Myrar, stenskravel och en galet brant slalombacke. Vemdalen Fjällmaraton är ett lopp som inte lämnar någon oberörd. Under helgen som gick gav jag mig på 24-kilometersvarianten för andra året i rad.
I starten hade jag all anledning att vara nervös. Jag har knappt sprungit en meter i terräng sedan förra årets lopp i Vemdalen och än mindre har jag tränat backlöpning. Närmare bestämt ett futtigt backpass har jag kört på typ ett år. Hmm. Men nu har jag ju släppt det här med prestation och fokuserar till 100 procent på upplevelsen och glädjen. Planen var att springa på så gott det gick på de löpbara partierna och gå så fort det kom en backe. Med det upplägget tänkte jag att det borde väl funka att ta sig i mål även i år.
Grinig och febrig son bidrog till att sömnen natten före loppet blev lidande. Sedan försov vi oss på morgonen och jag fick stressa med frukost och packning av utrustning. Ingen optimal uppladdning, men det är ju så det är när man har småbarn. Bara att gilla läget och se fram emot lite egentid ute på fjället, hehe. Precis när starten för 44-kilometaren gick klockan nio kom vi till startområdet och fem minuter senare var det start för 24-kilometaren. Hann knappt bli nervös, bara att köra. Solsken och svag vind, några plusgrader – kan det bli bättre förutsättningar för löpning? Tror inte det, nu kör vi!
Jag visste ju som sagt vad som väntade. Ganska snart efter start brantar det på och så följer en rätt lång och sugande långbacke. Sedan en kortare bit på en hyfsat ”flack” led och därefter svänger man in på en skoterled som sommartid helt enkelt är en myr. Och att springa på myr är en rejäl utmaning för benen, mjölksyran kommer väldigt fort om man är ovan och man får skärpa till sig för att inte snubbla eller halka.
Efter kampen ute på myren kom lite av en ”belöning” i form av en rejäl backe upp mot första energistationen vid Jaktstugan. Visst, det var uppförsbacke och många valde att gå, men jag kände att jag hade lite krafter kvar och joggade lätt – det gjorde också att jag upplevde att lite av all den mjölksyra som fanns i benen efter myrlöpningen transporterades bort och benen var inte längre så stumma.
Efterlängtad energikick uppe vid Jaktstugan med sportdryck, Pepsi, chips, saltgurka, godis och en massa annat gott. Nytt för i år var att pappersmuggarna vid kontrollerna slopats, istället fick samtliga deltagare med sig en hopvikbar kåsa ihop med nummerlappen som man skulle ha med sig under loppet. Kändes väldigt mysigt och familjärt när funktionärerna hällde dricka i kåsan åt dig istället för att bara rycka åt sig en mugg!
Efter Jaktstugan följde en lite småbackig löpning upp till ett pass och sedan kom den där saftiga nedförsbacken som jag personligen nästan tycker är värre än att sedan bestiga slalombacken. Nedförslöpning är verkligen en konst i sig, det är lätt hänt att man bromsar upp steget för att det inte ska gå för fort och då tar lårframsidorna sjukt mycket stryk. Ni kan ju tänka er hur den här tjejen, som bedrivit 95 procent av sin träning på flack asfalt eller bana, kände sig i benen efter att jag hade pussat på familjen nere vid Hovdeliftens dalstation och hade slalombacken framför mig. Puh.
Att försöka springa uppför den där backen var bara att glömma. Vet inte om elitlöparna i täten av Vemdalen Fjällmaraton springer i slalombacken, men i motionärsleden var det rask uppförsgång som gällde. Händerna på låren för att avlasta lite, gå i serpentiner för att spara lite på benen, tänka på andningen. Ett, två, tre – heja, heja! Målbilden var att få se familjen uppe vid toppen av backen, ångrade för varje plågsamt steg att jag inte ägnat någon tid åt bättre förberedelser. Ja ja, lätt att vara efterklok, inget att göra åt nu.
Två saker jag var väldigt tacksam för under var att jag ändå har fjällvandrat en hel del i mitt liv, så terrängen i sig är inte ovan. Jag har plockat hjortron på myrar, gått över stenskravel och balanserat med tung ryggsäck på ryggen över stora stenblock. Sedan var jag glad över min uthållighet, att jag liksom inte ger mig. Jag är definitivt inte snabb, men jag vågar påstå att jag är en seg och envis rackare. Har man ställt sig på startlinjen så slutför man, såvida ingen olycka inträffar såklart.
