Många kommer säkert att tycka att det här inlägget är jättefånigt. Att det beskriver ett icke-problem. Men strunt samma, så här är det: med nykläckt bebis får jag så mycket vardagsmotion att jag knappt orkar genomföra mina ”ordinarie” träningspass på ett vettigt sätt.
Det går kanske inte att jämföra med ett att ha ett arbete där man hela tiden använder kroppen, men att hela tiden behöva vara på helspänn mentalt samt bära runt på bebis och lyfta den med kroppen i konstiga vinklar gör att man är helt urlakad när man ska ut och springa. Flera gånger har de planerade långpassen fått kortas ner, helt enkelt därför att jag inte har orkat springa längre. Och intervallpassen har också blivit lite uddlösa eftersom benen och skallen har varit lite matta.
LÄS OCKSÅ: 5 vanligaste klädmissarna hos löpare
LÄS OCKSÅ: ”Gå rakt fram utan att vika en tum”-människorna
Är det någon som känner igen sig i det här? Är den enda ”lösningen” att helt enkelt tagga ner och kanske bara springa lugna pass tills det blir bättre? Fast jag misstänker att jag snarare kommer att få mer vardagsmotion när Adrian blir större. Och missförstå mig rätt: jag ser ju fram emot att kunna rasa runt i lekparken med min son, men har man ett lopp som hägrar så kanske inte lek i parken är det enda man kan ”träna”.
LÄS OCKSÅ: 7 misstag som sabbar din löpträning
Hur gör ni andra träningsintresserade föräldrar för att få ihop allting? Hur pass påverkade blir ni av ”vardagsmotionen”? För mig har det tidigare varit självklart att ta trapporna istället för hissen, att öppna dörrar själv istället för att trycka på någon knapp så att de öppnas osv. Men nu har jag fasiken börjat lägga latsidan till på de där fronterna, för att spara kroppen till träningspassen.
Nu efterlyser jag lite klok input från er. Hjälp mig, snälla!
Vardagsmotionen knäcker mig!!!
Taggar
19 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag har lagt ner löpningen i stort sett och prioriterar styrketräningen, just av de skäl du beskriver. Är helt enkelt för trött för längre pass – känner att jag får så mycket kondition/bränner så mycket energi på att ränna efter sonen (14 månader). Och det känns faktiskt helt ok, ibland t o m kul att jobba på att bygga muskler istället 🙂
Tänker att man tränar på att orka både vardagsmotionen och träningen. Lägg vanliga träningen på en lagom nivå och träna på att öka, samtidigt som du orkar vardagen. Blev det begripligt?
Man orkar egentligen inte småbarnsliv och hård (vad nu det är?) träning. Om man inte har massor av barnvakt. Antingen tvingar man sig hela tiden, både med barnet och med träningen, eller så sänker man träningsambitionerna lite. Jag har prövat båda. Har insett att ett mellanting är bäst. Tvinga sig till viss gräns men också våga ge efter ibland. Och springa utan att mäta prestationen hela tiden. Livet är inte detsamma efter man fått barn, man har fler parametrar som stressar kroppen (läs sömnbrist, bärande, mentalt fokus).
Precis!!! Håller med dig, helt annat på flera plan när man fått barn
Livet med riktigt små barn och hård träning har inte fungerat för mig. Har varit för trött mentalt och fysiskt för det. Har istället gjort meditativ yoga och rörlighetsövningar hemma kombinerat med lite långsam löpning när tid funnits, vilket inte varit så ofta. Menmen, den här vanliga klyschan som alla med större barn tjatar om och som faktiskt är sann: det blir bättre när barnet/barnen blir större. Då kommer orken och tiden tillbaka.
Jag får inte ihop det utan har valt att lägga mina krafter på barn/familj/vardagsmotion. När jag försökte göra båda sakerna (träna ”särskilt” och ”vardagsmotionen” ) mattade jag -på 3 år – ut mig så jag till slut blev sjukskriven. Ibland glimtar det till av extra ork eller tid och lust (det sista mycket viktigt) och då passar jag på att helt kravlöst jogga lite. Jag planerar dagen efter ork och lust hela tiden och vetskapen om att jag måste fungera efter ett eller flera pass också. Jag har svårt att tänka mig att träning någonsin blir vad det det var innan barn. Jag letar energi och styrka på andra sätt nu och försöker acceptera läget och lägga mina krafter där jag måste ha dem för att må bra.
