Kompisar kommer och kompisar går…

petramanstromLivet, Livsstil, Personlig utveckling5 Kommentarer

vanskap

Vänner kan man få hela livet, inte bara som barn. Det är i alla fall min erfarenhet. Foto: Wikimedia Commons.

En arbetskamrat slog fast det med bestämdhet. Hon var bombsäker på sin sak: man kan inte skaffa ”riktiga” vänner när man är ”äldre”.

Sådana vänner får man under skoltiden, i unga år. Som äldre kan man visserligen få nya vänner, men de bekantskaperna blir mer ytliga, de går aldrig på djupet på samma sätt som de vänskapsband man knöt som yngre gör.

Struntprat, säger jag. Det stämmer inte alls. För mig är det precis tvärtom: 99 procent av mina närmaste vänner har jag lärt känna de senaste fem-sex åren. Det är människor som ser och uppskattar mig för den jag är idag – och det är en helt annan människa än under skoltiden. Många har jag lärt känna via löpningen, men också genom att vara lyhörd och nyfiken på människor jag av en eller annan anledning möter privat eller i jobbet.

Det häftigaste tycker jag också är att åldrarna på mina vänner spänner från strax över 20 till över 70. Vänskap är ålderslös, det är väldigt häftigt och berikande att ha nära vänskapsrelationer med människor i olika åldrar. Tränar, fikar, dricker ett glas vin, promenerar, går på bio eller åker på en weekend kan man ju göra oavsett ålder.

Sedan är det ju så att vänner ibland kommer och går. Man kanske har varit i samma fas i livet, men sedan bildar den ena familj medan den andra är singel. Eller vice versa. Kanske fortsätter man att hålla kontakten, fast mer sporadiskt. Eller så upphör den under en period. Inget är mer rätt eller fel. För mig måste vänskapen kännas meningsfull och ge ett utbyte för att jag ska orka hålla liv i den. Samma gäller förstås åt andra hållet. Att våga säga nej till en vänskap som dränerar en på energi är en styrka, lika mycket som det är en styrka att vilja etablera en ny vänskap med någon man är nyfiken på.

Hur är det med dig, när lärde du känna dina vänner och hur?

0

5 Kommentarer är aktiverade “Kompisar kommer och kompisar går…”

  1. Håller med! De flesta jag umgås med har jag lärt känna de senaste 6-8 åren. Och mig blir du inte av med så lätt! Vi kunde ju umgås när du var singel och jag hade barn 🙂

    0
  2. Sant! Och de vänskapsrelationer man har haft länge kan också förändras, växa åt olika håll. Det är också spännande!

    0
  3. Tränar ganska ofta har valt det livet träffar få vänner i barnsvängen återuppstår barn,föräldrar från dagis vid skolåren m.m .Träffade en familj 1996 i lekparken tog en fika med pappan igår i umgås ej i övrigt även lite ytliga bekanta kan betyda något.Vissa vänner växer man ifrån att lägga tid på att vara den som alltid hör utav sig
    är valfritt.

    0
  4. Från skolåldern till vuxen ålder förändras man ju så enormt mycket, och likaså livet. Det känns ganska naturligt att relationer man får senare i livet är mer stabila och långvariga då man blivit lite mer ”färdig” personlighetsmässigt. Dessutom var ju många av barndomsvännerna ett resultat av yttre omständigheter (man råkade gå i samma klass, bo grannar etc.) medan vänner man skaffar senare ofta kommer av andra gemensamma nämnare, t.ex. gemensamma vänner eller intressen. Man har liksom ofta lite mer aktivt sökt sig till dessa personer eller vad man ska säga. Så visst kan man absolut bygga på vänskapsbanken under hela livet och sannolikheten att det blir hållbara vänskapsrelationer blir säkert bara större med tiden!

    0
  5. Jag tror på din teori att man visst kan skaffa nära vänner i vuxen ålder. Mina bästa vänner är vänner jag inte har gått i skolan med utan vänner jag lärt känna för att vi gillar samma band. Som du oxå skriver man förändras ju massa under livets gång och ibland växer man ifrån varann. Jag har dock fortfarande kontakt med människor som jag känt sen dagis vilket så klart är riktigt kul men dom står mig inte lika nära som människor jag lärt känna senare.

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *