Såg lite av ”Gift vid första ögonkastet” igår, tv-serien där par matchas ihop av experter, se vid altaret och sedan ska de leva som ett gift par i fyra veckor. Sade skämtsamt till sambon att matchmakingexperter hade ju aldrig i livet matchat ihop oss. För vi är ju så olika som man bara kan vara – på många plan. Sedan har vi en massa likheter också, men de har liksom utkristalliserat sig med tiden. Som det här med passionen för säljprocessens dynamik, den delar vi. Och den kan vi prata om i timtal: säljpsykologi, den perfekta pitchen, telefonsamtalsteknik och en massa annat.
Efter en hel del funderande har jag landat i att det mer är någon slags grundmentalitet, grundinställning till tillvaron som vi delar. Men hade en matchmakingexpert tyckt att det varit tillräckligt för att matcha ihop oss? Högst osäkert. Har också insett att slumpen har varit högst avgörande för hur mitt liv har utvecklats. Det är verkligen läskigt mycket ”Sliding doors” över mitt liv: redaktionsmötet där det bestämdes att jag skulle starta Maratonbloggen (hade inte ens tänkt gå dit) och även mötet med min sambo. Var ju inte ens dejtsugen den kvällen och hade tänkt ställa in, men något sade mig att jag ändå borde gå dit. Vilket jag också gjorde.
Så att jag idag, 2019, sitter här med två utgivna böcker om löpning och en yrkesroll som löparprofil – det är verkligen slumpens förtjänst! Vart vill jag då komma med det här? Jo, att man inte ska underskatta slumpen. Det är så lätt att jaga upp sig och känna ångest över att livet inte blir som man vill, det hade ju varit så skönt om man kunde styra en del saker dit man vill. Men det bästa med slumpen är att den tycks vara klokare än vad vi själva är. Den liksom kliver in och fattar besluten åt oss, styr skeendet.
Hade jag bett en träningsmatchmaker para ihop mig med valfri sport för tio år sedan, då kan jag med lätthet säga att det hade blivit allt annat än löpning. Kanske var det just därför slumpen såg till att den kanske mesta antilöparen i Sverige blev just löparprofil? Visst är det lustigt när man tänker på det? Och skönt på ett sätt. För med insikten om att det ändå inte blir exakt som man vill så blir det lättare att vara lite mer chill i tillvaron. I bästa fall kan vi få till hyfsat tydliga ramar, men bilden inuti ramarna hjälper ett gäng osynliga händer till med att måla.
Läskigt? Ja! Spännande? Ja! Slumpen finns där för att vi inte ska bli för trygga och bekväma – på gott och ont. Har du också ”drabbats” av slumpen? Berätta gärna!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen