Nu när hösten smyger sig på och dagarna blir kortare är det många som tappar motivationen till träning. Och om de inte tappar den helt så kanske den dippar rejält. Inte så konstigt egentligen, eftersom de flesta av årets större lopp i Sverige har ägt rum och 2020 års säsong kan kännas väldigt avlägsen.

Tro mig, jag vet precis – för jag har upplevt detta många gånger. Ibland en lättare svacka och ibland, som förra året, då livet delade ut en rejäl smocka och jag inte ens orkade ge mig ut i spåret under flera månader. Trist eftersom jag ju vet hur välgörande löpning är, det handlar bara om att ta sig ut. Men ibland är den där tröskeln tyvärr väldigt hög.

Men genom åren har jag hittat en del saker som funkar extra bra för mig när motivationen svajar. Här kommer de:

1. Rensa upp i dina sociala medier
Ett sätt som har funkat väldigt bra för mig när motivationen är låg är att dölja eller avfölja träningskonton på Instagram som inte gör mig glad och peppad. Ibland har det varit jobbigt eftersom jag ju helst inte vill riskera att såra någon genom att avfölja, men det fina med både Instagram och Facebook numera är att man kan dölja eller pausa ett visst konto utan att behöva ta steget och avfölja. Och när motivationen är tillbaka igen så kan man ju alltid låta flödet komma tillbaka igen.

2. Försök hitta träningskompisar
Jag har hittat träningskompisar i löpargrupper, på träningsresor, i sociala medier– ja, till och med på krogen(!) Man vet aldrig var en riktig pärla till träningskompis gömmer sig, så håll ögonen och öronen öppna. En bra träningskompis kan ofta vara avgörande för att passet faktiskt blir av. Och man ångrar ju som bekant sällan ett pass, så det är värt att ragga runt lite för att hitta sällskap på passet.

3. Anmäl dig till ett lopp
Det finns en del lopp även när löparsäsongen går lite på lågvarv. Här hittar du en bra förteckning över lopp i Sverige. Strängnäs Halvmaraton den 23 november är jag riktigt sugen på faktiskt, har hört av löparbloggaren Staffan Dahlgren att finishermedaljen dessutom är riktigt snygg! Jag tycker det är kul att ha ett lopp ”i pipen” och anta utmaningen att genomföra loppet som ett bra, extra kvalitativt träningspass.

4. Våga justera ditt träningsupplägg
Jag vet många i min närhet som följer träningsprogram som de antingen har köpt på nätet (ett generellt program) eller ett individanpassat som de har fått av en löpcoach. Det är förstås toppen med ett program om man gillar det, men tänk på att det också kan vara stressande i perioder. Om motivationen är låg kan det vara en bra idé att skippa programmet för en tid och bara träna för att det är roligt. Kör alternativ träning, upptäck nya träningsformer och bygg upp ett sug efter att ge dig ut och springa. För jag lovar, suget kommer att komma. Förr eller senare 😉

5. Testa något nytt i löparväg
Blir det oftast samma gamla asfaltsrunda som du numera kan i sömnen? Varför inte överraska dig själv med att prova något nytt, till exempel testa ett löpbandspass i grupp på gymmet (om det finns såklart), köra ett pass på en inomhusbana (här hittar förteckning över inomhushallar med rundbana i Sverige), springa ett pass i skogen eller ta skidstavarna och kör ”älghufs” uppför en slalombacke. Det finns en mängd roliga sätt att variera löpningen på och vet du vad det bästa är? Att man faktiskt utvecklas och blir en bättre löpare av att ”chocka” kroppen med nya utmaningar.

Yes, det var mina bästa tips på att hitta ny motivation. Har du fler bra att tillägga? Kommentera gärna! Och ha kul därute!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Fick nyligen ett meddelande på Instagram som berörde mig djupt. Och jag känner att jag verkligen vill försöka bidra med lite tankar. Här är ett utdrag ur meddelandet:

—————

Hej Petra!

Till att börja med så vill jag bara tacka dig för all inspiration du sprider dagligen på ditt Instagram och i dina poddar. Jag har en fråga till dig: hur gör du för att hålla motivationen uppe när den tryter och allting känns lite extra tungt och jobbigt? Personligen så älskar jag att löpträna och vanligtvis gör jag det 4-5 gånger i veckan och då på distanser mellan 8-25 km. Men nu sedan 2-3 veckor tillbaka så har min motivation och ork verkligen hamnat i botten. 

Löpningen brukar ju vara min terapi och mitt lugn i en annars ganska intensiv vardag, men jag känner inte samma hunger efter det som tidigare och det får mig att må så fruktansvärt dåligt. Har några lopp framöver (21 km) och är rädd att jag inte kommer att kunna genomföra dem så bra som jag egentligen vill vilket gör mig både besviken och arg på mig själv. Har även för två månader sedan börjat gå i KBT för att ta tag i min ätstörningsproblematik samt lite andra bekymmer som har tyngt mig under många år.

Men, som sagt, hur håller du uppe motivationen när man känner sig helt orkeslös? Älskar ju löpningen och vill inget annat än att hitta tillbaka till mitt driv och min passion.

/Maria

—————

Först vill jag bara säga att jag verkligen känner igen mig i mycket av det Maria känner. Ganska snabbt efter att jag startade Maratonbloggen 2009 blev löpningen min trygghet i en tillvaro som kantades av väldigt mycket osäkerhet och stress. Dels var min arbetssituation osäker eftersom jag hankade mig fram på olika vikariat och frilansjobb och dels så var privatlivet gungigt av olika anledningar. Löpningen var i stort sett det enda konstanta jag hade i tillvaron och det var jag så oändligt tacksam för. Den blev min frizon. Att peppa mig till flera pass i veckan var därför inget problem, jag längtade oftast till passen och bara vetskapen om hur bra jag skulle må efteråt gjorde massvis för motivationen.

Så där höll det på i många år tills jag blev gravid. Visst, jag hade haft några lite längre uppehåll tidigare på grund av förkylningar och en hälsporre, men nu tvingades jag lägga ner löpningen halvvägs in i graviditeten och först åtta-nio månader senare kunde jag äntligen dra igång löpningen igen. Då gick det såklart extremt trögt. Den alternativa träningen, framför allt i form av spinning och styrketräning, hade såklart hjälpt mig att hålla igång konditionen – men uppstarten på löpningen var ingen rolig historia. Det gick till och med långsammare än mina allra första trevande långpass som nybliven löparbloggare 2009 och det var väldigt knäckande. Motivationen sjönk snabbt ner till under havsnivå. Att jag hade mycket mindre tid att spela med på grund av det nyfödda barnet gjorde också sitt till. För tvekade jag lite längre inför något pass så kanske det tidsfönstret jag då hade stängdes innan jag hann ut. Och då blev det ingen träning alls den dagen.

Minns hur jag kunde komma på mig själv med att gråta när jag insåg att jag nog aldrig skulle klara av att komma ner på samma tider som när löpningen flöt på som bäst. Det gjorde mig så ledsen, jag kände mig misslyckad och dålig. Ifrågasatte min trovärdighet som löparbloggare och inte hjälpte det särskilt mycket att någon lustig person hörde av sig och tyckte att nu var det så länge sedan jag sprang ett maraton att jag nog borde döpa om mig till ”Halvmaraton-Petra”. Höhö…

Vändpunkten för mig var när jag insåg att jag inte är mina prestationer. Jag kunde till och med, mycket med hjälp av terapi, se att jag hade utvecklats till det bättre på många punkter – som dock inte hade med löpningen att göra. Mina vänskapsrelationer var mycket stabilare och bättre, jag hade skapat en jobbtillvaro som jag trivdes med och så fanns det en massa andra saker också förstås. Summan av det hela var alltså att jag hade utvecklats till det bättre, men på grund av att jag nu befann mig i en ny fas i livet så fick just löpningen stå tillbaka eftersom det inte fanns möjlighet att prioritera den på samma sätt nu.

Den insikten, att koppla bort mig själv som person från mina resultat som löpare, gjorde det mycket enklare att ändå våga ställa sig på startlinjen i olika lopp – tros att jag visste att det skulle bli en tid jag hade kunnat prestera springandes baklänges för några år sedan. Men då var då och nu är nu.

Jag tänker att Maria skulle behöva fundera på varför hon har tappat motivationen till sin löpning. Ofta beror det på att det har tillkommit saker i livet som tar av ens energi på olika sätt (såväl positivt som negativt) och då kan det vara värdefullt att ringa in vad det är. För har man väl hittat det så är man också närmare insikten om hur orimligt det är att begära personbästa på halvmaran av kroppen, samtidigt som man har fått sparken från jobbet, chefen är korkad, bästa kompisen har flyttat, sambon vill separera – eller vad det nu kan vara. Det behöver förresten inte vara enskilt stora livshändelser som stjäl energi, många små saker kan sammantaget bli stora och energikrävande.

