En Adrian räcker alldeles utmärkt, känner jag. Hur andra väljer att göra med eventuella försök att ge syskon till sina barn är upp till dem, alla är fria att välja sitt eget upplägg. Ibland blir man ju också tilldelad ett upplägg man inte har valt, av livet självt. Foto: Petra Månström.
Knappt hade man hunnit hem från BB innan folk började antyda att det nog är bäst att skynda på om Adrian ska ”hinna få ett syskon”.
Jag menar, jag blir ju 40 år i år och det betyder ju ofta att man barnalstringsmässigt befinner sig på lånad tid. Åtminstone om man ska tro alla som har yrat om biologiska klockor sedan man fyllde 18.
När pojkvännen och jag var på vårt sista besök hos barnmorskan på MVC före förlossningen råkade till och med hon säga något i stil med ”Och när ni får nästa barn, så…” Jag hejdade henne då med glimten i ögat (för säkerhets skull) och sa att ”Nehejdu, här får det räcka med ett barn.” Men förstod såklart att man är ett undantag om man ”nöjer” sig med ett barn. Och dessutom är man ett tacksamt föremål för omgivningens åsikter.
Jag menar, det är ju så otroligt värdefullt att ha syskon. Man lär sig att kompromissa redan under unga år, något man kommer att ha nytta av som vuxen. Och så har man en vän för livet, en vän som aldrig sviker på samma sätt som icke-syskon gör. Ja, och sedan är det ju inte sjyst mot barnet att inte ge det syskon. Nästan så att man kanske inte ens borde ha skaffat ett barn om man nu var så lat att man inte ville ha fler.
Ni förstår säkert att jag är ironisk här. Kände helt enkelt för det, därför att jag stör mig så himla mycket på att folk tar så mycket för givet. Jag är själv enda barnet och det gjorde att jag tidigt insåg att jag behövde bli social och utåtriktad för att få kompisar och slippa leka ensam hela tiden. Jag förstod också vikten av att vårda mina vänskapsrelationer för att de kom att betyda extra mycket, just på grund av avsaknaden av syskon. Men jag lärde mig också att hantera ensamhet och att roa mig på egen hand. Visst kände jag ibland att det hade varit roligt med ett syskon, men det är inget jag har saknat särskilt mycket.
Varför verkar folk bli så provocerade av att man inte vill ha fler än ett barn? Någon som har en eller flera teorier om detta? Vore kul att höra!
Vi har bara ett barn och vill inte ha fler. När folk börjar yra om hur viktigt det är med syskon brukar jag fråga om de verkligen tycker att vi ska skaffa ett barn till BARA som en slags karaktärsdanande reservdel till vår förstfödda. På frågan om när det blir syskon svarar jag helt enkelt att vi lyckades så bra första gången att vi inte behöver göra om det.
Gud, det var ett bra svar. Får jag låna det? 🙂
Haha alltså IGENKÄNNING. Vill bara ha ett själv. Är livrädd, ödmjuk och nyfiken på den som ligger i min mage. Men vill ff ”bara” ha ett. Har exkt samma inställning som du.
Under julen så började min mans mormor yra om – på riktigt – att ”Maria, tänk på att jag vill ha två barnbarnsbarn”. Jag dog lite på min stol av häpnad. Sitter en kvinna, idag 2015 (det var under julen så ja, 2015) och SÄGER ÅT MIG att hon FÖRVÄNTAR sig att jag ska föda barn för någon annans skull? Och hur har hon MAGE att rikta denna förväntan mot mig, och inte isåfall sitt barnbarn??? Som att JAG är ansvarig på något sätt här.
Som tur är så fann jag mig snabbt, och sa högt och tydligt att vi vill ha ett barn, och oavsett så är det vårt beslut. Vi skaffar inte barn för att någon annan vill det. Fick även med den lilla biten om att det inte är upp till var och en att bestämma, även om man VILL ha två. Så självklart så är denna fråga för många minst lika kränkande och pressande som fråga om barn nummer ett. FÖR ALLA KAN INTE BLI GRAVIDA IGEN.
Så känner jag – jeezus liksom. Hur kan vårt familjebildande vara någon annans business än vår egen? Om Mvc el BVC el FK eller NÅGON myndighet eller instans hintar åt syskon kommer vi fräsa åt så det håller tyst framgent sen.
Jag har förresten en syster. En lillasyster som jag ömsom delat allt med, ömsom skytt som pesten. Vår relatio är fantastisk idag. Men det betyder inte att jag själv vill h två barn bara för det.
Fantastiskt bra att du fann dig och gav henne svar på tal!!!
Samhällets normer… Två barn är ”standard”. Folk blir lika provocerade av att någon inte vill ha barn alls. Eller ger sina barn vegansk mat under uppväxten, eller lever utan tv. Vi ska inte sticka ut för hårt och vara för dramatiska i våra val. Det är sååååå jobbigt för omgivningen att hantera. Jante liksom, vem tror du är som kan göra sådant val!?!
Att folk orkar ha synpunkter på allt. En kollega till mig ska få sitt tredje barn och oj vilket ojande det blev i fika rummet när nyheten släpptes, tre verkar heller inte vara okej. Så jobbigt, så krångligt med tre, de kommer bara bråka…
Ja, två är tydligen normen. Varken fler eller färre… Snark.
Det kanske även ligger lite svartsjuka i. Så upplevde iaf jag det när vi tog med vår kille all over. Vi reste, vi åt ute, vi kunde lägga arbetstiderna så att båda fortsatte jobba 100 % och fokusera på våra karriärer utan att sonen behövt gå speciellt mycket på förskolan. Vi har även haft lätt med barnvakt och det är ju även lättare att lämna ett barn till den andra föräldern för att gå ut och träffa vänner/träna/etc. Vi både åt av kakan och hade den kvar den kan man säga.
Och mötte man då övertrötta flerabarnspäron med x antal blöjbarn, x antal barn som sömnstrular, x antal barn som trotsar och syskonbråkar så skuldbeläggde dom en mer än gärna. ”Men ni MÅSTE ju skaffa syskon”, Ska ni inte sätta fart, tick tack”, ”Barn (många barn) är ju meningen med livet”.
Jo jag tackar, men det är väl ändå VÅRT beslut!
Brukade säga när frågor om syskon haglade som värst att det inte är självklart att vilja ha fler barn och att det många gånger inte ens är en möjlighet.
Ja, suck. Kanske är det så. Först heter det att ”Barn är meningen med livet” sedan är det plötsligt meningen att ha fler än ett…
Jag brukar säga som Stina skrev:att jag fick en perfekt tjej redan från början,och jag tvivlar på att jag har en sådan tur igen.
Hetsen la sig så småningom (hon är 6 år nu),men när jag och dotterns pappa separerade och jag senare träffade en ny man,så började det om.
-ska ni inte ha ett litet kärleksbarn?
Nej. Min nuvarande sambo har två härliga barn sen tidigare och jag har ett,det innebär att varannan vecka är det fullt ös.
-Men vill ni inte ha ett gemensamt barn för att ni ska bli en riktig familj?
Vad är det för J-la inställning?! Vi ÄR en familj. Det är en av de sämre anledningarna till att skaffa ett barn tillsammans.
Det är dyrt med barn,och jag jobbar mycket. Min lediga tid vill jag tillbringa med min dotter,och jag vill inte ge henne mindre tid.
-Men då får du ju vara mammaledig.
Ja men sen då? Jag lär ju inte behöva jobba mindre med ett barn till.
Jag har inga planer på att skaffa ett barn till för att min dotter ska ha vänner.
Jag umgås med henne och försöker lära henne att vara en snäll,omtänksam och stark individ.
DET kommer generera i många vänner.
Så om du,Jonas och Adrian trivs i er familj och känner att ni vill vara bara ni tre (sen händer det givetvis att man kan ändra sig),så ska människor bara respektera det.
Och om de inte gör det,så har du all rätt att säga till dem att deras åsikt är icke önskvärd.
Mycket bra skrivet! Och inställningen att man inte är en riktig familj om man inte har gemensamma barn, den gör mig mållös. Vad får folk allt ifrån? Jösses.
Det jag reagerar mest på är att folk verkar tro att ni redan bestämt er för ett till barn eller inte. Nu är ni ju fullt upptagna med allt det nya som Adrian innebär.
Oftast tar det ju något/några år innan man ens börjar fundera på ett till barn, om det nu blir aktuellt.
Om någon frågade mig bara månader efter att jag fått barn skulle jag nog också svara att jag bara ville ha ett, men något år senare kanske jag skulle ha ändrat mig.
Det kanske du också gör (vem vet?) men det är väldigt trångsynt, tycker jag, att döma en så pass nybliven mamma för att hon inte direkt vill gå igenom en till graviditet, back to back med den första.
Vi har 3 år mellan våra barn. Retade mig på att folk frågade när vi skulle ’skaffa’ ett barn till. Vadå skaffa? Ibland vill man inte ha fler än ett och ibland kan man inte. I vårt fall tog det 1 år innan lillasyster blev till. Nu är jag gravid med min 3dje och då ojas det om bilar och husets storlek.
Exakt, ”skaffa och skaffa”… Inte alltid så enkelt.
Fy fan vad sur jag blev av den frågan! Och ledsen. För oss var det så att jag ville ha en till men min man ville inte. Jag respekterade hans önskan och vi hade ju den bästa ungen i världen så det var läget. Frågan om nr 2 påminde mig dock ständigt om min önskan. Särskilt en kollega som varje gång vi träffades på jobbet började mala om hur fantastiskt det är med två och ständigt frågade när det var dags för oss. Sa en dag som det var i ganska hård ton och med noll glimt i ögat. Jag vill men min man vill inte så det blir ingen tvåa och det är något jag är ledsen över men har accepterat. Det blev Tyst på kollegan.
(Sedan bestämde livet att vi skulle få ett barn till. )
Fy så tröttsamt. Kollegan hade noll med det att göra. Bra att du sa ifrån.
Ärligt kan jag ju säga att jag själv tycker det är underligt att inte vilja få ett till barn. Men känner man så så ska man absolut inte skaffa ett barn till, då blir bara barnet lidande 🙁
Den enda risken jag känner är att ni kommer ångra er sedan när det är kört. Det är den stora risken.
Jaghade aldrig sagt detta högt till någon som bara vill ha ett barn till utan jag tänker det varje gång. Nu är jag bara ärlig.
Det bästa är att köra på det man tror på.
Kramar
Jag är själv uppvuxen som ensambarn och skulle aldrig välja den situationen för mina barn. En speciell ensamhet och utsatthet följer dig hela livet. Syskon kanske inte alltid finns där osv men man har iaf någon att dela sina upplevelser med och dina barn kan få kusiner mm. Det är sånt som jag saknar.
Några har skrivit att 2 barn är normen – är det verkligen det fortfarande i Sverige? Jag upplever att det var normen på typ 70- och 80-talet men nu har många flera barn, det har nästan blivit en statusgrejj på nåt sätt?? Vi bor i USA och här har familjerna många barn, 3 är ett ministandard. Vi har 2 barn, plus 2 bonusbarn som inte bor med oss… En roligt anekdot som jag kan dela med mig av är från när vi flyttade hit, och jag tog barnen till doktorn för årlig kontroll. Då frågade doktorn ”är det här dom enda barnen du har”? Ha-ha! Vi hade tidigare bott i en storstad i Europa och jobbat i konsultbranschen båda två och var där ganska unika då vi hade barn – tom 1 barn var ovanligt eftersom alla jobbade hela tiden och ville resa mm och valde bort barn. Så vad jag vill säga är väl egentligen att det är så olika och man ska inte vara så brydd på vad andra väljer 🙂
Tack för dina tankar! Jag tror inte bara man ska tänka på vilken situation man ”väljer” åt sina barn – utan vilken situation man väljer åt sig själv. Mår man själv bra så mår barnet bra. Ensam och utsatt behöver man inte bli bara för att man är enda barnet, men det är desto viktigare att man som förälder förser sitt barn med sunda vörderingar och förklarar vikten av att underhålla och vårda sina sociala relationer. Syskon är verkligen inte alltid att föredra framför riktigt nära och fina vänner.
Jag har fyra barn, och får ibland det omvända typ ”va, varför så många?”. Ibland reagerar folk som om jag hade sagt att jag hade 20 st barn. Det verkar som om det inte går att ha ”rätt” antal barn.
Sen kan jag ju tycka att många argument för 1 barn respektive flera barn ofta år lite exkluderande.
T ex ”Jag vill ha 1 för att jag vill ha tid för mitt barn” då säger man ju att de som har fler inte har tid för barnen,
Och liknande argument då för anledningar till att ha flera.
Kan man inte bara nöja sig med att vissa familjer vill ha 1 barn och andra vill ha flera. Och varför måste kollegor/släkt/vänner/bekanta vara där och peta? Skulle inte falla mig in att gå till någon och ifrågasätta hur många barn de vill ha.
