Får GALET många mejl och meddelanden om just det här. Nämligen att folk inte vågar berätta hur de egentligen mår. Varför? Jo, för att de är rädda för att andra ska ta illa vid sig!
Blir alldeles mörkrädd och ledsen nu. På riktigt! Har vi blivit så avtrubbade av all lycka och perfektion som vi matas med dagligen i sociala medier att vi har glömt bort hur ett riktigt, mänskligt LIV ser ut? Att det är allt annat än konstant, att det innehåller toppar, dalar – ja, till och med avgrundshål utan botten.
Det är så många som hör av sig till mig och säger att de är så tacksamma för att jag vågar ta upp de mörkare delarna av livet. Och det kommer jag att fortsätta göra, fast jag märker att det blir en vattendelare. Märker också på många jag träffar att när vi pratar om svåra saker i livet, som döden, utmattning, separationer och annat, så måste folk liksom avsluta med en positiv ”knorr”. Typ: ”Men det ordnar sig nog” , ”Fast det är väl inte så farligt egentligen” eller ”Jag överreagerar nog!”
Varför känner så många att de måste ta udden av det ledsamma? Inte våga vara kvar i det mörka en stund, så att det ljusa blir mer ljust när de väl är där igen? Och hur är det med dig som läser det här, vågar du vara öppen med hur du mår? Vilka vågar du vara det med och varför just de människorna? Är nyfiken! Kram!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Vågar du berätta hur du egentligen mår?
Taggar
9 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Beror på omgivningen. På jobbet t.ex när någon frågar hur mår du och jag svarar ”skit”, ”inte så jättebra” eller liknande som alla gör ibland vet inte den som får svaret vad den ska säga. Alla förväntar sig artighetsfrasen ”bra”. Men varför fråga då isf?
Men exakt! Då blir det ju bara en fras om man inte vill ha ett ärligt svar…
Det är nog bara till de närmsta som jag säger precis hur jag mår, men visst kan jag dela med mig till andra. Det beror på sammanhanget. Fast det borde vara mer okej att prata om att livet inte alltid är på topp och att det är okej att må skit, ligga i soffan och gömma sig emellanåt. Rent generellt. Och att man faktiskt vågar svara mer ärligt på frågan ” Hur mår du?” Och kanske är det så att det räcker att få säga hur det är på riktigt och att nån lyssnar. Man behöver kanske inte få något svar eller så. Bara att få ärligt säga det räcker.
Jag är ju dock en obotlig optimist, så jag levererar nog några av dessa ”det ordnar sig nog” emellanåt. Men det är ju för att jag vill att det ska vara bra på riktigt, inte bara på ytan!
Nog svamlat – du har en bra poäng, vi måste sluta svara ”bra”, bara per automatik.
Bra tankar, tycker jag! Och det är inte fel att vara optimist!
Det är sjukt tydligt på insta vilka bilder som gillas och inte. Ett glatt inlägg får sååååå många fler gillningar än ett inlägg om att jag har en dålig dag.
Exakt så!
Det är så himla dumt att vi måste göra sådär, varför är det inte ok att ibland inte må bra?
Jag svarar oftast att det är helt ok. För om jag säger som det är, att idag är ingen bra dag, jag borde nog stannat hemma. Ja då blir det på nåt sätt mycket verkligare och då mår jag sämre oxå. Men det beror helt på vem jag träffar och hur mycket jag orkar prata om mig själv.
Det beror helt och hållet på vem jag är med. Med vissa kan jag dela alla toppar och dalar medan andra får höra ett ”jo, det är bra”. Fast jag kanske har den jobbigaste dagen på länge och egentligen vill bara ös ur mig allt och kanske även få gråta en skvätt.