Nu ska jag bli väldigt personlig. Men i förra veckan under Swedish Health Awards, som i övrigt var fantastiskt roligt, hände en sak som har dröjt sig kvar i hjärtat.
Skrev ett liknande inlägg på mitt Instagram för ett par dagar sedan och kände att jag även ville dela det här. Det var när speakerrösten läste upp de nominerade i kategorin där jag fanns med, Årets Inspiratör. För varje namn som lästes upp följde ett massivt jubel i lokalen, men när man kom fram till mig så var jublet lite avvaktande och inte lika massivt som när de andra namnen lästes upp. Första tanken var: ”Ta mig härifrån! Varför är jag här? Ingen här gillar ju mig!” Gah, ibland kan jag bli tokig på mig själv och min högkänslighet för att sådant där fastnar.
Men det blir ju liksom så påtagligt att nej, jag var inte mest poppis där och då. Bara att hacka i sig. Som i plugget, då jag inte heller var poppis. Alls. I hemlighet drömde jag om att en gång bli den där populära tjejen, men nu blev jag bryskt uppväckt och påmind om hur det egentligen ligger till. Kände mig så futtig och obetydlig bland alla kändisar som satt runt borden därinne i salongen.
Smådeppade resten av kvällen och på väg hem i taxin. Funderade på att byta jobb (det gör jag ofta, haha!), men när jag klev över tröskeln hemma kom så äntligen insikten: egentligen betyder ju volymen på jubel i en lokal ingenting. Det är relationerna i livet som betyder något, relationerna man vill vårda. Relationen med mina närmaste, mina vänner – och dig som läser det här. Det var en otroligt skön insikt!
Foto bilden ovan: Jonas Hansen
Personligt
Taggar
6 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Med mig är det så (och ibland kan jag läsa att vi är lite lika i personligheterna, men jag vet ju egentligen inte) att jag nog väljer att inte vara en sån person som får många jubel, många bekanta, hjärt smilies etc.
Ibland känner jag en sorg över att jag inte har många bekanta och är den som alla vill prata med på tillställningar, men ju äldre jag blir desto mer har jag insett att jag väljer att vara en sådan person, jag är nog nöjd med det jag har. Det är jag och jag börjar se att mitt värde inte sitter i bekräftelse utifrån. När jag börjar se mig omkring kan jag också se att det nog inte alls är så att de andra är så ”populära” som jag trott utan kanske (i min personlighet) handlat mer om att bli vän med mig själv och den jag väljer att vara.
Nu till dig, jag gillar verkligen det du gör, både blogg och podd mm. Att vara bland dem nominerade ska du vara stolt över!
Tack, bästa du, för dina rader! Och visst har du rätt i att det nog mest handlar om att bli vän med sig själv fullt ut.
Jag har heller aldrig varit den mest populära tjejen. Inte i skolan och inte på jobbet. Jag jämför mig ständigt med andra och tycker att alla andra är så mycket bättre och att jag tycker mer om andra än vad de tycker om mig. Det här är inte särskilt snälla tankar och jag blir trött på mig själv som tänker som jag gör. Det jag ville komma till är att jag verkligen kan relatera till den här känslan av att inte vara den mest populära. Du har så rätt i det du skriver om att det viktigaste ändå är familjen och de vänner som verkligen bryr sig om en. Kram
Vad tråkigt att läsa att du känner så. Även om kontentan av inlägget är att de viktigaste människorna man har i sitt liv är de närmaste, så vill jag bara säga att jag som läsare verkligen gillar din blogg (och poddarna! ;)). Jag tycker att du känns genuin och så gillar jag att man ofta får svar när man kommenterar hos dig – det visar att du bryr dig om dina läsare och det gör det roligare att vara aktiv i kommentarsfältet. Att du visar genuinitet gör dessutom att jag upplever dig som trovärdig i de samarbeten du gör. Med andra ord tycker jag inte att du ska mäta ditt värde som influencer i hur högljudd följarskaran är – jag tror att du är omtyckt av alla oss som följer dig och det är väl ett högt värde om någonting 🙂
Ok, du hade ju med oss läsare i slutsatsen i texten. Men ändå! Jag läste lite snabbt där 😉 Men min kommentar understryker åtminstone det. 🙂
Tack för din kommentar! Tror det är en rätt vanlig känsla, även om många inte vill erkänna det. Men självklart är det viktigt att tänka efter vad som verkligen betyder något. Kram!