Jag har två men redan en vecka efter första fötts kom frågan om när nästa skulle ”paneras in”. NÄVER EVER!!! Vem fasen orkar tänka på något sånt en vecka efter en förlossning när allt är upp och ner både mentalt och fysiskt? Jag mådde dessutom riktigt dåligt tiden efter och länge var det ett barn som gällde. Sen blev det ju en tvåa änfå. Fick mängder av kommentarer innan dock ”Nu är han ju snart två, börjat jobba på ett syskon?”. Mitt standardsvar blev till slut ”Jag tycker inte att någon annan än jag och min man har med att göra varför och när vi har sex och det är ju faktiskt det du indirekt frågar.” En del blev så klart extremt stötta, sura och förlägna men jag kom till läget att jag struntade i det, tjatet var för påfrestande för mig. Det sjuka är ju att ni när vi har två så kommer kommentarer om att det bältesstol är klart att vi ska ha en trea, vi vill väl ha en tjej nu när vi har två pojkar? Alltså jag får lust att ge folk en rak höger. Hur många barn folk skaffar har INGEN med att göra och det är bara så fruktansvärt fräckt att komma med såna kommentarer!
Gud va konstigt T9 betedde sig här! Skulle så klart stå att nu när vi har två så kommer kommentarer om att det är klart vi ska ha en trea, vad bältesstol kom ifrån har jag ingen aning om. 😀
Absolut, Petra, håller helt med dig! Om det finns t ex kusiner eller andra väldigt nära barn runtomkring så kan det säkert bli en liknande känsla.
Men i vuxen ålder så har jag upplevt, vid t ex familjehögtider, bröllop, dop etc att de flesta har sina syskon som tärnor, best men osv och i såna lägen känner man sig ensam. Detsamma vid jultid, vore jättekul om barnen kunde få leka med andra barn men de flesta av mina kompisar, även om vi är nära vänner, firar med sina syskon och familjer…
Sen är det ju så att oavsett vad DU planerar för ditt barn – syskon eller ej – så vet man ju aldrig vad dom själva tycker om det. Vi gör ju alla bara vårt bästa för våra barn och det är gott nog! 🙂
Absolut, ett barn är helt ok. Men allvarligt, ”vi kunde fortsätta jobba 100%”… Herregud, get your priorities straight!!
Tillhör gruppen som får ” tilldelad ett upplägg man inte har valt, av livet självt”. För på tisdag kommer vi sannolikt testa negativt på IVF-försök 8 (4 färska och 4 tinförsök). Det vill helt enkelt inte, och att försöka leva med det är något vi fortfarande försöker lära oss.
Kram! Ibland känns livet väldigt obegripligt. Hoppas ni får positivt besked på tisdag!
Både min man och jag är ensambarn (min pappa gifte om sig och fick tre till, men vi har inte vuxit upp tillsammans). Ingen av oss har känt att något saknades, jag blev snarast avskräckt som liten när jag umgicks med mina kusinbröder som alltid slogs… Så när maken och jag väl börjat fundera på att försöka skaffa en avkomma var det just ett barn vi tänkte oss, det var liksom facit för oss. Jag har också kompisar som valt att inte ha flera, inget konstigt med det. Vi hade säkerligen varit helt nöjda med vår fantastiska förstfödda (och mindre trångbodda :)), men jag råkade bli gravid igen efter ett par år och det blev väldigt bra med två, trots allt. Min stora tjej hade säkert delvis varit annorlunda utan sin lillasyster, men varken en bättre eller sämre person. Jag tycker hur som helst inte att det är synd om barn som inte har syskon. Det skulle vara så skönt om folk bara respekterade andras val och livssituationer, utan att komma med oönskade åsikter och pekpinnar.
Tänker att det är folk som är ensambarn (och har längtat efter syskon) eller folk som har syskon och tyckt om det som frågar. Tänker också att man ibland reagerar starkt på folks frågor utan att de menar något med det. Man är liksom bara nyfiken. Fick själv frågan vad som motiverat mig att skaffa barn så tätt och jag tänker bara att personen som frågade var nyfiken och funderade på det för egen del. Men man ska ju givetvis inte fråga på ett aggressivt sätt. /tvåbarnsmamman som drömde om syskon hela barndomen
Samtidigt tänker jag att ska anledningen att försöka få syskon till sitt barn vara att man inte vill att det ska behöva ta hand om mig på egen hand när jag blir gammal… Blir ju lite fel också. Svårt.
Ja självklart!! Man måste ju absolut göra det som känns bäst för sig… . Jag menade inget annat, För som någon annan skrev, glada föräldrar ger glada barn. Själv vill jag snart inget hellre än att få en tredj, men mannen min är inte alls med mig…
🙂 kram
Tack för detta inlägg! Jag har ett barn, en älskad och fantastisk son jag fick äran att bli mamma till när jag var nyss fylla 20. Tjatat om syskon har nu förföljt mig i snart 12 år. Samhället målar gärna upp ensambarn som egoister, jag ser min son med massor av empati, som mår dåligt när andra mår dåligt och försöker hjälpa människor. Han kompromissar och har alltid lekt och umgåtts med alla. Aldrig reflekterat kring kön och menat att leksaker är för alla, kanske för att han aldrig blivit influerad av just syskon. Jag har en trygg son, blir han mitt enda barn är jag glad för det. Gåvan med ett barn är tyvärr inte självklar för alla människor, att då tjata om vikten av att ”skaffa” syskon som den värsta synden om man inte gör, är så fult! Vi är många stolta enbarnsmammor och pappor, och många enbarn är trygga och glada låt dem få vara det utan åsikter utefter syskonperspektivet.
Detta var mitt i prick som att jag själv hade skrivit det.jag är också 40 år och folk tjatar..det klart ni ska ha en till det.är inte försent men stopp ✋ nej i mitt liv passar det bara med en goding jag är tacksam för honom och min hälsa med bipolär sjukdom gör mig även sårbar jag är nöjd mer än nöjd.
Mvh Helene
Kram till dig!
Trevligt att du vet att vi alla kommer att ångra oss för att vi inte skaffade fler barn. Tror du verkligen på allvar att man blir lyckligare per automatik bara för att man har minst 2 barn?! Och man får ett till, fast man inte hade tänkt dig det så kommer det att vara synd om barnet? Åkeeeeej… Jag är helt oense med dig om åsikten.
Vi har ett barn. Tjatet om en 2:a började när vi kom hem från BB. Till slut började jag svara att vi hade ett sånt perfekt barn och vi kommer aldrig att lyckas så bra igen. .Intressant nog är de som är tröttaste flerbarnsföräldrarna i bekantskapskretsen som har tjatat mest om att vi ska ha fler barn. 8 år senare har vi fortfarande bara 1 barn. Vi har inte ångrat oss en enda gång över det beslutet Vårt barn vill inte ha syskon.
Skaffa syskon bara för att de ska ha någon att leka med, lära sig att kompromissa etc är skitsnack enligt min åsikt. Alla barn, oavsett syskon eller ej, får lära sig från dag 1 på dagis att kompromissa, ta hänsyn till andra. Alla barn får lära sig att alla leker med alla. De får så mycket social träning på dagis och skola. Är det inte därför man som flerbarnsföräldrar väljer att ha sina barn kvar på dagis när man själv är föräldraledig? För om det räckte med syskon för den sociala biten så skulle de större barnen väl också få vara hemma under föräldraledigheten. Just sayin’…
Till sist. Alla syskon älskar inte varandra. Det finns många som inte ens pratar med varandra i vuxen ålder. Syskon kan dö innan föräldrarna gör det och då står man där ensam i alla fall när föräldrarna blir gamla.
Bra! Tack för detta, klokt skrivet!
Åh, vad skönt det var att läsa detta! Vi fick vårt ”första” barn för 1,5 år sedan och känner att det räcker med ett. Något vi får försvara hela tiden! Och tydligen kan man verkligen inte försvara att ha ett ensambarn om man själv har syskon eftersom man inte vet hur extremt ensamt det kommer att bli. Därför var det extraskönt att läsa detta från någon som själv är ensambarn.
Men TACK! Snacka om att vi är med om detta, min fästman och jag. Vi har en ganska nyfödd bebis och känner att det här är vår perfekta familj och vi tycker det ska vara just vi tre i den, inte fler. Jag är ensambarn och min fästman har syskon, och vi är överens om det här. Och har sagt det till många i omgivningen. Men ändå är det flera som säger att vi ska spara urvuxna kläder ”till nästa barn” och så vidare. Tröttsamt!
Jag har en nära vän som också är ensambarn. Den vännen har varit med om stor familjesorg i vuxen ålder och känner att ett syskon hade varit till hjälp att hantera den sorgen och hantera familjen. Vilket jag har full förståelse för. Vännen vill bland annat därför ha fler än ett barn. Själv vill jag nog ändå bara ha ett barn, trots allt…
Alla frågar ”är det första barnet”. Jag vill så gärna svara ”nej det är enda barnet”. Det har aldrig varit aktuellt med fler barn. Jag var 39.5 år när han föddes. Han är en bonus. Vi trodde inte att vi skulle få några barn och så fick vi en alldeles underbar krabat. Varför be om mer när vi fått det bästa?
Av någon konstig anledning är man inte ”riktig familj” om man inte har minst två barn.
Jag brukar svara: man skaffar barn, inte syskon!
Jag är ensambarn, min man har tre syskon. Vi var båda överens om att vi ville ha ett barn och det har vi aldrig ångrat. Vår dotter som är tonåring nu har aldrig frågat efter syskon men har massor av kompisar. Och så har vi hund vilket är ett väldigt bra sällskap för barn. Vi har också fått frågan om vi inte ska ha fler barn, främst av dem som uppenbarligen har fler barn än de orkar med, de klagar ständigt över hur jobbigt de har det. De är så uppenbart avundsjuka på vårt fria liv utan en massa skrik och bråk. Jag får bita mig i tungan för att inte fråga varför de skaffat så många barn när det verkar vara så jobbigt.
Exakt. Också fascinerad över att folk utgår från att man inte kan få barn om man väntar längre än normen med att få barn. Samt att man har svårt för att bli gravid om man inte sätter igång och jobbar på ett syskon åt den nyfödda så fort man lämnat BB…
Jag är har en syrra och jag vet ej vad jag hade gjort utan henne. Ha en större familj är mycket roligare. Jag kunde alltid gå till henne om jag inte vill gå till min mamma. jag är väldigt ung så ta mitt råd, men no hurry ta eran tid
Jag har både en syster och en äldre halvbror och den gemenskap man känner med sina syskon går liksom inte att jämföra med något annat. Det är ett band som verkligen kan vara fantastiskt om man har turen att ha en bra relation. Därmed inte sagt att ensambarn lider, absolut inte, och det finns säkert fördelar med att de blir mer sociala. Men jag tror att de som har en bra relation till sina syskon ofta känner att de vill ge sitt barn samma sak, så jag tycker inte alls det är så konstigt att många skaffar minst 2. Men oavsett vad man själv vill, så måste omgivningen lära sig att sluta lägga sig i – vet själv hur det är när folk påpekar att det borde vara dags att skaffa barn. Jag tycker vi alla kan komma överens om att zip-the-lip när det kommer till barnfrågor.
Åh vad jag känner igen mig!
Vi skaffade också barn senare än min sambos alla vänner som har minst 2 barn var, och knappt hade man hunnit hem från BB innan folk säger ” vänta bara tills nummer två kommer.”
Men vi ju inte ha en nummer två, utan vi är alldeles utmärkt nöjda med vår fantastiskt perfekta son. Vi har alltid vetat att vi kommer köra ettbarnskonceptet, för det passar vår livsstil. Vi både värdesätter möjligheten till ensamt ibland, och det är så vi vill ha det. Men väcker omkring en blir ju provocerade över hur man kan vara så hemsk att inte låta sitt stackars barn få syskon?!?
Dock så är ju även samma personer ganska duktiga på att klaga på att de aldrig hinner med något, aldrig får egentid och att man inte orkar tillrättavisa sina barn därför ”det är för jobbigt att göra det med tre ungar”. Men för i helvete, om man nu då skaffar tre barn, så får man ju skylla sig själv att man inte har egentid etc…
I grund o botten tror jag det handlar om avundsjuka för att vi har styrkan att stå emot normer etc…Men vem vet? Irriterande är det iaf.
Amen! Bra skrivet.
Och tack Petra för det ärliga och uppfriskande inlägget, Sverige behöver fler som du! 🙂
:-*
Tvåbarnsnormen ja! Vi har tre barn och det var verkligen inte många som blev glada för vår skull med trean. Ettan var en världsnyhet, tvåan en förväntad och ”självklar” nyhet medan trean möttes av oförståelse och ”ni har ju redan en av varje sort”, ”den tredje välter ofta hela lasset” osv. Wtf?!?!
Jag var fast övertygad om att ett barn var lagom för mig, det var ett stort beslut som dessutom tog tid att genomföra när vi väl bestämt oss. Vid ett tidigt ultraljud visade det sig att vi väntar tvillingar, vilket vi är överlyckliga för nu! De är inte ens födda ännu, ändå pratar en del om ”ja, tänk när trean kommer sen!” Samtidigt får jag nästan beröm för att jag lyckats med konststycket att skaffa mina stipulerade två barn på en gång, dessutom en kille och en tjej vilket verkar vara extra lyckat. ”Då är ni ju klara sen!”
Folk är bra konstiga, få saker verkar väcka så många åsikter som barnalstrande!