Många har hört av sig, framför allt på Instagram och mejl, och undrat hur det är att resa så här långt bort med ett litet barn. 

Svaret på den frågan är att visst är det utmanande, speciellt eftersom bebisen behöver mer stimulans nu än under vår förra långresa till Seychellerna. Flygresan var dryg, särskilt slutklämmen på delen mellan Dubai och Mauritius, då Adrian var övertrött och grinig (men det var ju vi också, så inte så konstigt…)

Jag tänker att vi har ju själva valt att göra den här resan och man får inse att det inte kommer att bli samma sak som när vi reste utan barn. Så länge barnet mår bra är allt frid och fröjd, resonerar vi. De flesta människor vi möter här är dessutom väldigt barnkära, så vi får väldigt bra service och Adrian får smarriga fruktpuréer, gröt och annat gott till varje måltid.

Men visst, ibland skulle man bara vilja lägga sig ner och slippa vakta Lillemans irrfärder. Nåväl, det finns tid för allt… Hur resonerar du inför långresor med barn? Hur har det gått?

(Bilderna ovan: jag med Adrian i solnedgången på Tamassa Resort och längst ner Adrian och taxichauffören som körde oss till Mauritius Halvmarathon. Foto: Jonas Hansen.)