Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, så här kommer lite spridda tankar…
Men jag är inne i en period där jag mer än någonsin önskade att jag kunde vara lite mer ”som andra”. Jag ska förklara. För jag vill absolut inte vara som andra i alla sammanhang. Men när det gäller att träffa nya människor så skulle jag så gärna vilja vara lite mer chill. Kunna kallprata utan större ansträngning, kunna gå på ett mingel utan att säcka ihop av utmattning efteråt, ja – bara kunna ta saker lite mindre allvarligt.
Tro mig, jag har försökt. Många gånger. Bara för att märka hur folk liksom ryggar tillbaka när vi trillar in på ett ämne som engagerar mig och jag liksom blåser hattarna av dem med mina ord. Har länge försökt förstå vad det här handlar om. Varför ett helt middagsbord kan tystna när jag säger något till bordsgrannen. Sånt där kan stressa sönder mig och beslutet blir då enkelt: jag skippar de där osäkra sammanhangen och minglar med mig själv eller mina närmaste vänner istället. Helst med max två andra personer åt gången.
För bara någon dag sedan tackade jag nej till en inbjudan som verkade både spännande och garanterat utvecklande, bara för att jag så väl vet att veckorna fram till den där dagen skulle ge mig så fet ångest att jag skulle få svårt att sköta både jobb och privatliv. Och då kan jag verkligen tröttna på mig själv. Varför kan jag inte bara slappna av, inte ta allt så allvarligt, våga vara lite mer sorglös och mindre grubblande?
Gah! Hur gör andra..??! Hur gör du som läser det här? Går det att vända den här trenden, eller är jag för gammal?
Igenkänning på ditt inlägg. När jag får inbjudan. Tänker jag. Åh, va kul. Sen börjar det mala i huvudet. Dels att det tar tid från annat. Fastän det säkert blir kul. Slutar ofta med att jag avstår. ♥️
Anade att vi var flera. Men visst blir man trött på sig själv? 🤪
Stor igenkänning på den! Har börjat acceptera att vissa sociala arrangemang inte passar mig. Väljer att delta på dem som jag känner mig trygg i och fyller på med positiv energi där, tackar nej till de som inte funkar innan tankarna skapat ångest. Har tänkt som du att jag borde träna upp mig för att klara även de tillställningar som känns jobbiga men har kommit fram till att nej, det är inte värt det. Vi är alla olika och jag har hittat det jag gillar/ mår bra av och låter det vara min påfyllning.
Jag är en HSP (högkänslig personlighet) och känner så väl igen mig. Det där övertänkandes som tar över o begränsar . Men också det där med kallprat! Jag kommer ofta in på alldeles för djupa diskussioner som ingen annan var beredd på. Kan även sitta på bussen o förundras över hur de 2 bredvid orkar diskutera nåt så ”onödigt” som tvättmedel tex 😅 önskar jag var lättsammare o inte nojjade så mycket om vad alla tänker.
Tack för att du delar! Och jag kan också känna att varför måste jag anpassa mig hela tiden? Bara för att majoriteten verkar vara okomplicerade och megasociala 😅