I förra inlägget skrev jag ju om deltävling 1 under Weekend Trail Running Tour i Björkliden helgen som gick. Nu har turen kommit till deltävling 2, Låktalöpet. Häng med!

Låktalöpet är ett traillopp på 17 kilometer och med 750 meter höjdstigning som startar vid Låktatjåkka järnvägsanhalt, sträcker sig upp till Låktatjåko Fjällstation (Sveriges högst belägna fjällstation) och sedan ner till Björkliden med målgång framför Hotell Fjället. Jag visste redan i förväg att jag skulle få slita hund eftersom jag ju verkligen inte har tränat på den typen av brant uppförslöpning som stora delar av banan består av. Sedan hade jag ju också rejäl träningsvärk i benen efter Nuolja Vertikal dagen innan.

Men hur som helst, det kändes roligt att få vakna till klarblå himmel och solsken och jag var peppad på att få testa att springa den här sträckan som jag ju både har skidat och vandrat flera gånger tidigare. Starten gick precis bredvid järnvägsanhalten Låktatjåkka och dit kom man efter en kort promenad från E10:an där vi parkerade bilen. Jonas och Adrian skulle sedan ta sig tillbaka till Björkliden och bege sig upp en bit på leden mot Låktatjåkko Fjällstation för att få lite fina bilder på löparna när de närmade sig mål.

Tidsoptimister som vi är i den här familjen så kom jag fram till startområdet bara någon minut innan starten skulle gå och Jonas och Adrian kom fram när det bara var sekunder kvar. Men jag hann i alla fall krama Adrian och Jonas hann ta några bilder innan starten gick och alla löpare utom jag susade iväg i ett rasande tempo. Gissade att de hade hunnit träna lite mer på den där specifika träningen som jag alltså hade missat 😉 Men jag kämpade på så gott jag kunde, det gick knappt att gå raskt innan mjölksyran slog till och gjorde benen stumma. Erkänner att jag både en och två gånger frågade mig själv vad jag höll på med och var sugen på att springa tillbaka till starten och ta bilen till Björkliden…

Men, vad fasen! Gilla läget, liksom. Solen skiner, det är varmt och vyerna är magiska. Jag är helt ensam ute på fjället, inte en kotte syns till. Imorgon kommer jag vara tillbaka i stressen och trängseln i Stockholm, så varför stressa nu? Äh, lika bra att tagga ner och istället tillåta sig att njuta. Så jag slutade försöka springa och började istället gå raskt. Stannade till då och då och tog bilder. Först då kände jag stumheten i benen släppte något och jag orkade tänka på annat än hur jobbigt allt var. Så skönt!

Det var hyfsat lätt att ta sig fram, men det är en stor fördel om man dels har tränat på brant uppförslöpning samt löpning i stenig terräng där man lyfter på fötterna. På asfalten runt Kungsholmen, där jag springer större delen av mina pass, behöver man ju liksom inte kunna sånt direkt. Men jag lovade mig själv att ska jag ställa upp i det här loppet flera gånger vill jag känna mig förberedd och rätt tränad. Allt blir ju roligare då.

Efter en svettig och ganska stenig slutkläm var jag till slut uppe vid Låktatjåkko Fjällstation och jag trodde att det skulle vara fullt med folk där. Men icke, inte en kotte syntes till. Men däremot hade någon vänlig själ ställt ut en massa pappmuggar med saft på en bänk utanför fjällstationen. Magiskt! Det tackar vi för! Stod kvar en bra stund och svepte ett par muggar saft medan jag tog bilder och laddade för loppets andra halva. Drog på mig vindjackan eftersom jag misstänkte att det mestadels skulle bli utförslöpning nu.

Äntligen gick det att springa! Det var enormt skönt att kunna gasa på lite och det var faktiskt riktigt lättsprunget inledningsvis. Ibland dök det upp snö- eller stenfält som tvingade mig att slå av på takten och koncentrera mig lite mer. Ett snöfält som lutade rätt brant kändes lite läskigt att ta sig utför. Snön var ju halkig och jag vågade inte blåsa på eftersom mina trailskor saknade dubbar. Stavar hade nog varit bra att ha här, såg att några av de tävlande hade stavar. Men några minuter hit eller dit är ju strunt samma, viktigast att inte ramla och skada sig. Så jag tog det lugnt och till slut var jag nere med mark under fötterna igen.

Mot slutet av loppet kan jag ärligt säga att jag var så mör i benen av all utförslöpning att jag knappt visste om jag skulle snubbla eller inte. Var trött i både kropp och huvud och längtade efter att få komma i mål. Det var en stor lättnad och glädje när jag fick syn på Jonas och Adrian uppe på en kulle. Jonas fotograferade för glatta livet och Adrian tjoade ”MAMMA!”. Då grät jag glädjetårar och stannade och kramade om dem.

Det var en stor lättnad att äntligen nå målet utanför Hotell Fjället och få svepa ytterligare några muggar saft. Några av deltagarna som kommit i mål kom fram och grattade till målgången och berättade att de lyssnade på Maratonpodden. Det var stort!!! Känner mig djupt hedrad över det. När Jonas och Adrian också hade nått mål hann vi precis in till lunchen innan de stängde och åt en god lunch med utsikt över Lapporten.

Mat smakar aldrig så bra som efter att man tagit ut sig fysiskt. En riktigt härlig dag och en eloge till arrangörerna. Nästa år hoppas jag som sagt på fler deltagare på startlinjen, det förtjänar detta lopp. Vore också lite kul att se fler andra löpare omkring sig så man får känslan av att man är med i ett lopp. Men det löser vi väl till nästa år..? Eller vad säger ni? 😉

Läs mer om WTRT Björkliden här!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström