Många kommer säkert att tycka att det här inlägget är jättefånigt. Att det beskriver ett icke-problem. Men strunt samma, så här är det: med nykläckt bebis får jag så mycket vardagsmotion att jag knappt orkar genomföra mina ”ordinarie” träningspass på ett vettigt sätt.

Det går kanske inte att jämföra med ett att ha ett arbete där man hela tiden använder kroppen, men att hela tiden behöva vara på helspänn mentalt samt bära runt på bebis och lyfta den med kroppen i konstiga vinklar gör att man är helt urlakad när man ska ut och springa. Flera gånger har de planerade långpassen fått kortas ner, helt enkelt därför att jag inte har orkat springa längre. Och intervallpassen har också blivit lite uddlösa eftersom benen och skallen har varit lite matta.

LÄS OCKSÅ: 5 vanligaste klädmissarna hos löpare

vardagsmotion

LÄS OCKSÅ: ”Gå rakt fram utan att vika en tum”-människorna

Är det någon som känner igen sig i det här? Är den enda ”lösningen” att helt enkelt tagga ner och kanske bara springa lugna pass tills det blir bättre? Fast jag misstänker att jag snarare kommer att få mer vardagsmotion när Adrian blir större. Och missförstå mig rätt: jag ser ju fram emot att kunna rasa runt i lekparken med min son, men har man ett lopp som hägrar så kanske inte lek i parken är det enda man kan ”träna”.

LÄS OCKSÅ: 7 misstag som sabbar din löpträning

Hur gör ni andra träningsintresserade föräldrar för att få ihop allting? Hur pass påverkade blir ni av ”vardagsmotionen”? För mig har det tidigare varit självklart att ta trapporna istället för hissen, att öppna dörrar själv istället för att trycka på någon knapp så att de öppnas osv. Men nu har jag fasiken börjat lägga latsidan till på de där fronterna, för att spara kroppen till träningspassen.

Nu efterlyser jag lite klok input från er. Hjälp mig, snälla!

Share: