VAD SOM HÄNDER NÄR EN ”SMINKAD, LÅNGSAM SNÄRTA” PRATAR LÖPNING

Petra MånströmLivsstil, Sociala medier, Träningsfilosofi18 Kommentarer

löpning

Jag började blogga om löpning 2009 var den löparboom vi upplever idag fortfarande i sin linda. Och för att ”ha rätt” att prata om sporten behövde man vara elitlöpare – eller åtminstone snabb. Definitivt inte en ”sminkad, långsam snärta”.

Vet inte hur många hatmejl jag fick ett tag efter att min löparblogg på Svenska Dagladet hade sjösatts. Det var åsikter om allt möjligt, från ämnena jag valde att blogga om till ifrågasättande om mig som lämplig person att prata löpning. ”När det fanns så många duktiga, ambitiösa löpare att anlita”, menade många.

Efter ett tag ebbade den värsta hatstormen ut en aning, för att åter blossa upp de gånger jag hade råkat välja ett icke politisk korrekt ämne att skriva om, eller helt enkelt bara hade sprungit långsammare än somliga hade förväntat sig. Det där gjorde mig så nedstämd, jag ville lägga ner bloggandet flera gånger. Gick på riktigt runt och oroade mig för att jag var så långsam och inte kunde klara av att göra alla nöjda. Det var stundtals riktigt jobbigt.

Idag har jag en egen plattform och har i ärlighetens namn slutat bry mig. Jag skriver på min andra bok om löpning för Sveriges största bokförlag, pratar regelbundet löpning i tv, radio, tidningar och andra medier och är trygg i min roll som träningsinspiratör. De som tycker att jag inte förtjänar min plats i etern får tycka som de vill, helt enkelt.

Men den senaste tiden har jag börjat få flashbacks från mina första år som löparbloggare och det när jag läser inlägg av ”Fitnessfeministen” Sara Dahlström, som är chefredaktör på Hälsa & Fitness. Alldeles nyss läste jag ett inlägg på temat ”Vad som händer när en tjock pratar träning”, ett inlägg som gjorde mig alldeles förtvivlad och ledsen. Det handlade om några av reaktionerna hon får när hon pratar om träning i media. Stor del av kommentarerna är överväldigande positiva, men så finns de där energislukarna som har problem med hennes närvaro i etern.

Och där känner jag igen mig. För mig handlade det om att jag med min ytliga, oseriösa framtoning ”stal” utrymme i etern från dem som var mer insatta i mitt ämne. För Sara handlar det om att hon inte heller motsvarar normen för hur en träningsperson ska se ut. Och då tycker somliga att hon överhuvudtaget inte har rätt att yttra sig. Så fruktansvärt sorgligt.

Jag har alltid varit för mångfald, var det än må vara. När jag växte upp hade jag komplex för att jag var halvtjeck, jag ville ju vara helsvenne som ”alla andra”. Idag är jag tvärtom superstolt över mina ”invandrarrötter”. Samma sak när det gäller träning: jag älskar mångfalden, mixen av kroppar och åsikter. Det är ju mixen som inspirerar, tänk så trist om alla var stöpta i samma form?

Jag hoppas verkligen att Sara hittar ett sätt att ignorera idiotkommentarerna, för jag vet hur tufft det kan vara när hatdrevet går. Och jag vet också att det är ursvårt att fokusera på enbart det positiva när de där negativa kommentarerna poppar upp. Men det går – och vi som bidrar till mångfalden inom träning behöver bli fler. För alla har rätt till en plats i etern, vem de än må vara.

Nu är jag nyfiken på dina tankar i ämnet. Vem eller vad inspirerar dig till träning? Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen.

0

18 Kommentarer är aktiverade “VAD SOM HÄNDER NÄR EN ”SMINKAD, LÅNGSAM SNÄRTA” PRATAR LÖPNING”

  1. Blir bara arg när jag läser om folk som ids klanka ner på andra. Själv blir jag inspirerad av alla som tränar o lever som folk mest, dvs äter pizza ibland, tar en öl el ett glas vin. All träning är bra träning. Att orka lägga energi på att hata är att lägga energi på fel sak. PS. Tack för dina inspirerande poddar. DS

    0
  2. Det är väl en himla tur att vi är olika!
    För min del är det just att alla inte är lika, som inspirerar mig till att pröva olika träningsformer, sånt som jag kanske inte hade gjort annars..

    0
  3. Man ska inte lyssna på så många åsikter. Många tycker så mycket men gör ingenting.
    Jag har kämpat mycket med att tro på mig själv. Att jag kan att jag och mina tankar duger. Jag löptränar och yogar, är utbildad yogalärare och har varit i två år. Men inte vågat söka något yoga jobb. Känner inte att jag duger, eller kan. Även om jag vet att jag kan. Mina tvivel grundar sig djupt. När någon trycker ner någon så är det (tror jag) för att dem själva är osäkra eller behöver lyfta sig själv för att må bra. Det som peppar mig är människor som du tillexempel som kör och vågar. Som genomför och driver. Som vågar trotts alla negativa kommentarer. 2018 är de år som jag ska VÅGA gå min väg.. tack för inspirationen

    0
  4. Jag läste dig från första början när du började blogga i SvD 2009. Det var du som fick mig att börja springa, en lätt överviktig 50+are som inte hade någon idrottsbakgrund. Min motion var PW och jag trodde inte jag kunde springa. Men du inspirerade mig till att börja och jag springer ffa. Inte fort och inte så långt men 2-3 gg/veckan. Har även gått utanför min comforte zon och är medlem i en löpargrupp och jag kallar mig LÖPARE. Det är du som inspirerat mig och det tackar jag dig för av hela mitt hjärta.

    0
  5. Åh, men precis så. Tycker att det är så roligt att träna massa olika och inspirera och inspireras av alla som tränar, oavsett form, storlek, elit, motionär eller vad sjutton som helst. Det skulle som sagt vara skittråkigt om alla var lika och bara en viss kategori fick prata om träning inom ”sin” expertgren, nä för mångfald och allas rätt att träna på sitt sätt och att alla får prata och diskutera om det 🙂

    0
  6. Sjukt störande att så många måste meddela sin åsikt om allt hela tiden!

    (Nu gör jag iofs samma sak själv som har en åsikt om att alla måste ha en åsikt men minus skall med plus utjämnas!)

    Det är märkligt hur förmågan att blunda för saker, att ignorera det man inte tycker om och att gå vidare med sitt eget liv är så selektiv bland så många.

    Folk kan blunda för svält, krig och sjukdomsepidemier eller för all del nedskärningar i välfärden eller flyktingpolitiken men istället varva upp till 10000 varv i andra mycket mindre sammanhang som till exempel de två du berättar om.

    Det är för lite färg i samhället, idag är allt svart eller vitt och det är utmattande.
    Som tur är så finns det några kvar av oss som vill sätta färg på tillvaron och som kan se nyanserna.

    Alla har rätt till att ha en åsikt men alla har också rätten att disponera sina åsikter.

    0
  7. Jag tycker att det är sorgligt att läsa om att hur man än gör så är det aldrig bra nog. Det finns alltid någon liten detalj att hänga upp sig på. Jag önskar att vi människor kunde vara mer tillåtande och accepterande. Vi är alla olika!

    0
  8. Du är så inspirerande o sprider så mycket glädje Petra! Du får mig att känna att även jag som inte är elit utan vanliga motionär verkligen gör nåt bra och att det ok oavsett tider osv.
    Det är nog bittra och onöjda människor som försöker höja sig själv genom att slå ner på andra.
    Dem struntar vi i och springer vidare, precis så som bara vi vill och så som bara vi kan.

    0
  9. Jag blir så jävla less på att så många tycker det är helt ok att kräka ur sig all möjlig skit bara för att de kan gömma sig bakom ett tangentbord och inte behöver stå face to face och säga samma saker. För då tror jag att tonen skulle vara en annan. Om man inte gillar någon/ något kan man ju helt enkelt bara undvika att exponeras för den/ det – enkelt! Och istället för att kasta skit på andra kan man ju försöka göra ett bättre jobb själv… Mångfald behövs, annars skrumpnar våra hjärnor. Du gör ett jättebra jobb med att inspirera till ett gott och hälsosamt liv! <3

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *