Josephine Swanson

Efter att hon fött sin andra son och vägde 32 kilo två dagar efter förlossningen insåg Josephine Swanson att det inte fanns någon återvändo. Hon var tvungen att ta tag i sin ätstörning – för att kunna överleva.

För Josephine Swanson var löpningen länge ett tvång och ett sätt att straffa sig själv på. Men efter 16 år med ätstörningar kom en vändpunkt och resan mot ett hälsosamt liv började. Utan löpningen hade det aldrig gått, menar hon. Här är Josephines egen berättelse:

Mitt namn är Josephine Löpare… Eller nej, skämt åsido. Jag heter Swanson i efternamn även om ”Löpare” hade varit ett mer passande namn på denna löpfantast. Jag är 31 år gammal och har lyckats skaffa mig två barn (2,5 och 4,5 år gamla) och även snärja min bästa vän till att förra året bli min äkta make! Mission accomplished!

Jag är en tjej med extremt mycket energi, energi som jag alltid tagit ut i löparspåret eller på diverse andra sportaktiviteter. Jag ger alltid 100 procent i allt jag gör och i 16 års tid var detta dock till min nackdel då jag gick 100 procent in i ätstörningens mörka träsk.

Josephine Swanson

Från 12 års ålder och fram till för 2,5 år sedan var det sjukdomen som dominerade mitt liv i många avseenden.
Träningen blev tvångsmässig och syftade mest till att göra sig av med det man tidigare ätit, tror många som lider av någon form av ätstörning kan känna igen sig i detta.

När jag hade fött min andra son och vägde 32 kg två dagar efter förlossningen fattade jag att det där ”sen” som jag alltid väntat på skulle komma för att jag skulle ta tag i min ätstörning inte fanns mer, det var nu eller aldrig: dö
eller leva. Då var valet enkelt för mig. Sedan den dagen, 12 februari 2015, har jag aldrig kollat i backspegeln och lever idag som en frisk tjej.

När jag höll på att tillfriskna fick jag domen att jag aldrig skulle kunna springa igen. Det skulle nämligen finnas en risk att det kunde trigga igång sjukdomen igen. Men jag gav mig fasen på att de hade fel och idag ligger jag i hårdträning inför mitt andra Lidingölopp där jag vill slå min tid från förra året på 2.47. Det är även tredje etappen av totalt fyra till att slutföra min första, men inte sista, svenska klassiker som avslutas med Öppet Spår i februari 2018.

När jag inte springer arbetar jag heltid på Gina Tricots huvudkontor med pendling från Varberg till Borås varje dag, tre timmar om dagen. Att få ihop karriär, småbarnsliv och träning är för mig likt för alla andra i samma situation en utmaning. En av hemligheterna för mig är att jag inte ser det som ett tvång idag utan en del av hela livspusslet, en del av min vardag precis som att äta eller sova. Träningen är det som balanserar upp min vardag och ger mig utrymme och energi till att orka prestera i övriga delar av mitt liv.

Josephine Swanson

Jag har dock alltid sett till att det inte går ut över mitt familjeliv, därför tränar jag oftast på luncherna på ett gym nära jobbet, sedan intar jag en näringsrik lunch framför datorn. Jag säger inte att detta är det enda sättet, morgonträning innan jobbet hade också funkat om jag inte pendlat men för mig är detta ett framgångsrecept.

Nedan följer lite snabba frågor om hur jag vågade börja springa igen, hur en normal träningsvecka ser ut och vad som motiverar mig:

Hur tog jag mig tillbaka till löpningen?

– Jag började lugnt, lugnt, lugnt. Jag tog verkligen råden på allvar och smög igång löpningen med ett pass i veckan under de första tre månaderna, till att sedan trappa upp till tre dagar i veckan ganska snabbt efter det. Jag kände ganska snabbt att jag var tillbaka i den känsla jag hade när jag en gång började med löpning, att drivkraften var glädje. Till personer som befinner sig i samma sits vill jag säga: börja lugnt och var ärlig mot dig själv. Om du känner att det triggar minsta lilla så ta tag i det med en gång och red ut vad det är som gör att det triggar. Våga gå ner i distans och antal löppass per vecka. Kör inte på för snabbt, låt det ta tid. Och låt bli pulsklockan under de första sex månaderna, hitta tillbaka till glädjen innan du drar in någon som helst prestation igen.

Hur ser en normal träningsvecka ut för mig idag?

– Då jag under det här året genomför En Svensk Klassiker så har det varit lite olika fokus på min träning beroende på vilken gren som var näst på tur. Nu är nästa etapp Lidingöloppet den 23 september så nu är det löpträning som gäller till 100 procent.

En vanlig träningsvecka för mig idag ser ut enligt nedan:

Måndag:
Lugnt distanspass (ca 10 km) , bara springa ur benen efter söndagens långpass
Tisdag:
Korta intervaller. Antingen 400-metersintervaller 6-8 st eller 70 x 20 intervaller i något högre fart.
Onsdag:
Vila
Torsdag:
Långa intervaller. 1 km-intervaller, ca 6-8 st.
Fredag:
Vila
Lördag:
Tröskellöpning distans/terräng. 6-8 km i tröskelfart i kuperad terräng.
Söndag:
Långpass. 21-25 km i lugn distansfart

Jag försöker köra lite styrka på tisdagarna och torsdagarna för att bygga upp kroppen så den ska hålla för denna träning. OBS!!! Se till att verkligen ha vilodagar, något jag själv haft svårt för men som jag kan vittna om är en förutsättning för att kunna utvecklas i sin löpning.

Vad motiverar mig?

– Mig själv! Hur klyschigt det än låter så är det drivet i att se hur bra jag kan bli som driver mig och motiverar mig till att genomföra den träning som krävs. Jag motiveras även av att ha konkreta mål, tidsmål på de lopp jag anmäler mig till. Detta är så jag kan göra en tydlig plan för att ta mig dit. Jag kan även inspireras av personer som verkligen lever som de lär, personer som brinner för något till 100 procent – som du, Petra! Min största motivation kommer alltså inifrån mig själv, något som jag tror många idrottare har gemensamt.

Till slut vill jag tacka för att jag fick möjlighet att vara med som gästbloggare här på bloggen. Det har varit en ära och jag hoppas att ni som läsare har fått med er några tips, tricks eller råd som kan tillföra något i era liv eller i er träning.
Vem vet, vi kanske ses på startlinjen i något av våra fantastiska lopp framöver!

Stor kram!

Josephine Swanson

Dela: