M

Det kom ett meddelande som berörde mig djupt

av | maj 2, 2019 | Personlig utveckling | 6 Kommentarer

Fick nyligen ett meddelande på Instagram som berörde mig djupt. Och jag känner att jag verkligen vill försöka bidra med lite tankar. Här är ett utdrag ur meddelandet:
—————
Hej Petra!
Till att börja med så vill jag bara tacka dig för all inspiration du sprider dagligen på ditt Instagram och i dina poddar. Jag har en fråga till dig: hur gör du för att hålla motivationen uppe när den tryter och allting känns lite extra tungt och jobbigt? Personligen så älskar jag att löpträna och vanligtvis gör jag det 4-5 gånger i veckan och då på distanser mellan 8-25 km. Men nu sedan 2-3 veckor tillbaka så har min motivation och ork verkligen hamnat i botten. 
Löpningen brukar ju vara min terapi och mitt lugn i en annars ganska intensiv vardag, men jag känner inte samma hunger efter det som tidigare och det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Har några lopp framöver (21 km) och är rädd att jag inte kommer att kunna genomföra dem så bra som jag egentligen vill vilket gör mig både besviken och arg på mig själv. Har även för två månader sedan börjat gå i KBT för att ta tag i min ätstörningsproblematik samt lite andra bekymmer som har tyngt mig under många år.
Men, som sagt, hur håller du uppe motivationen när man känner sig helt orkeslös? Älskar ju löpningen och vill inget annat än att hitta tillbaka till mitt driv och min passion.
/Maria
—————
Först vill jag bara säga att jag verkligen känner igen mig i mycket av det Maria känner. Ganska snabbt efter att jag startade Maratonbloggen 2009 blev löpningen min trygghet i en tillvaro som kantades av väldigt mycket osäkerhet och stress. Dels var min arbetssituation osäker eftersom jag hankade mig fram på olika vikariat och frilansjobb och dels så var privatlivet gungigt av olika anledningar. Löpningen var i stort sett det enda konstanta jag hade i tillvaron och det var jag så oändligt tacksam för. Den blev min frizon. Att peppa mig till flera pass i veckan var därför inget problem, jag längtade oftast till passen och bara vetskapen om hur bra jag skulle må efteråt gjorde massvis för motivationen.
Så där höll det på i många år tills jag blev gravid. Visst, jag hade haft några lite längre uppehåll tidigare på grund av förkylningar och en hälsporre, men nu tvingades jag lägga ner löpningen halvvägs in i graviditeten och först åtta-nio månader senare kunde jag äntligen dra igång löpningen igen. Då gick det såklart extremt trögt. Den alternativa träningen, framför allt i form av spinning och styrketräning, hade såklart hjälpt mig att hålla igång konditionen – men uppstarten på löpningen var ingen rolig historia. Det gick till och med långsammare än mina allra första trevande långpass som nybliven löparbloggare 2009 och det var väldigt knäckande. Motivationen sjönk snabbt ner till under havsnivå. Att jag hade mycket mindre tid att spela med på grund av det nyfödda barnet gjorde också sitt till. För tvekade jag lite längre inför något pass så kanske det tidsfönstret jag då hade stängdes innan jag hann ut. Och då blev det ingen träning alls den dagen.
Minns hur jag kunde komma på mig själv med att gråta när jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att komma ner på samma tider som när löpningen flöt på som bäst. Det gjorde mig så ledsen, jag kände mig misslyckad och dålig. Ifrågasatte min trovärdighet som löparbloggare och inte hjälpte det särskilt mycket att någon lustig person hörde av sig och tyckte att nu var det så länge sedan jag sprang ett maraton att jag nog borde döpa om mig till ”Halvmaraton-Petra”. Höhö…
Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag inte är mina prestationer. Jag kunde till och med, mycket med hjälp av terapi, se att jag hade utvecklats till det bättre på många punkter – som dock inte hade med löpningen att göra. Mina vänskapsrelationer var mycket stabilare och bättre, jag hade skapat en jobbtillvaro som jag trivdes med och så fanns det en massa andra saker också förstås. Summan av det hela var alltså att jag hade utvecklats till det bättre, men på grund av att jag nu befann mig i en ny fas i livet så fick just löpningen stå tillbaka eftersom det inte fanns möjlighet att prioritera den på samma sätt nu.
Den insikten, att koppla bort mig själv som person från mina resultat som löpare, gjorde det mycket enklare att ändå våga ställa sig på startlinjen i olika lopp – tros att jag visste att det skulle bli en tid jag hade kunnat prestera springandes baklänges för några år sedan. Men då var då och nu är nu.
Jag tänker att Maria skulle behöva fundera på varför hon har tappat motivationen till sin löpning. Ofta beror det på att det har tillkommit saker i livet som tar av ens energi på olika sätt (såväl positivt som negativt) och då kan det vara värdefullt att ringa in vad det är. För har man väl hittat det så är man också närmare insikten om hur orimligt det är att begära personbästa på halvmaran av kroppen, samtidigt som man har fått sparken från jobbet, chefen är korkad, bästa kompisen har flyttat, sambon vill separera – eller vad det nu kan vara. Det behöver förresten inte vara enskilt stora livshändelser som stjäl energi, många små saker kan sammantaget bli stora och energikrävande.
Att vara snäll mot sig själv och då och då påminna sig själv om att man inte är tvingad att kvala in till VM kan lätta en hel del på bördan. Man kan till och med försöka använda humor när man ska bearbeta sin brist på löparmotivation:
”Har man riktigt bråttom kan man ju faktiskt ta bilen. Löpning behöver inte alls gå ut på att springa så snabbt som möjligt.” 😉
Att ta en time out från löpningen och träna något annat en tid kan vara ett bra komplement till det mentala arbetet. Eller kanske börja springa på ett annat sätt. Lämna klockan hemma, springa i skogen istället för på asfalt eller löpband. Och så vidare. Många faller för löpningen just för att den är så enkel och mätbar. Men just enkelheten och mätbarheten kan ibland också vara det som får oss att tappa lusten till att springa.
Lång utläggning blev det, hoppas att du Maria känner att du har fått med dig lite tankar. Och om du som läser det här har fler tankar, kommentera gärna!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Taggar

6 Kommentarer

  1. Lotta

    Så skönt att läsa dina kloka råd. ❤️

    Svara
  2. Hannas krypin

    Vilket bra svar du skrev! Du delar med dig av så kloka tankar!

    Svara
  3. Malin

    Ett sätt kan ju vara att fundera på VARFÖR man springer. Förhoppningsvis är det ju för att må bra, och det är ju egentligen inte kopplat till att springa en viss sträcka eller på en viss tid, jag menar det finns ju inget objektivt mått som säger ”om man klarar att springa milen på 50 min mår man bra”. Det har ju inget egenvärde att springa en viss sträcka på en viss tid och det spelar ingen roll för nån annan, det är bara man själv som har satt som mål att man ska springa just den sträckan på den tiden. Och om man är i en fas när man inte orkar, har tid, vill springa så långt/fort, kanske man kan återvända till målet dvs ”att må bra”, och fråga sig vad man ska göra för att uppnå det just nu? Springa en kortare sträcka utan att mäta, ta en cykeltur, läsa en bok på soffan, fika med en kompis, gå på ett gruppass…vad det nu kan vara. Försöka flytta fokus från tid och sträcka till välmående. Hoppas det snart känns bättre!

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen