Det fanns en tid då löpning var det absolut viktigaste i mitt liv. Jag planerade hela min tillvaro efter löpning och kunde bryta ihop ifall ett pass eller ett lopp inte gick som jag ville.
Kände mig ofta som den där misslyckade, långsamma tjejen bredvid mina snabbfotade vänner. Och inte blev det bättre av att flera som läste min blogg om löpning, som då låg på Svenska Dagbladet, ansåg att jag fick för mycket uppmärksamhet med tanke på hur ”långsam” jag var. Men jag stod fast vid min övertygelse om att jag också hade en plats som löpare och blev stolt och glad över alla läsare som hörde av sig med peppande tillrop.
Idag har det snart gått exakt sju år sedan jag skrev mitt första inlägg på Maratonbloggen på SvD.se. SJU år! Det är lång tid och naturligtvis har det hänt saker sedan dess. Löpning är fortfarande en stor passion för mig, men mitt förhållningssätt till sporten har förändrats ganska radikalt. Numera springer jag därför att jag vet hur bra jag mår av det och jag för att det gör mig mer skärpt i mitt arbete. Och ej att förglömma: jag blir en piggare och mer närvarande mamma och sambo. Styrketräning ägnar jag mig också åt så mycket jag hinner, för att förebygga löparskador men också för att orka med vardagen. Lyfta matkassar, min son och flytta runt möbler i lägenheten utan att få ont, till exempel.
Jag har också betydligt fler intressen idag än när jag nördade in mig som mest på löpningen. Jag har träffat en sambo som älskar matlagning, vilket har smittat av sig på mig på ett positivt sätt. Jag har blivit mer nyfiken på trender inom mat och plockar ut de bästa russinen ur kakan för att skapa min egen kosthållning som jag tror på. En lagom mix av nyttigt och mindre nyttigt funkar fint för mig. Mitt intresse för fotografering (är fotonörd sedan länge) har fått ett uppsving sedan jag köpte en ny kamera och så skildrar jag förstås också gärna min familj då och då i mina kanaler.
Jag har märkt att det inte är helt okomplicerat att delvis byta spår, att inte enbart skriva inlägg på typen ”Idag sprang jag ett så här långt pass som gick så här fort och det var sååå härligt!” Folk saknar det gamla upplägget med enbart löpning och hör av sig och berättar det. Några hör inte av sig alls, utan avföljer bara. Så är det förstås och inga konstigheter med det, men visst är det intressant. Jag tänker att många andra sociala medier-personer har samma dilemma: hur breddar man sig på ett framgångsrikt sätt?
När jag funderar ett varv till kommer jag på mig själv med de att tänka de här tankarna. Varför är det egentligen så viktigt vad folk tycker och tänker? Varför får jag för mig att jag borde ”skapa” en officiell yta som inte är sann? Klart du inte ska, Petra! Du ska vara dig själv. För jag hoppas fortfarande att det är just det som är bäst av allt: att man är sig själv.
Eller vad säger du?
(Foto bilderna ovan: Jonas Hansen och Petra Månström)
Självklart är det viktigaste att vara sig själv och inte vara någonting man inte är för andras skull.Tycker personligen om variationen i din blogg och dom fina bilderna.Keep up the good work 🙂
Kul att du gör det! Och visst ska man vara sig själv – alltid. Men ibland är det lätt att snegla lite för mycket på andra samt bli stressad över att folk avföljer när man skriver något de inte gillar 😀
Jag har ju inte följt dig från början (satte igång med min löpning för snart 4 år sen så inte konstigt) och när du skriver att du inte var tillräckligt snabb sätter jag kaffet i vrångstrupen. För mig är du hur duktig som helst och blev supersnabb på väldigt kort tid!!
Tycker att din blogg är perfekt med löpning, resor och barn. Kram!
Tack fina! Du skulle bara veta hur det kunde se ut i kommentarsfältet på SvD-tiden, hehe 😉 Och än idag får jag ibland gliringar över att jag inte borde blogga eftersom jag är så ”långsam”. Fascinerande! Hur som helst, du ska veta att jag uppskattar din kommentar. Kram!
Jag kan ibland sakna de där inläggen som handlade om ”blod, svett och tårar” för jag gillar att läsa om det eftersom det är mycket så jag tränar när jag springer. Som fotbollsdomare blir det mycket blodsmak under träningpassen eftersom jag måste ha både snabbhet och uthållighet. Men jag har alltid tyckt om dig och din blogg så jag är trogen läsare oavsett inriktning. En klok person i min närhet sa det att ”vad andra tycker och tänker om mig har inte med mig att göra” och det är så sant. Vad spelar det för roll egentligen vad andra tycker och tänker. Kör ditt race, du är inspiration! Kram
Jag har följt dig rätt länge – inser att det måste röra sig om år för om jag inte är alldeles virrig var du singel när jag började läsa 🙂
Det som jag känner med din blogg är att den numera utstrålar en otrolig glädje – rörelseglädje, livsglädje och det är inspirerande. Bloggen känns som en hälsoblogg numera, inte renodlad löparblogg. Du växlar på ett snyggt sätt mellan svåra frågor, enkla tips och provocerande åsikter – heja dig. Att du också har ett snyggt skriftspråk är en klar bonus om jag ska erkänna mitt språknörderi 🙂