vanskap

Vänner kan man få hela livet, inte bara som barn. Det är i alla fall min erfarenhet. Foto: Wikimedia Commons.

En arbetskamrat slog fast det med bestämdhet. Hon var bombsäker på sin sak: man kan inte skaffa ”riktiga” vänner när man är ”äldre”.

Sådana vänner får man under skoltiden, i unga år. Som äldre kan man visserligen få nya vänner, men de bekantskaperna blir mer ytliga, de går aldrig på djupet på samma sätt som de vänskapsband man knöt som yngre gör.

Struntprat, säger jag. Det stämmer inte alls. För mig är det precis tvärtom: 99 procent av mina närmaste vänner har jag lärt känna de senaste fem-sex åren. Det är människor som ser och uppskattar mig för den jag är idag – och det är en helt annan människa än under skoltiden. Många har jag lärt känna via löpningen, men också genom att vara lyhörd och nyfiken på människor jag av en eller annan anledning möter privat eller i jobbet.

Det häftigaste tycker jag också är att åldrarna på mina vänner spänner från strax över 20 till över 70. Vänskap är ålderslös, det är väldigt häftigt och berikande att ha nära vänskapsrelationer med människor i olika åldrar. Tränar, fikar, dricker ett glas vin, promenerar, går på bio eller åker på en weekend kan man ju göra oavsett ålder.

Sedan är det ju så att vänner ibland kommer och går. Man kanske har varit i samma fas i livet, men sedan bildar den ena familj medan den andra är singel. Eller vice versa. Kanske fortsätter man att hålla kontakten, fast mer sporadiskt. Eller så upphör den under en period. Inget är mer rätt eller fel. För mig måste vänskapen kännas meningsfull och ge ett utbyte för att jag ska orka hålla liv i den. Samma gäller förstås åt andra hållet. Att våga säga nej till en vänskap som dränerar en på energi är en styrka, lika mycket som det är en styrka att vilja etablera en ny vänskap med någon man är nyfiken på.

Hur är det med dig, när lärde du känna dina vänner och hur?

Share: