Får GALET många mejl och meddelanden om just det här. Nämligen att folk inte vågar berätta hur de egentligen mår. Varför? Jo, för att de är rädda för att andra ska ta illa vid sig!

Blir alldeles mörkrädd och ledsen nu. På riktigt! Har vi blivit så avtrubbade av all lycka och perfektion som vi matas med dagligen i sociala medier att vi har glömt bort hur ett riktigt, mänskligt LIV ser ut? Att det är allt annat än konstant, att det innehåller toppar, dalar – ja, till och med avgrundshål utan botten.

Det är så många som hör av sig till mig och säger att de är så tacksamma för att jag vågar ta upp de mörkare delarna av livet. Och det kommer jag att fortsätta göra, fast jag märker att det blir en vattendelare. Märker också på många jag träffar att när vi pratar om svåra saker i livet, som döden, utmattning, separationer och annat, så måste folk liksom avsluta med en positiv ”knorr”. Typ: ”Men det ordnar sig nog” , ”Fast det är väl inte så farligt egentligen” eller ”Jag överreagerar nog!”

Varför känner så många att de måste ta udden av det ledsamma? Inte våga vara kvar i det mörka en stund, så att det ljusa blir mer ljust när de väl är där igen? Och hur är det med dig som läser det här, vågar du vara öppen med hur du mår? Vilka vågar du vara det med och varför just de människorna? Är nyfiken! Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Share: