Nu ska jag lämna ut min pojkvän lite, av den anledningen att jag tror att många känner igen sig i det här. Det handlar om att vara tjej OCH äta mycket.

Man kan lugnt säga att jag älskar god mat och dryck, jag älskar att äta. När jag inte äter så planerar jag inför kommande måltider och jag tycker också om att gå ut och äta på restaurang då och då. Frukost är en storfavorit och bjuder man mig på hotellfrulle så har man för evigt en plats i mitt hjärta.

Inget konstigt egentligen, det jag beskrev ovan. Att det finns tjejer som älskar mat och att äta mycket, alltså. Dessutom tränar jag ju en hel del, vilket säkerligen ökar förbränningen massor. Men det som ställer till det för mig är när mitt gamla ätstörningsjag tvingas hantera omgivningens åsikter om min glupande aptit.

Min pojkvän menar förstås inget illa. Och har man själv inte lidit av ätstörningar är det supersvårt att sätta sig in i hur man resonerar och vad som triggar en på ett negativt sätt. Meningar som startar en massa knasiga tankar i skallen kan vara till synes triviala saker som:

”Oj, vad hungrig du var!”
”Ska du verkligen äta mer nu?”
”Oj, du äter ju mer än en hel karl!”
”Tänk att det finns tjejer som är så där hungriga!”

ätstörningar

Men för mig så kan de där meningarna innebära katastrof, särskilt om jag har haft en dålig dag. Och särskilt om hormonerna inte har varit snälla mot en. Just nu när det inte var så länge sedan jag födde barn kan det också vara olyckligt att säga ovanstående till mig. Ätstörningar ställer till med så mycket elände. De begränsar ens liv, vilket är oerhört tråkigt. För livet är ju så kort, vem blir lyckligare av att man lyckades späka sig igenom sina dagar? Knappast någon.

Jag skriver ovanstående därför att ämnet ätstörningar alltid är aktuellt. Idag pratas det mycket om hälsa och träning. Slogans som ”Strong is the new skinny” möter oss dagligen i sociala medier och det kan vara svårt att veta var gränsen mellan ett normalt och ett ätstört beteende går. Det finns en baksida med träningen, men det är det få som vill prata om. Det behöver det bli ändring på och därför är jag mycket glad över mitt samarbete med Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. De har lanserat We care-certifieringen för idrottsaktörer (gym, idrottsföreningar och så vidare) som vill arbeta förebyggande mot ätstörningar och aktivt möta drabbade. Läs mer här.

Numera tränar jag av rätt anledningar (må bra, skingra tankarna, minska stressen och så vidare), men det har inte alltid varit så. Jag vet att det finns många därute som känner igen sig i det här och jag är så glad att frågan lyfts. 

Dela: