Sanningen bakom den mysiga Instagrambilden

petramanstromAdrian, bebis, Mammaliv, Sociala medier19 Kommentarer

instagrambilden

Foto: Petra Månström.

Ovanstående bild lade jag ut på Instagram igår. ”Oj, vad mysigt hon har det”, tänker nog många.

Kanske drar man till och med slutsatsen att mitt liv som nybakad förälder är en dans på rosor, i alla fall om man bara utgår från majoriteten av uppdateringarna i sociala medier. Med det här inlägget skulle jag vilja ge hela bilden bakom bilden, så att säga. Tror kanske att det finns en viss igenkänning hos många. För verkligheten är inte så rosenskimrande som på Instagram.

Tänk dig att någon tar innehållet i din mage, skakar runt det och sedan slänger tillbaka alltsammans lite huller om buller. Det är exakt vad som händer i kroppen hos gravida. Det säger sig självt att det tar en bra stund för saker och ting att hamna rätt igen. Om det ens någonsin sker. Samma sak med innehållet i skallen, men där är det snarare hormoner som ställer till det och skapar oreda. Man tänker tankar och säger saker som kanske inte alltid är så genomtänkta. Man blir faktiskt en riktig plåga för sin omgivning stundtals. Och inte blir det bättre av att allas fokus nu har flyttats från den gravida till det nyfödda barnet. Nu är man inte längre en gravid kvinna med rätt att claima saker och ting, man är bara en hormonell, nyförlöst bitch.

LÄS OCKSÅ: Jag är tio år efter alla andra

Igår hade jag en riktigt fet jobbsvacka. Tvivlade mycket på mig själv och kom på mig själv med att sitta på tunnelbanan och fundera på om jag bara skulle lägga ner bloggen, Maratonpodden – ja, alla mina frilansprojekt – och söka ett vanligt nio till fem-jobb. För då skulle det ju komma in en lön varje månad och jag skulle inte behöva kämpa lika hårt för varje krona. Jag skulle få ett banklån utan att behöva släpa en massa bokföringspärmar till banken och jag skulle inte behöva ägna en halvtimme åt att förklara vad jag arbetar med när jag är på fester (och omedvetet sno uppmärksamhet från andra gäster som har lite ”vanligare” jobb).

Kom hem till pojkvännen och Adrian, ringde ytterligare några jobbsamtal och packade sedan träningsväskan. Hade inte hunnit äta ordentlig lunch eftersom jag varit ute och sprungit på jobbmöten, istället blev det bara några energikakor och vatten. Och med kass lunch i magen, splittrad skalle och sömnbrist ovan på alltsammans blev träningen en katastrof. Jag grät medan jag försökte få mina muskler att arbeta. Men nej, det gick inte alls. Hade lika gärna kunnat ligga på soffan hemma.

LÄS OCKSÅ: Passa på att njuta nu, sedan är det kört…

Skippade duschen efter passet för att hinna till restaurangen där pojkvännen var på julfest.  Där låg Adrian och sov i sin vagn, men så fort vi kom ut genom dörren började han skrika. Jag försökte med allt: vagga honom, byta blöja, mata – men nej. Han fortsatte skrika som en stucken gris. Paniken växte. Vi klev ombord på tunnelbanan, Adrian skrek. I närheten av oss satt en mamma med ett lite större barn. Barnet frågade högt: ”Mamma, du har ju sagt att man inte får skrika. Varför får det där barnet skrika?”

Jag får ännu mer panik och känner svetten rinna på ryggen och i pannan. Mamman svarar att ”Jo, du förstår att riktigt små barn får faktiskt skrika. Och mamman kanske inte alltid kan få barnet att sluta skrika.” Jag överreagerar såklart (hormonernas fel?) och känner mig som en total föräldrafailure. Misslyckad. Jag kan ju inte få mitt barn att sluta skrika. I svaga stunder kan jag till och med tänka att det kanske hade varit bäst om jag aldrig hade blivit förälder.

LÄS OCKSÅ: 3 dejtingråd till krisande medmänniskor

Kliver av en station för tidigt för att komma bort från tunnelbanevagnen och mamman med barnet. Ute i friska luften tänker jag lite klarare. Tar upp Adrian ur vagnen, vaggar och sjunger. Matar och vaggar. Pratar lugnande, som jag har fått lära mig på föräldrakursen. Men ingenting fungerar. Kommer hem, lägger mig på sängen och försöker trösta. Har fortfarande inte hunnit duscha eller äta middag. Magen skriker av hunger, den kassa lunchen hjälper ju inte till direkt. Gör allt för att trösta mitt ledsna barn, tiden går och till slut somnar han utmattad bredvid mig i sängen. Där lägger jag ut Instagrambilden ovan. Tänker att efter en stund kan jag väl resa mig, lägga honom i sin säng och gå och duscha. Men nej, då vaknar han. Igen. Tillbaka på ruta ett.

Orkar. Inte. Mer. Utan mängder av kaffe och de få träningspass jag hinner få till hade jag förvandlats till en zombie på riktigt. Där har ni verkligheten bakom Instagramrosenskimret.

0

19 Kommentarer är aktiverade “Sanningen bakom den mysiga Instagrambilden”

  1. Styrkekram! Du är den bästa mamman Adrian kan ha, Maratonpodden är den bästa podden!

    0
  2. Ja usch, det är inte lätt i början. Jag fick barn för 4 månader sedan och drabbades då av en hejdundrande förlossningsdepression och hade lust att ge alla som (välmenande) sa ’passa på att njuuuuta av den här tiden’ en smocka. Nu, efter medicinering, mår jag bra igen men det var tufft.. Jag har länge läst din blogg och uppskattar att du skriver så ärligt om både träning och nu om livet som nybliven förälder.

    0
  3. Jag är imponerad av att du ens *försöker* jobba och träna med en så liten bebis! Kram på dig! Himla gullig overall sonen har 🙂 Angående skrikande barn i offentligheten förresten: *alla* som har barn vet att ungar skriker och bråkar bland och att det inte betyder att du är en dålig mamma.

    0
  4. Ja gud så tufft det var periodvis. Mina barn sov typ max 1 1/2 timme i sträck under sina första 18 månader. Massor av gråt, skrik och misströstan blandat med oändlig kärlek. Du är den bästa mamman för ditt barn, tvivla aldrig på det. Stor kram!

    0
  5. Stor kram till dig! Känner så igen mig i din situation och det är jättetufft när man försökt allt och ändå skriker den lilla bebisen, speciellt om man är ute bland andra människor. En liten tröst är att alla runt omkring som själva har barn bör lätt kunna sätta sig in i situationen att små barn ibland skriker och det finns inget som hjälper oavsett vad man gör. Det är inte lätt att vara nybliven mamma alla gånger, men kämpa på för du är den bästa mamman till ditt barn!

    0
  6. Åh vad skönt att någon berättar ”verkligheten”… Sitter med en fyra veckors bebis och ammar just nu, enda gången hon är tyst idag är när vi ammar… Annars är det bara massa skrik! Hujedamig… Ibland undrar jag om man orkar… Sedan kommer en underbar stund där de ger ett leende och man är förälskad på nytt och får lite extra energi! Men jag hoppas det bli lättare framöver… Kanske har man byggt upp ett bättre tålamod då och rutiner på att inte kunna ha några rutiner längre! Tack o lov för träningen! Min bästa återhämtning och räddare för denna mamman! Tack för dina ärliga inlägg och en superduper härligt bra blogg! Du är grym! Både som mamma och för den du är 🙂

