Igår hos terapeuten insåg jag det: jag suger på att berömma mig själv! Och samtidigt lägger jag alldeles för mycket energi på att fundera över vad andra tycker om mig.
När jag började springa 2009 fastnade jag snabbt för löpningen. Den var mätbar och enkel att förstå sig på, det tilltalade prestationsmänniskan Petra. Men lika snabbt insåg jag också att jag inte hade samma talang för löpning som jag hade när jag höll på med simning under uppväxten. Jag hade istället en annan sorts talang och det var att skildra löpning ur ett motionärsperspektiv, men den talangen tyckte jag inte var lika mycket ”värd”.
I stort sett hela mitt liv har jag mest fått bekräftelse för mina prestationer. 5,0 i snittbetyg i plugget, alla rätt på proven och så vidare. Det har gjort att jag har fått för mig att människan Petra liksom inte har särskilt många kvalitéer. Det är det jag gör som betyder något. Den senaste tiden har jag med terapins hjälp försökt att bli mer medveten om människan Petra. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vem vill jag vara?
Inte alltid helt lätta frågor att besvara. Men en sak har jag lärt mig: att vara stolt över mig själv! Både människan och företagaren Petra! Bara för att jag inte dagligen får höra vilken bra människa jag är så betyder det inte att jag är dålig. Självklart för somliga, supersvårt för andra. Jag övar på detta dagligen, lika mycket som jag övar på att hålla humöret uppe trots snöfri Stockholmsvinter med dominerande gråväder.
Hur är det med dig? Hur ofta berömmer du dig själv? Kram!
Foto bilden ovan: Luca Mara