Det blev en hel del gång varvad med lätt jogg upp mot Björnrikestugan. Och där, i backen upp mot stugan, stod den fantastiska människa som i fjol langat en näve underbara hallonlakritsgodisar till mig. Tänk – hon stod där i år igen! Magiskt! Har nog inte smakat så goda godisar som just de där jag fick där och då. Fick faktiskt nya krafter av den där socker- och glädjekicken: när jag såg att det bara var tre kilometer kvar till mål tänkte jag att jag kan ju faktiskt jogga lätt även om terrängen är stökig. Hade tänkt gå, men jogga gick fint. Så jag joggade och joggade, kryssade mellan stenar av olika storlek och kände hur målet närmade sig.
Slutklämmen av Vemdalen Fjällmaraton är en nedförsbacke som heter duga. Någon tycker kanske att det låter lätt, men det är en utdragen plåga att springa utför när lårframsidorna är mer eller mindre söndertrasade av alla prövningar tidigare under loppet. För mig låg fokus på att hålla mig upprätt och inte snubbla och skada mig, att dra på fartmässigt var inte att tänka på.
Men känslan när skylten ”1 km kvar!” dyker upp är gränslös glädje. Sista biten in mot mål går på en grässluttning, så då kan man i alla fall ta ut steget en liten aning. Armarna i skyn och glädjetjutet: YES!!! Jag klarade det, i år också!!! Sökte upp familjen, pussade på sambo och son och sedan myste vi med öl, snacks och en massa annat gott i solen. Det kunde inte ha varit bättre förutsättningar för löpning och efterföljande folkfest än det var i Vemdalen i lördags. Banketten efteråt var också den riktigt härlig med god mat och livemusik. Och hade vi inte haft en kinkig och febrig son hade vi lätt tagit oss till Martin Stenmarcks konsert på Passet efteråt. Stenmarck sprang förresten även han 24-kilometaren under Vemdalen Fjällmaraton, riktigt starkt jobbat!
Till arrangörerna av Vemdalen Fjällmaraton vill jag bara säga GRATTIS! Ni är fantastiska, vilket grymt bra arrangemang! Jag kommer definitivt tillbaka nästa år, då kanske jag vågar mig på 44-kilometaren. Men då tänker jag vara bättre förberedd, i synnerhet när det gäller backträning 😉 Puss också till min underbara familj som supportar mig i vått och torrt, ni är bäst!
Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström
Vemdalen Fjällmaraton 2017 – race report!
Taggar
30 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Bra kört! Terräng är något jag aldrig har provat på. Kanske nåt inför nästa år.
Adi-boy, han är så söt. Är det förskola för honom snart eller får ni ”vara hemma” ett tag till?
Tack snälla! Ja, du måste prova! Hihi, han går på dagis sedan april i år 🙂
Nä men, huuuuuur har jag missat den biten???? 😮 Pinsamt.
Haha, lugnt! Inte gjort någon ”grej” av dagisstarten på sociala medier bara 🙂
Så bra genomfört! Jag tycker du ska prova långa nästa år Petra! Den slingan är så värd att få springa, en fjälltopp visserligen men den är så galet fint. Sedan otroligt fin och relativt lätt löpning mot Storhogna, lika fin löpning på smal fin fjällstig efter Bräckvallen. Så slipper man myr också! 44:an är liksom Vemdalen finest på något sätt! (Så får man ännu fler depåer med lakritsgodisar 😉 )
Hörde jag mer lakritsgodis..? Då blir det definitivt 44:an nästa år!! 😉
Åh älskar dina race reports! Bra jobbat dessutom! 😀 Verkar som ett fantastiskt lopp, blir väldigt sugen på att testa nästa år. Får kanske bli en terrängloppspremiär 🙂
Vad roligt att höra! Det var ett riktigt roligt och proffsigt arrangerat lopp! Rekommenderas varmt!
Bra jobbat! Jag vill också springa i fjällen. Vilken upplevelse!
Jaaa, du måste prova! Sååå härligt!
Ååh så härligt det ser ut och bra jobbat! Jag är bara amatörlöpare ännu men ett fjällopp står definitivt på önskelistan i framtiden.
Klart du ska köra! Finns olika distanser under Vemdalen Fjällmaraton också – 11 km, 24 km och 44 km 🙂
Underbar läsning! Det är något visst med att springa i fjällen (även om jag fortfarande känner mig liiite färdig med det efter 27-kilometaren i Åre :O… Fast en vacker dag står man säkert på startlinjen till något mer fjällopp, för det är ju ändå något visst med det… 😀
Hehe, det är ju så…lätt hänt att man har glömt det jobbiga efter ett tag 🙂
Åhh, jag bara älskar dina racerapporter! Du beskriver det så bra att det känns som jag var med ?. Härligt kämpat och kan tänka mig att det var tufft utan någon backträning i bagaget. Alltid är det något man missar, men man hinner ju inte med allt. Nu menar jag inte att förringa ett 24 km lopp, jag har aldrig sprungit i fjällen så det är bara en fråga. Varför äter man så mycket? Är det mycket tuffare än ett vanligt lopp? Och myr, är det vatten? Det ser i alla fall otroligt härligt ut och vilket pannben du har när du var trött och ändå fullföljde! Me like?. Tack för fin läsning och grattis till ännu en medalj.
Tack snälla! Kul att du gillar! 24 km i fjällterräng är något annat än 24 km på flack asfalt. Damvinnaren höll på i över två timmar och vi dödliga motionärer höll på ungefär lika länge som snittmotionären springer ett maraton – eller längre. Det är mycket backar, myrar och annat som suger energi ur kroppen, så därför blir det viktigare att få i sig ordentligt med energi vid kontrollerna. Personligen kan jag tycka att en näve chips och lite saltgurka + sportdryck ger mer än t ex en gel 🙂 Och myr, det är sankmark med en del öppet vatten, mossa etc. Inte helt lätt ibland att bedöma hur och var man ska springa, så i värsta fall sjunker man ner en bit. Vet folk som har tappat skorna i myrar 🙂
Ok, tack för informationen. Låter otroligt jobbigt. Kul ändå att göra ett lopp för upplevelsens skull, tror att jag måste ta en paus från mitt jagande av tider. I alla fall för att hitta tillbaka till glädjen i löpningen. Sen Stockholm Marathon så springer jag utan glädje…kör mina grispass som vanligt och långpass men jag känner bara stor motvilja.
Jaaa! Du måste testa ett upplevelselopp! Häng på MarathonMia och mig och kör 44:an nästa år!
Hmm, låter himla lockande. Skulle vara otroligt kul att hänga med er sköningar.
Heja dig Petra!! Låter som en kul ”utflykt” lite annat än den älskade asfalten runt K-holmen.
Verkligen!!!
Åh, vad sugen jag blir på testa springa i fjällen. Springer mest asfalt i dagsläget, men känner mer och mer att jag vill testa på något nytt. En dag ska jag också stå på startlinjen 🙂
Jaaaaa!
Vilken bra rapport !! Jag sprang själv vemdalens fjällmaraton 24 km , fruktansvärt jobbigt?Men kul! Håller med om att nedförsbackarna var riktigt tuffa. Och denna fantastiska utsikt!! Tack för en bra blogg!
Vad roligt att höra! Och starkt jobbat i lördags!
Härlig läsning!! 🙂
Hej! Bra sprunget Petra. Jag sprang mitt livs första fjälllopp i Åre i somras och vilken upplevelse. Men jag undrar vad du springer i för skor? Tack för bra inspiration.
Tack! Sprang i Asics nya trailsko Fujirado, riktigt bra!!
Har nyligen börjat läst din blogg och lyssnat på en del podd avsnitt! Tummen upp för allt du gör.
Jag är själv en ren trail löpare och måste tipsa dig om fjällmaraton veckan i Åre, den är värd att uppleva. En hel vecka av lopp och fantastisk stämmning! Salomon 27k är ett fantastiskt fint lopp som du inte har råd att missa.
/Hon som vägrar asfalt. ?
Vilket bra tips! Och kul att du gillar det jag gör! Kramar