    0
  7. Åh. När min bebis var så liten och båda var så hungriga brukade jag faktiskt ge mig själv mat först. Typ snabbt äta några mackor innan jag satte mig i soffan och ammade eller gav flaska. För då hade jag ro att sitta i någon timme. Min mat gick ju fortare att äta. Nu är han så stor så vi kan sitta vid bordet och äta tillsammans.
    Jag blev tillsagd av en annan mamma på pendeln en gång när min bebis skrek. ”Ska du inte ta upp din bebis?” Där stod jag och försökte trösta med alla medel, men ta upp en tvåmånadersbebis med ostadig nacke på ett skakigt tåg när vi skulle gå av snart? Nä, det kändes inte som någon bra idé. Efter det vågade jag inte åka kollektivt med honom på länge. Jävla skitbeteende att säga åt nyblivna mammor som gör så gott de kan.

    0
  8. Ärligt varmt och sant inlägg! Det är inte ett rosafluff när hormonerna far som galna bin och man vaksamt misstänker folk man möter om de ska rycka till sig vagnen och springa iväg och att vagga barn i timmar på nätterna är inte rofyllt det heller! Så tack för dina ärliga blogginlägg!

    0
  9. Fast ärligt talat så tror jag inte att mammans kommentar var så illa menad, hon ville ju bara förklara för sitt barn varför bebisen grät och att det inte gick att göra så mycket åt saken där på tåget, inte trycka ner dig som mamma. Så tolkar jag hennes förklaring.

    Och en sak till, om bara ngn månad eller två eller tre kommer du att kunna träna ganska ordentligt igen, hormonerna kommer att ha lugnat sig, bebisens hunger kommer inte lika plötsligt och du kan lättare lämna din bebis en timme eller två eller tre om han tar flaska. Han är bara nyfödd en kort kort stund av ert liv tillsammans.

    0
  10. När det är jobbigt så tänk att det är bara en kort fas som snart går över. Min son hade magont och skrek mer eller mindre hela tiden första 4 veckorna. Skittufft och jobbigt. Där och då kändes det ju som att livet skulle vara så för alltid. Önskar så att nån sagt detta om att det bara var en kort fas som snart skulle vara avklarad.

    0
  11. De är rätt jobbiga ibland… Att prioritera att man själv som mamma får mat tror jag är en typisk sak man gör som förstagångsmamma. Känner igen mig. Med tiden blir man mer ego, eller det kanske bara är jag?
    Han har i alla fall väldigt söta sockor lille Adrian!

    0
  12. Vilket underbart inlägg. Jag älskar att du är så ärlig. Det är skönt att höra att allt inte är rosa skimrande när man fått barn, vilket jag iofs aldrig har trott. Fortsätt kämpa på och skriva underbara blogg inlägg 🙂

    0
  13. Hej Petra!
    Har en 14-månaders (min första) vet precis hur det kan vara. Extra glad blev jag när någon annan kvinna/man log och sa i samförstånd att det minns hur det var när bebisen skrek förtvivlat, och man själv hade lust att göra samma sak. Dock stämmer det inte att organen är ”huller om buller” – vet inte vart den myten kommer ifrån? Din hud är uttänjd, raka bukmusklerna separerade efter förlossningen. Livmodern större än tidigare och livmoderhalsen likaså. De flesta har svagare bäckenbotten oavsett förlossningssätt och många får lite annan anatomi i vagina/yttre genitalia. Dessa förändringar går till viss del tillbaka (särskilt rektusdiastasen) Övriga bukorgan som magsäck, tarm, mjälte, lever, urinblåsa mm är möjligen undantryckta under senare del av graviditeten, men ligger kvar på ordinarie platser (de är fixerade via bukhinna, ligament etc)

    Tack för en bra blogg
    /doktorn

    0
  14. Känner igen mig så! Bebisar skriker och ibland (eller oftast när dom är riktigt små) vet man inte varför. Så är det. Var stark, och glöm inte att ta hand om dig själv så gott det går!

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *