De peppande budskapen på skyltarna som publiken längs banan håller i sina händer ger nya krafter. Ölbudskapet dök upp redan några kilometer in på gårdagens Prag Marathon och informationen om att äran finns bortom väggen kom vid 39 kilometer. Ytterst vältajmat, med andra ord!
”Hurry up, the beer is getting warm!”
”The glory is behind the wall!”
Men vi tar det från början. Det som vållade mest huvudbry dagarna inför loppet var vädret. Skulle det regna eller ej? Skulle det vara kallt eller varmt? Prognoserna var väldigt spretiga, ena dagen utlovades sol och strax under 20 grader och nästa dag talades det om regn och tio grader. Inte helt lätt att packa resväskan alltså.
Men när jag med magen full av Vitargo Electrolyte och spellistan laddad med superpeppande musik ställde mig i startfållan på gatan Celetná här i centrala Prag var det halvklart och ganska varmt. Tackade magkänslan som hade sagt åt mig att köra på shorts och linne även om jag är en fryslort. Lade märke till folk klädda i långa tights och löparjacka i startfållan – det såg galet varmt ut.
Det jag hoppades på när startskottet ljöd och den stora massan löpare började röra sig framåt var att de senaste veckornas försök till ”formtoppning” skulle resultera i det jag önskade: att så länge som möjligt kunna springa med en bra känsla och pigga, lätta ben. I fjol, då jag sprang loppet sju månader efter Adrians födelse, var det kamp från första löpsteget och hela vägen in i mål.
Men nu kändes det annorlunda. Jag hade anlitat min programledarkollega från Ewerlöf & Månström, grymma löpcoachen Malin Ewerlöf, för ett gäng tuffa pass och de hade gått i för mig rejäl överfart. Allt i syfte att väcka nya löparmuskler och få maratonfarten att kännas lätt. Och de passen hade baske mig gett resultat för jag liksom flög fram i början. Kollade klockan och fick dra ner på farten, inte läge att bränna sig för tidigt.
Stora delar av banan i Prag Marathon är sagolikt vacker. Man springer genom de historiska stadsdelarna där det är gott om publik som peppar. Tur det för sedan är det ett gäng rundor ut i mindre publiktäta delar där man verkligen får koppla på pannbenet. Försökte ta rygg på löpare som sprang i ungefär samma fart som jag och det hela tuffade på ganska obehindrat fram till ungefär 29 kilometer då det blev lite tyngre.
Och ja, maran börjar ju efter 30 kilometer och det stämde även in på mig. Resan fram till 30-kilometersskylten är bara en transport, det är nu man måste ner i gruvan och jobba järnet såväl mentalt som kroppsligt. Det är nu skallen skriker åt en att stanna och lägga ner denna galenskap. Det är nu man struntar i att den där fartgruppen som man har sett i ögonvrån håller på att närma sig.
Men så kom den där skylten:
”The glory is behind the wall!”
Och något hände med mig. Ge upp-känslorna fick plötsligt konkurrens. Vaddå släppa förbi fartgruppen som närmade sig bakifrån? Glöm det! Nu ökar jag! Och jag sprang och jag sprang – kände hur en tånagel eller två började släppa, bestämde mig för att ignorera smärtan och bara köra så det ryker. Nu jäklar KÖÖÖÖÖR vi!
Kullerstenar alltså, vi måste prata om dem! För de flesta vet att till och med de vita strecken på ett övergångsställe kan kännas skyhöga i slutet av en mara när benen är som betongpelare. Ta då kullerstenarna efter 40-kilometerspasseringen! Det är först då man kan sluta skratta åt folk som ger upp 200 meter före mål i ett femkilometerslopp.
Jag mötte kullerstenshelvetet med skarp moteld: mitt underbara mantra ”Jag är snabb, stark och snygg!” Skrek det högt för mig själv, extra högt så att det skulle höras igenom musiken i öronen. Folk vände sig om men jag struntade i det. För nu jäklar skulle kullerstenarna bemästras och fartgruppen där bak skulle hållas i schack.
För att förstå känslan när skylten som talar om att det är 500 meter kvar av Prag Marathon måste man själv ha sprungit ett maraton. 500 meter är 100 meter längre än ett varv på en friidrottsbana och det blir en mycket känslosam insikt. Å ena sidan vet man med skallen att nu är det typ klart, men å andra sidan säger fötter och ben att det räcker nu och det är den känslan man måste hålla stången en stund till.
När målet dök upp i blickfånget började tårarna spruta. Jag höjde armarna i skyn och skrek ut min glädje. Det här är ett sådant ögonblick i livet när man är så otroligt mycket här och nu. Ett ögonblick som för alltid kommer att leva kvar i ens löparhjärta. Jag klarade det! Och den där fartgruppen lyckades inte passera mig – bra där, Petra!
Mötte upp min kära pojkvän som sprungit omkring och fotograferat mig längs banan. Nu bänkade vi oss på VIP-områdets läktare, skålade i skummande öl och applåderade när löparna sprang i mål. Fantastiskt att få se alla glädjerop och armar i luften, det här är verkligen ett lopp där alla som ställer sig på startlinjen är vinnare. Eller, för att citera arrangören: ”All runners are beautiful!”
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen
Grattis till ett kanonfint lopp! Igen!!
Alltid när jag läser dina race rapporter så spritter det i mitt löparsug och alla möjliga lopp känns möjliga.
Men, min lust är fortsatt lite bortblåst. Hoppas att det händer något när våren verkligen tar över för nu går det ju t.o.m att skylla på vädret! Haha..
Underbart! Grattis Petra! Vilken glädje!
Tack snälla!
Heja dig Petra och grymt jobbat! Nästan så att jag själv blev sugen på en mara igen 🙂
Bara att köra 😉
Fy tusan vad inspirerande du är! Jag hejjade längs banan igår och shit vilken go stämning det var!
Ja, verkligen! Och tack fina!
Stort grattis!! Har ett liknande mantra ”stark och snabb” ska nog lägga till snygg också ????
Helt rätt!
Wow! Sitter och gråter! You are amazing!
Kram Jossan
Men kram på’re!
Grattis! Bra jobbat!
Tackar!
Åh, vad jag själv blir sugen på att springa maraton nu efter att ha läst det här. Den 1.7 gäller det, mitt första nånsin. Starkt jobbat!
Coolt! Stort lycka till! Vilken mara är det?
Jag ska springa i Åbo, Finland. Paavo Nurmi maraton
Aha, kul!
Härligt att läsa din racereport från loppet. Man verkligen känner din glädje över prestationen!
Vad kul att du tycker det! Kram
Grattis!!!
Tack snälla!
Får nästan ståpäls när jag läser, en väldigt speciell känsla det där. Stort grattis till en grym prestation!
Tack snälla!!!
Älskar när du låter oss följa med på ditt lopp såhär lite efteråt. Känner så igen en del som du skriver, t e x när de onda tankarna kommer och man tror att man ska ge upp…då förflyttar man fokus och vips orkar man liiite till. Jag brukar känna mig säker och börja slappna av först vid 40 km på en mara. Då, äntligen brukar jag kunna föreställa mig målet och börja känna i hjärtat att jag kommer att komma i mål. Mellan 33 och 40 km brukar det vara värst för mig. Kan tyckas kort tid, men alla som sprungit ett Marathon vet hur tufft det är när man sprungit såpass långt men ändå inte är i mål. Efter din rapport måste jag säga att jag längtar lite mer till 3 juni. Får se om jag lyckas med mitt mål…tror och hoppas att all min träning ska ge resultat. Jätte grattis till fina prestationen och så glad för din skull och det gick vägen…ännu en gång!
Tack snälla! Ja, det är ändå sju kilometer där mellan 33 km och 40 km som man ska ta sig igenom… Krävs mycket beslutsamhet!Stort lycka till i Sthlm, ska stå och heja vid Rålis!
Åh den lyckan när man gått i mål och man bara vill lägga sig ner på marken och kyssa benen 🙂
Blir så glad att läsa din rapport, särskilt när löpningen får vila pga skada. Bara att rehaba på och hoppas att kroppen samarbetar med mig inom kort!!
Du är så grymt bra (och snygg) Petra – vilken glädje!!! Tänk att det skulle bli sånt löparess av dig!
Puss på dig!
Grymt sprunget! Och vad gäller kullerstenarna kan jag bara hålla med, det finns inget värre!!! Grattis till finfint lopp!
Kullerstenar kan verkligen suga musten ur ens ben 🙂
Grattis och tack för inspirationen du ger inför kommande mara. Nu längtar jag ännu mer 🙂 Och du har helt rätt när du säger -att har man inte sprungit en mara så har man svårt att föreställa sig de tankarna som rör sig i huvudet och kampen mot/med kroppen de där sista 10 nånting km… Snyggt jobbat!
Stort lycka till på din mara!
Vad kul att ditt lopp gick fint. Prag är så fint att jag gärna skulle springa där, men är livrädd för kullerstenarna. Då man är trött och inte orkar lyfta benen längre är risken stor att man mitt i allt hittar sig flat som en flundra på marken.
Hehe, jo kullerstenarna är utmanande men faktiskt inte så många sträckor med kullersten på maran i Prag som tur är.
Underbar läsning! Stort grattis! 🙂
Tack snälla!
Det är så sporrande att läsa, jag blir riktigt sugen på lopp när jag läser dina racerapporter. Känslan av att sätta fötterna över mållinjen är ju fantastisk!
Tack fina! Ja, en fantastisk känsla!
Bästa Petra! Det här ska jag ta med mig på varje del när jag springer mitt första marathon nästa lördag. Har kämpat under en lång tid med en inflammation som spred sig genom kroppen och som påverkat min träning både fysiskt och mentalt men nu jävlar är jag redo att köra. Tack för att du skrev en så fin och peppande race report! 🙂
Kram, Mimi
Vad roligt att du gillade den, Mimi! Stort lycka till på din mara! Kram