Ja, håller helt med övriga kommentarer – och dig 🙂 Det blir för jobbigt – mest tror jag för att man mentalt är på helspänn hela tiden, samt att man bär och vrider sig i konstiga positioner hela tiden. Och sömnbristen påverkade mig jättemycket. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag inte kom igång igen förrän efter typ 2 år och då ett par gåner i veckan då jag faktiskt bestämde mig för att ta barnvakt. Men sen, efter hand som dom blir äldre – typ 4 och uppåt kanske – så blir det ju helt annorlunda igen med belastningen på ens egen kropp och man kan i princip gå tillbaka helt till träningen före bebis. Låter kanske lite tråkigt att det kan ta så lång tid – tog för mig, inte för alla såklart – men tiden går fort…
Lite på samma kanske pinsamma, i-landsaktiga sätt har jag liknande problem nu då jag har börjat med en ganska stort grönsaksland… Det är supermycket träning i att gräva, ösa jord, plantera, vattna, klippa, böja sig mm mm i kanske 1-3 timmar ibland och då blir jag alltid irriterad när jag inte orkar träna som planerat eller inte ens har tid kanske för jag har lagt min fritid på grönsakerna 🙂
kram.
Kan bara instämma i tidigare kommentarer. Känner igen mig så himla mycket. Det är ju inte bara vardagsmotionen, som sagt det är också sömnbrist och att kanske inte hinna äta riktigt.
För mig hjälper det att titta tillbaka på tiden jag haft barnen, och konstatera vad fort det gått. Då inser jag att jag innan jag fattar vad som hänt kommer att rå mig själv igen. Och samtidigt inser jag att jag får allt ta reda på den här tiden, för snart vill de varken sitta i knäet eller få pussar i nacken alls. Vilket förmodligen kommer att vara rätt så sunt om sådär femton år…
Nä, hittills har du inte fått så mycket råd i det här kommentarsfältet, men massa sympati i alla fall 🙂
Jag var aktiv löpare innan jag fick barn och känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Livet med småbarnsfamilj tar lite för mycket krafter för att jag ska orka träna hårt. De gånger jag tycker att jag har kommit igång blir jag fökyld på en gång… Många av mina pass nu är bara en halvtimme. Försöker tänka att det är bättre än ingenting. Jag lägger också in mycket fartlek i de korta passen. Det kommer bättre tider:-)
Det är jobbigt när man inte orkar prestera som tidigare (före barn), fast man vill. Jag har ju tre barn nu 2, 7 och 10 år och jag har alltid varit en som älskat vardagsmotion, aktivt liv och löpteänat en del. Efter barn nr 2 dalade det dock rejält iom småbarnsår, vabb och extremt krävande jobb. Nu när barn nr 3 nu har blivit 2 år så är det först nu som jag börjar komma tillbaka och bli lite mer av den aktiva människan jag varit. I dag sprang jag mitt första pass på ett löparprogram efter veckor med kom igång. Och trots att jag ”bara” sprang 30 minuter så blev jag toktrött och sov som en stock i en timme med minstingen på middagsluren. Och får jag inte den extra sömnen/återhämtningen kommer jag inte orka träna. Samtidigt som jag både mentalt och fysiskt mår så mycket bättre om.jag tränar och är aktiv på annat sätt än att ”bara”vara med barnen.
Mina tips är att om du inte orkar, vänta tills du får sova bra på nätterna igen med löpträningen eller lägg den på en mkt lägre underhållsnivå.
Eller om du kan få mer avlastning på dagarna eller när du nu skulle kunna tänkas sova en extra stund för att orka mer. Hoppas att det löser sig, jag vet att det är så frustrerande när man vill så gärna, och så är det så jobbigt.
Något som kanske kan hjälpa lite är att lägga på något mer mellanmål eller energitätare mat. Till viss del kan du ju kompensera att du säkert får nån timma sömn mindre än du borde ha. För jag tror att det är en ganska stor ”bov” i dramat, sömnbrist. Sen vet inte jag hur ni gör med er föräldraledighet men att prioritera ett eller två kvalitetspass på dagar då ni är hemma bägge två och att pappan tar huvudansvaret de dagarna, eller i alla fall ett par timmar innan ditt pass. Då kan du antingen sova en tim extra eller bara slöa i soffan lite.
Tack fina Chatrine för (som alltid) klok input! Vi har kört lite det upplägget du beskriver, bara att en extra timme i soffan sällan räcker 🙂
Jag har fått tre barn på fyra år men jag är ändå mer positiv än många som kommenterat. Jag känner främst att jag kanske inte presterar lika bra på kvalitetspass. Men mina långpass är helt nödvändiga för att jag ska orka vara en bra mamma. Där får jag rensa skallen och kroppen.
Exakt! Mina långpass har fått en helt annan innebörd för mig efter att jag blev mamma. Spot on det du skriver!
Vad roligt, Lena! 🙂 Ja, kanske det! Kram!
Jag känner igen mig vissa dagar i det du beskriver, men då försöker jag sova så fort baby sover och äta extra mycket. Brukar hjälpa för mig. Faktiskt så känner jag mig bättre tränad än någonsin just nu. Jag skulle vara en urusel mamma om jag inte kom ut så jag kämpar varje dag för att få ihop det. Har en väldigt förstående man som ser vad löpningen gör med mig, till en bättre människa. Det underlättar mycket att han när han kommer hem säger att jag är fri. Ibland sover jag en stund innan jag drar ut. Sova och äta är de saker som jag försöker att rodda med för att orka träna.
Låter mycket klokt och du verkar ha hittat en lösning som fungerar för dig! Tror det kan vara energiintaget som spökar, vet ju att jag inte fungerar när jag blir soppatorsk. Lätt att det tar någon extra timme innan man får till en lunch när man grejar med bebis hela dagarna…
Det går ikke å sammenligne seg med andre når man har fått småbarn. Jeg har 4 barn (nå i alderen 6 – 10 år), og jeg trente bra etter bare en av dem. Da følte jeg meg topp rett etter fødsel, og trente 4 ganger i uken helt til jeg ble gravid igjen. De andre gangene har jeg vært sliten og tom for energi. Barnet har sovet dårligere eller har krevd mer av meg på dagen.
Først det siste året har jeg tatt opp løping, og nå trener jeg 4-5 ganger i uken igjen. Ungene er større, og ja, det er vel så travelt, men på en helt annen måte! De krever ikke ”meg” hele tiden med kropp og sjel. Nå skal de kjøres hit og dit, hjelpes med lekser osv, men det kan foreldrene dele på, og det er ikke slitsomt på samme måte som det å ta seg av småbarn faktisk kan være.
Men jeg har lært meg å godta at det kan være langt mellom de skikkelige gode løpepassene. Jeg forventer ikke godfølelsen hver gang, men blir ordentlig glad når den kommer. Langturen er både god og fæl, jeg vet jeg får vondt på slutten, men det er også min tid alene, og det er en deilig avkobling fra en stresset hverdag. Uansett hvor seig og tung den kommer til å bli, så angrer man jo aldri:)
Jag känner igen mig som förskollärare. Jobbade i skolan innan och det är inte samma fysiska jobb även fast man rör sig mycket. Sedan januari jobbar jag heltid med 16 2-3-åringar på 3 pedagoger och där är det vissa lyft, röra sig upp snabbt från golv eller sätta sig. Vrida sig fram och tillbaka och vid påklädning samt att barn i den åldern ibland springer iväg eller vill välja kläder själva. Jag tränar inte så mycket som jag vill. Jag kanske ska satsa förskolechef istället för jobbet är roligt. Samt att styrketräna lite mer än vanligt och springa förstås 🙂