag också för inte alltför länge sedan:

Jag insåg idag att jag fick kämpa med att inte träna vidare idag efter att jag slutfört dagens lugna löpning på 35 minuter vilket kändes såååå ovant för mig. Jag är van att träna tills jag är helt slut (de flesta av mina träningspass i veckan). Nu när jag reflekterar lite över det så inser jag att det kanske inte är så effektivt och bra alltid att träna på det sättet, eller? Är det meningen och är det okej att ha energi kvar efter ett träningspass? Eller ska man anpassa passet så att man blir riktigt trött?

Det här med att känna att jag måste vara helt slut efter varje pass är en uppfattning jag hade under många år. Så här i backspegeln tror jag att det beror på att jag har kört mycket gruppträning, både i löpning och andra sporter. Och i gruppass finns ofta en ”ta i så du storknar”-mentalitet och endorfinkickar som är svåra att skaka av sig.

Det här med om det är meningen att träna tills all energi är slut finns det förstås inga entydiga svar på. Det bestämmer man ju själv. Men det kan vara värt att fråga sig själv varför man måste köra slut på sig själv varje gång? Och vad som händer om man låter bli. Vågar man stanna upp och faktiskt lägga i handbromsen ibland kan man lära sig mycket viktiga saker om sig själv.

För mig var det prestationen som var viktig. Hade jag inte tagit ut mig max varje gång så kände jag att jag hade presterat dåligt. Men tyvärr är det inte så smart att hålla på så här om man t ex vill lyckas på ett lopp. För om du hela tiden maxar ur allt du har, hur ska du då orka hitta ännu en växel när det är dags för lopp? Om du kommer till start, vill säga. För den här ”maxa järnet”-mentaliteten leder också tyvärr ofta till överträning, skador och evighetsförkylningar.

Du som läser det här, vilka är dina tankar om det här? Dela gärna!