En molande smärta i ländryggen. Diffus smärta i bäckenet. Min första tanke var att jag slarvat med styrketräningen.

Eller kanske sprungit för mycket den senaste tiden..? Fel löparskor? Men…eftersom jag brukar föra dagbok över hur kroppen känns varje dag kunde jag snabbt bläddra tillbaka i tiden och se ett mönster. Denna molande smärta koncentrerad till mellangärdet återkom med stor regelbundenhet, närmare bestämt var 28:e dag…

Ägglossning! Gah! Jag som redan med hjälp av dagboken konstaterat att jag dagarna före mens har drabbats av en liknande, fast ännu mer intensiv smärta i samma område. Så nu har jag alltså garanterat två smärtperioder att se fram emot varje månad, tjohooo… Har ju knappt upplevt detta tidigare eftersom jag har ätit hormoner i form av p-piller under större delen av mitt vuxna liv. Men hade jag haft det så här tidigare hade jag helt klart pratat om det och sökt hjälp.

Frågan är varför man inte hör eller läser mer om det här? Och då särskilt kopplat till träning. För den här smärtan är så massiv att jag helt tappar energin i min träning, känner mig ”svajig” och har svårt att koncentrera mig på det jag håller på med. Har jag letat på fel ställen? Är det tabu att prata om mens i träningskretsar? Eller är det rentav så att det ofta är så att löptränande kvinnor inte har någon mens?

Tillbaka till mina egna problem. Är sjukt less på hormoner och läkare som inte vill/kan se hela människan utan enbart behandlar (läs: trycker ner) symptomen. Nu är det så många som har talat sig varma för Jenny Koos och andra yrkesverksamma med liknande, funktionsmedicinsk inriktning att det nog är dit jag kommer att söka mig. Det låter nämligen vettigt att min svåra, mensrelaterade värk beror på obalanser i kroppen. Borde jag kanske äta annorlunda, har jag brist på något, är jag för stressad – svårt att avgöra själv eftersom man ju som bekant sällan är särskilt bra på att se objektivt på sig själv. Så ett gäng tester tror jag hade varit toppen.

Vänta, nu vet jag! Att jag sällan läser om det här är nog för att de flesta löptränande kvinnorna jag följer i sociala medier eller läser om sällan är över 35 år. Någon enstaka har passerat 40, men majoriteten är runt 30. Och även om jag (oftast) inte känner mig en dag äldre än 20 och Garmin tycker att jag har konditionsålder som en 20-åring så har ju denna kropp ändå existerat liiite längre. Kan det vara så att många kvinnor som börjar få besvär med tilltagande PMS kanske slutar att träna på grund av just smärta, eventuellt ihop med ökad livsstress?

Bara spekulerar här. Ett väldigt intressant ämne detta, inser att jag bara har skrapat på ytan… Kom gärna med era egna funderingar i ämnet. Gissar att några av er läsare inte heller ”längre är 20”? 😉 

Jag är ju som bekant inget större fan av att vara gravid, jag trivs bäst utan bulle i ugnen. Har hellre bullen i famnen, liksom. Men det finns faktiskt en del nackdelar med att inte längre vara på smällen. Här är 10 av dem:

1. Gravidsvallet är ett minne blott
Jag har alltid lidit av mitt tunna hår. Därför var det en fantastisk känsla att se hur håret blev tjockt, glansigt och härligt under graviditeten. Ett tag trodde jag att Hollywoodsvallet var här för att stanna, men ack vad jag bedrog mig. Nu är man tillbaka på ruta ett igen. Kanske läge för extensions?

2. Ingen håller upp dörren åt dig längre
Under graviditeten började jag faktiskt få lite hopp för mänskligheten. Just den här gentlemannagrejen med att hålla upp dörrar åt andra kan jag verkligen sakna, numera får jag dörrarna i ansiktet istället. Sju gånger av tio.

3. Mensen från helvetet!!%%%&&!!
En stor fördel med att vara gravid är att man SLIPPER MENSEN. Fy sjutton vad jag INTE saknade detta månatliga elände. Post-graviditetsmensen är verkligen from hell, det blöder mer än någonsin, det värker mer än någonsin och man är bitchigare än någonsin. Blä.

4. Ingen bryr sig om dig längre 
När man bakade unge undrade alla hur du mådde och frågade en massa. Nu är allt fokus på barnet, vilket förstås är kul. Men ibland vill man bara ta till orda och skrika att ”Hallå! Jag har mensvärken from hell, ifall någon undrar! Och så har jag tappat mitt fina Hollywoodsvall! Krama mig då!”

5. Din partner fixar inte längre allt åt dig
Som gravid kunde man alltid räkna med hjälp med det mesta. Som att fylla en skål med godis och ge den till dig, där du ligger i soffan. Eller åka över halva stan för att fixa en särskild sorts kanelbulle åt dig. Nu är den tiden ett minne blott, nu får man fixa kanelbullen själv om man vill ha den. Trist men sant.

6. Man kan inte längre dra gravidkortet
Det var inte bara partnern som fixade en massa saker åt en under graviditeten. Jag tror knappast att det finns någon annan tid i en kvinnas liv då hon liksom är viktigast av alla. Är det någon som ska få sitta på tunnelbanan så är det den gravida kvinnan, skulle den gravida kvinnan få värkar släpper alla allt de har och hjälper henne – och så vidare. Så är det inte längre, nu är du som alla andra.

7. Den charmiga hormonranden bleknar bort
Tyckte faktiskt att den var lite mysig! Liksom som en hälsning från den lilla människan som blir till. Först ville jag att den skulle försvinna fortare än fortast, men nu saknar jag den – hormonranden på magen alltså.

8. Väntan är över
Det fanns ändå någon slags magi i att gå i väntans tider. Folk sa åt mig att ta många, många bilder på magen – för sedan skulle jag sakna den. Jag tvivlade på det där. Men nu kan jag känna att jag ibland kan sakna den där känslan av att gå runt och vänta på något som man inte har en aning om hur det ska bli. Man kan bara fantisera. Nu har jag facit, vilket förstås är fantastiskt. Men ändå, väntans tid kommer aldrig tillbaka och det kan kännas lite vemodigt.

Någon som vill tillägga något? Kommentera gärna! 🙂

Får du inte de resultat du önskar? Känns kroppen sliten och trött? Här har jag listat några tänkbara anledningar till svackan och hur du tar dig ur den. Foto: Flickr.com.

Det är inte bara flera svenska friidrottsstjärnor som upplever rejäla svackor i sitt idrottande just nu, också i mina egna sociala kanaler ser jag hur flera vänner och bekanta deppar över misslyckade lopp och kroppar som inte samarbetar.

De flesta av oss motionärer hamnar förr eller senare i detta läge och just när man befinner sig där kan allt kännas hopplöst. Hur ska man ta sig ur svackan och kanske, framför allt, vad beror den på? Genom åren har jag själv kommit i och ur diverse träningsdippar, samt följt vänner med liknande erfarenheter. Här kommer några tänkbara anledningar till motgångarna och hur du kan attackera dem:

1. Du har tränat för länge med samma upplägg
För att utvecklas måste du hela tiden ställa nya krav på kroppen, annars anpassar den sig till nuvarande upplägg och utvecklingen stagnerar. Så se över hur du har tränat den senaste tiden och var ärlig mot dig själv: är det kanske dags att förändra upplägget så att kroppen får något nytt att i bita i?

2. Du ger inte kroppen chansen till återhämtning
Heltidsjobb, familj, skjutsning till barnens aktiviteter och allt annat som ingår i livspusslet lirar inte alltid helt optimalt med en storsatsning mot maran, Ironman eller liknande. Det som ofta blir lidande när man desperat försöker klämma in träningen i ett redan fullspäckat schema är den nödvändiga vilan och återhämtningen. Det blir som att köra en bil med överhettad motor, till slut brakar allt samman. Så var lite realistisk: storsatsningarna kanske kan vänta några år tills barnen blivit större eller det har blivit lugnare på jobbet? Om du sänker ambitionerna en smula så råkar du inte ut för lika många besvikelser och tillvaron blir genast roligare.

3. Du tränar för hårt
”More is more”, ”No pain no gain” och så vidare. Det är lätt att tro att hårdkörning är den enda vägen till framgång, men det kan vara precis tvärtom. Elitidrottare balanserar hela tiden på gränsen till vad kroppen klarar, men de har också mer tid till återhämtning samt att deras totala träningsmängd ofta är större än motionärernas. Deras träningsupplägg består inte bara av intervaller och hårda pass utan större delen utgörs av träning med betydligt mindre belastning. Problem uppstår när motionärer vill effektivisera sin träning och enbart kör hårda pass för att det blir mer tidseffektivt. Visst, det håller kanske ett tag och du får goda resultat under en tid. Men i längden är det den säkraste vägen till överträning och/eller skador. Så våga byta ut några av dina tuffa pass mot lugnare och skonsammare pass, din kropp kommer att tacka dig!

4. Du slarvar med maten
Ska man bli en snabb löpare är det väl en fördel att väga så lite som möjligt? Okej, då skippar jag frukosten och tar en salladslunch. Eller..? Att få i sig för lite energi och näring kommer sakta men säkert att bryta ner din kropp och bana vägen för besvärliga skador. Som tjej i fertil ålder kan du drabbas av hormonrubbningar och mensbortfall som i sin tur kan orsaka elände som stressfrakturer. Så slarva inte med maten även om det kanske initialt verkar vara en bra idé. I längden fungerar det inte att försöka köra en bil på fälgarna. Det går långsammare och långsammare och till slut tar det stopp.

5. Energitjuvar stjäl ditt fokus
Hjärtesorg, strul på jobbet, krångel med ekonomin eller en badrumsrenovering som drar ut på tiden. Det finns många energitjuvar som tenderar att ta udden av din prestation i spåret. Mitt bästa råd är att acceptera att livet är som det är, man kan inte styra när och hur saker och ting sker. Anpassa dina mål och din träning efter hur ditt liv ser ut precis just nu – kanske är inte tuff träning och ambitiösa mål det bästa för dig just nu. Kanske ska du ta en lugnare period och eventuellt variera löpningen med annat, som cykling, yoga, tennis eller vad det nu kan vara. Var i fas med kropp och själ när du tränar så brukar det fungera bäst.

Till sist: lycka till med träningen, förr eller senare kommer du ur svackan och då starkare än någonsin. Tro mig!