Att vara snäll mot sig själv och då och då påminna sig själv om att man inte är tvingad att kvala in till VM kan lätta en hel del på bördan. Man kan till och med försöka använda humor när man ska bearbeta sin brist på löparmotivation:

”Har man riktigt bråttom kan man ju faktiskt ta bilen. Löpning behöver inte alls gå ut på att springa så snabbt som möjligt.” 😉

Att ta en time out från löpningen och träna något annat en tid kan vara ett bra komplement till det mentala arbetet. Eller kanske börja springa på ett annat sätt. Lämna klockan hemma, springa i skogen istället för på asfalt eller löpband. Och så vidare. Många faller för löpningen just för att den är så enkel och mätbar. Men just enkelheten och mätbarheten kan ibland också vara det som får oss att tappa lusten till att springa.

Lång utläggning blev det, hoppas att du Maria känner att du har fått med dig lite tankar. Och om du som läser det här har fler tankar, kommentera gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Ibland kommer livet emellan och man tappar löpträningen. Det kan vara jobbiga livshändelser som stjäl energi, trassel på jobbet eller något helt annat. Jag har själv råkat ut för det här flera gånger och här är sätten som har hjälpt mig att hitta tillbaka.

Sommar och semester. Hur många timmar som helst att lägga på god mat, skönt häng – och löpning. Men när de lediga dagarna är över, hur gör man då för att inte tappa kontinuiteten i sitt springande? Här är mina bästa tips!

Du har tränat för ett lopp i flera månader och nu är allting över. Du har tagit dig i mål och fått din medalj, det går några dagar – och plötsligt hamnar du i en stor motivationssvacka. 

Löpning är jobbigt, tråkigt och skaderisken ska vi inte tala om. Det finns mängder av anledningar till varför folk anser att löpning inte är något för dem. Men hur gör man då, om man verkligen vill lära sig att älska löpning och uppleva det där fantastiska som de löpfrälsta yrar om? Här är 6 av mina bästa tips!

Sexton minusgrader utanför fönstret i morse och jag bestämde mig för att dagens intervallpass fick köras på löpband. Drog till gymmet och noterade att det var vääääldigt mycket folk för att vara helgmorgon. Japp, det var förstås ett och annat nyårslöfte som hade letat sig dit.

Inledningen av ett nytt år är ofta lite stressframkallande, på många sätt. Orsaken stavas ofta nyårslöfte. Det där man lovade sig själv lite lätt bubbelrusig vid tolvslaget på nyårsaftonen känns nu plötsligt jobbigt och övermäktigt. 

Att det är bra att vila är jag den första att skriva under på. Men ibland så kommer det stunder då man inte riktigt vet om den där rösten som säger åt en att stanna kvar i soffan har rätt eller bara vill småjäklas med en. 

I morse visste jag att jag ville springa en runda. Solen sken, det var lagom varmt och det liksom bara stod ”PERFEKT LÖPARVÄDER” över himlen. Men jag som älskar att äta långfrulle och kolla Nyhetsmorgon hade extremt svårt att få tummen ur. Hittade på en massa ”viktiga” saker som jag bara måste göra. Som att surfa runt efter barnkläder och instagramma.

Sambon påminde mig om att jag ju hade sagt att jag skulle ut och springa. Jaaa, jag vet! Men ibland går det segt. SÅ segt. Blev frustrerad. Till slut kom jag i alla fall iväg och inledningen var seg. Uj uj. Önskar att jag kunde skriva att sedan gick det lättare, men icke. Fick kriga för varje steg idag, men jag visste att det var precis det här jag behövde.

Att få njuta av ett Stockholm som badade i septembersol. Att få ha en stund för sig själv, att få gå igenom och tänka klart alla tankespån i huvudet. Att få kliva in genom dörren hemma och vara så där skönt trött i kroppen, att få ställa sig i duschen och bara njuta av att ha klarat av det. Trots allt. Ibland måste man kriga, så är det. Men jag glömmer aldrig de där stunderna då allt bara flyter och jag vet att jag kommer få uppleva dem igen. Måste bara ha tålamod…

Hur har din dag varit? Och hur tänker du när det tar emot och soffan ropar?