Det är fascinerande hur många ansikten löpningen har. Kände mig faktiskt hyfsat pigg i morse, men ack vad jag bedrog mig.
Dagens försök till långpass blev ett riktigt magplask. Benen kändes superstela redan från start och efter dryga milen tappade jag sugen helt. Började stretcha lite och fick sedan av en slump syn på min polare Ellinor som var ute och drog barnvagn i solen. Slog följe med henne istället och försökte att inte tänka alltför mycket på mitt fiaskopass.
För jag tycker ju som så att om kroppen säger ifrån så ska man inte pressa den. Känns det inte bra så kan man lika gott kliva av. Men ändå är jag ju kontrollmänniska och tycker om att ro iland det jag har företagit mig. Hur brukar ni göra när passen inte blir som ni har tänkt er?
Långpassfiasko…
Taggar
5 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Hej! Gillar din blogg! Angående det här med att ändra plan under ett pass……har varit sjukt dålig på det men tycker ditt resonemang är helt rätt och jag har lärt mig den hårda vägen att kroppen vet gaaaanska bra vad den behöver….om jag gör som den säger. Så numera kan jag ändra mig åt både ena och andra hållet men framför allt att jag inte alltid har en plan när jag ger mig ut på hur långt eller snabbt jag skall springa. Just för att jag vet hur svårt jag har att bryta mig loss då 🙂
Ja, det är smart – alltså att inte ha en plan. Även om många gillar det så känner jag som du!
Oftast kör jag på som planerat .
Fast en gång blev jag så sur, tyckte inget funkade… Då ringde jag mannen som fick komma med bilen o hämta upp mig! Haha!!!
Kram Jeanette
Haha underbart!
Well, det får ses som smart att löpa autoreglerat!
Klokt att lyssna till kroppens signaler. En sprungen
dryg mil är ju i sig prima! Till gagn för kommande
tuffa löpturers: Wow!