M

HELGEN DÅ ”ALLA” SPRANG LOPP OCH JAG LÅG I SOFFAN

av | aug 20, 2018 | Livet | 7 Kommentarer

Du vet den där känslan av att alla andra tränar på bra och springer lopp medan du själv knappt orkar ta dig upp ur soffan? Den känslan hade jag under helgen som gick.
Känslor kan man ju som bekant sällan styra över. De bara kommer, ibland en och en – ibland som en massiv storm. I mitt jobb ingår det ju att vara närvarande i sociala medier och förstås också ha en viss koll på vad andra i ”branschen” gör. Under helgen som gick kändes det som att verkligen alla i mitt Instaflöde antingen kämpade sig igenom en Ironman, kutade milen i Stockholmsnatten eller sprang maran i Jönköping. Eller tog sig an valfritt annat tufft lopp.
Medan jag själv knappt orkade ta mig upp ur soffan. Tack vare Mia kom jag ut på en mycket, mycket lugn löptur på lördagen, men ni vet kanske hur det är: det är SÅ lätt att man förutsätter att den där energin som man ofta har alltid ska finnas där. Per automatik. Efter löprundan på lördagen var jag helt slut, totalt utmattad på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Brukar ju såklart känna att jag har sprungit i cirka två timmar, men inte den där totala, massiva tröttheten.
Resten av dagen tillbringade jag i soffan och förstås åkte mobilen fram då och då. Ironman, Midnattsloppet, Jönköping Marathon, Ultravasan…uppdateringarna flimrade för ögonen och jag kände mig SÅ trött. Funderade hur sjutton jag orkade genomföra TVÅ tuffa ultralopp inom loppet av en månad år 2014 – ja, hur jag ens orkade peppa mig att ta mig igenom ett millopp. Funderade på hur jag någonsin skulle hitta energin att springa ett lopp igen. Dumt att jämföra sig med sig själv såklart, dagsformen varierar ju. Och livet, det händer ibland bara.
Skrev ärligt om mina tankarInstagram och kommentarerna började välla in. Igenkänningen var stor, samtidigt som många menade att andra gånger är det jag och mitt flöde som står för stressen och hetsen jag nu kände. Och ja – visst är det så! Känslor styr man inte över, de är sällan förnuftiga. Känslor bara kommer.
Ni som har följt mig hyfsat kontinuerligt vet ju att sommaren som gick (eller, den är väl inte riktigt slut än..?) blev riktigt tuff för mig. Först gick pappa bort och sedan dog en nära vän. Det ihop med min högkänsliga personlighet blev förstås ingen drömkombo, inser nu att jag måste bli mer egoistisk när det gäller mina behov och mitt mående. Måste sluta glömma bort det jag själv behöver och faktiskt våga kräva av omgivningen att jag också behöver extra mycket stöd just nu.
På riktigt: fällde en glädjetår igår när alla fina och kloka kommentarer regnade in. Är så otroligt stolt och glad över att ha så fina Instavänner som på riktigt berikar mitt liv med vettiga, insiktsfulla råd. TACK – ni är bäst!
Foto: Jonas Hansen

Taggar

7 Kommentarer

  1. Trail & Inspiration

    Den där massiva tröttheten har jag känt från och till (mest till-) varje gång jag sprungit under senaste 1,5 året. Mycket beror garanterat på seperationen, men det är ändå frustrerande.
    Så, som flera sagt, hög igenkänning.
    Kramar!

    Svara
  2. Johanna

    Känner igen mig, så viktigt att lyfta, vi är inte ensamma med den här känslan ibland…

    Svara
  3. Annika

    ..men du sprang i två timmar på morgonen.. Räknas inte det? <3

    Svara
    • Petra Månström

      Självklart! Men som jag skrev så fick jag verkligen kämpa för att orka hålla det (för mig) mycket, mycket lugna tempot och blev oerhört trött efteråt. Så det var nog mer en övergripande känsla jag hade 🙂

      Svara
  4. Johanna

    Det har slagit mig mer än en gång sedan jag gick igenom en tuff tid för nu fyra år sedan, att det mentala inte alltid hänger med det fysiska. Jag var i början av min skilsmässa helt under isen mentalt, men kroppen gick på i något slags duracellkanin-mode. Jag tränade som vanligt, åt inget, men kroppen svarade och jag hade en otrolig energi att springa och styrketräna flera gånger i veckan. Under tårar av sorg, men ändå. Så kom en smäll när kroppen sa Nu räcker det. Och då hade jag kommit en bra bit vidare i krisen och mådde mentalt rätt okej – men kroppen sa ifrån. Det var och är fortfarande ibland, som om känslorna ligger latent i musklerna och ibland blommar upp för att få kroppen att vila. Jag vill och är motiverad att ge mig ut och springa långt och länge, men benen och flåset bromsar. Frustrerande, men kanske helt normalt. Dock inte självklart att acceptera för det 🙂 Men ibland måste man få ha en period då det inte går som man vill (skriver inte att det går sämre, för det gör det inte, bara lite annorlunda). Kram!

    Svara
    • Petra Månström

      Så himla bra skrivet! Så är det. Det mentala hänger inte alltid med det fysiska. Tack igen! Kram

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen