mitt-liv

Jag skulle vilja prata om det här med energitjuvar. Med det menar jag personer som tar mer energi av dig än du får tillbaka. De kan finnas på jobbet, i vänkretsen eller i familjen och på en massa andra ställen. Jag tror att många känner igen sig i det här dilemmat. 

Att umgås med dessa energitjuvar kan möjligen tillfälligt fylla ens behov av umgänge, men i längden känner man att man liksom inte får ut något av det. Så då känns det bättre att ta reda på varifrån behovet av umgänge kommer istället för att slösa tid på bekantskaper som inte ger något. Som yngre var jag förfärligt obekväm i sociala sammanhang. Jag hade inga problem att ställa mig upp och prata inför en stor folkmassa, för då kändes det mer som att man pratade med en ”människa” snarare än många. Men så fort det rörde sig om färre människor, till exempel en grupp okända under ett mingel eller en middag, så blev jag obekväm. Det där är en känsla som jag har jobbat mycket med under åren.

Är man som jag verksam i sociala medier och jobbar med media så förväntas du ofta vara väldigt social. Många tar kontakt med dig och vill ses, men den underliggande agendan är inte alltid uppenbar. Vill den här personen umgås för att den tror sig få några fördelar av vår bekantskap? Eller rör det sig om villkorslös vänskap? I grunden vill jag tro människor om gott, men ofta har jag blivit besviken och känt mig utnyttjad. Dock inte alltid, vilket är en väldig tur.

Numera tycker jag mestadels om att vara i ett socialt sammanhang. Jag känner att jag blir bättre och bättre på att mingla och har insett att man ju faktiskt inte behöver gå på djupet i varje diskussion man har. Tidigare har jag ofta känt att om relationen inte kan fördjupas så är det ingen idé att fortsätta ses. Riktigt så tänker jag inte längre, utan känner att vissa relationer kanske mår bra av att bara vara ytliga. När det gäller löpning har jag dock fortfarande problem med grupper. Jag trivs bäst när jag får springa ensam, eller möjligen med Ingmar. Att tvingas småprata med andra medan man springer har jag aldrig riktigt fastnat för, men vet att många gillar det.

Vet att många, särskilt unga, är väldigt måna om att ha ett rikt socialt umgänge. Man vill vara med ”överallt” och blir stressad om man skulle missa någon fest eller kanske inte bli bjuden. Jag hör till dem som alltid tyckte att det var jobbigt när förfesten var slut och man skulle iväg till något utehak med så hög musik att man inte längre kunde föra en vettig diskussion. Då kunde jag bli avis på äldre som hade långa middagar där de diskuterade livet till sent in på småtimmarna. Det var aldrig tal om att dra ut och dricka shots på något skramligt ställe.

Men åter till energitjuvarna. Att umgås med människor man egentligen inte vill umgås kan ta en massa energi. Samtidigt inser jag ju att umgänge med nya människor ingår i den personliga utvecklingen. När jag tänker efter är det nog så att det är de nära relationerna som bör begränsas. Hur många ska få veta saker om ens privatliv? Hur mycket ”får jag tillbaka” när jag anförtror mig åt dem? Hur högt värderar jag relationen, vad får vi ut av varandra? Känner jag mig bekväm i personens sällskap? Det går ju faktiskt att begränsa kontakten även om det är människor du ”måste” ha kontakt med. Har man inte den relationen är det enklare att dra ner på kontakten.

Något som också tar oerhört mycket energi är att känna att man själv värderar en vänskap mer än vad den andra gör. Det behöver inte nödvändigtvis vara så, men det kan vara en stark känsla. Ibland är det vänner där man tydligt känner att man inte är så högprioriterad. ”Jag väntar på svar från XX och så har jag lovat XX detta i helgen” till exempel. Sådant får mig att känna mig som andrafiolen. Eller personer som är dåliga på att själv ta initiativ, för annars rinner bekantskapen ut i sanden – det är en klassisk energitjuv som ju är lätt att eliminera.

Många tankar, viktigt ämne. Som alltid när det handlar om livet.

Hur hanterar du eventuella energitjuvar?

Share: