Läser om nyblivna mammor som löper stor risk att drabbas av utmattningssyndrom och jag förstår verkligen varför.
Man blir inte särskilt stöddig med grötig hjärna och hormoner som far runt i kroppen och orsakar diverse katastroftankar och annat mys. Löpträningen är min livboj på detta stormande hav och jag vet att många andra känner likadant.
Det jag är nyfiken på i det här inlägget är hur ni nyblivna mammor egentligen mår? Och då menar jag hur ni mår på riktigt. Det känns verkligen som att det är tabu att säga att man är trött och sliten. Och att ens andas om att man gärna vill skapa tid för träning möts inte alltid med förståelse, såvida inte mottagaren själv är en tränande person.
Att få barn är verkligen en omställning. Det låter klyschigt, men jag åkte till BB som ”gamla Petra, fast nu med gravidbula” och for därifrån som en orolig, sårbar och väldigt förändrad Petra. Åtminstone på flera plan. Jag blir numera oerhört berörd av nyhetsrapporteringar om barn som far illa, blir nästan handlingsförlamad av oro. Och så en massa tankar om framtiden ovanpå det.
Som till exempel att jag inte längre vill jobba så mycket som jag gjorde förut. Jag vill frigöra tid för det jag älskar att jobba med och skala bort annat. Jag vill vara med min son så mycket som det går – tills han tycker att jag är för pinsam. Och jag vill få mer tid över till eftertanke. Att snurra runt i ett ekorrhjul och bli utspottad vid 65 års ålder lockar inte. Det måste finnas något annat. Jag jobbar gärna bra mycket längre om jag bara får göra det jag älskar.
Hur känner ni andra underbara mammor? Hur går tankarna om framtiden och hur är det med kroppen och känslorna? Uppskattar verkligen ert stöd, er pepp och de fantastiska råd jag har fått i flera inlägg – det ska ni veta. Stor kram!
Mamma, hur mår du egentligen??
Taggar
22 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Hej Petra, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Att bli förälder förändrar en verkligen och en av de saker som blir påtaglig är hudlösheten. Som nyförlöst gråter man vid blotta tanken på att någon i framtiden kanske kommer att vara taskig mot ens lilla älskling – man inser att det garanterat kommer att hända och gråter en hel dag. Sen dyker det upp bilder på stackars utnyttjade barnarbetare på nyheterna på kvällen och sen vill gråten aldrig ta slut. Som om alla barn är ens egna och ens eget barn är alla barn… Oron blir en ny och mer eller mindre ständig följeslagare. Visst blir det bättre när man ser sin bebis växa till sig och bli allmänt glad och frejdig men det finns där nästan jämt, en liten gnagande oro, tänkt om… Det finns ju alltid något nytt att oroa sig för! Men man förändras ju på ett positivt sätt också. Fokus förskjuts från en själv på ett för omgivningen positivt sätt – har många gånger tänkt om yngre kollegor som var lite väl självupptagna och jobbigt omogna att så där var jag också innan jag fick barn, det blir nog bättre även för dem, och det brukar det bli! Att bli förälder är för de flesta ”a humbling experience”.
Det där med jobbet låter som kloka reflektioner. Jag hade svårt att förändra min arbetssituation när barnen var små, var mitt i specialistutbildningen som läkare och min man likaså. VI jobbade nästan jämt, dag som natt, vardag som helg. Trodde nog att vi var tvungna vara så himla duktiga på jobbet och ställa upp hela tiden. I efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig mer, struntade i om någon tyckte att jag inte var så framåt på jobbet. Jag kämpade hårt för att få jobba deltid och fick ta en del sura kommentarer kring det – givetvis värt det. Nu blev det ju som det blev och det tjänar ingenting till att gräma sig över det som varit. Men hade jag fått barn idag hade jag, äldre och klokare som jag blivit, jobbat betydligt mindre under barnens första år. Min situation nu är mycket bättre, forskning och undervisningsuppdrag gör att jag har lättare att styra min tid och det är härligt att kunna ägna sig åt barnen, så länge de nu vill vara med mig. Än så länge vill de definitivt det och det känns viktigt att finnas till hands också för en tonåring. Jag märker ju att de uppskattar en gemensam eftermiddagsfika i köket när de kommer hem och jag sitter hemma och jobbar. Och det ger mig så mycket att vara med mina barn! Nuförtiden är jag aldrig trött, i alla fall inte p g a barnen. När de var små var jag så sjukt trött att jag ibland trodde att det aldrig skulle gå över… Ibland när jag hade jobbat natt och barnen var sjuka, visade det sig att min man som tagit hand om dem sovit mindre än mig som varit jour och kanske fått 2×30 min mellan patienterna. Hu vilken jobbig tid i livet! När barnen var 2,5 resp 1 år sa min mamma: åk bort och sov en vecka, vi tar hand om flickorna. VI åkte till en charterort och sov nästan dygnet runt. Läste böcker i solstolen och åt god mat i lugn och ro, medan den var varm och allt. Sen kom vi hem som nya människor. Ibland tänker jag att den veckan räddade mig, räddade oss. Hade jag fattat att jag skulle orka mer om jag tränade hade jag gjort det, men det fattade jag först några år senare. Då blev det viktigt för oss att dela upp kvällarna. När barnen somnat fick en av oss sticka ut en sväng. Underbart energigivande! Nuförtiden kan jag träna när jag vill, barnen klarar sig ju utan oss. Ibland får jag sällskap av en dotter på träningen och det är jättehärligt, känns som hög livskvalitet. Oj vad långt det blev! Ha det fint! Kram Anna
Jag var oförskämt pigg när jag fick mina barn trots knappt 13 mån mellanrum. Funderade ofta över när den där tröttheten skulle slå till. Men när minstingen var 8 mån insåg jag varför jag kom undan den. Jag var knappt fyllda 21 när jag blev mamma. Min kropp var ju inställd på att vara utan sömn – jag skulle ju vara ute och dansa hela nätterna. Att jag dessutom på mindre än 4 mån gått från partylya till familjelya gjorde att jag inte la ner en massa tid på att ha ett perfekt hem. Så länge barnen var rena, mätta och glada var jag nöjd. Jag valde aldrig att piffa när barnen sov om jag var trött, då kröp vi ner i sängen ihop och sov. Jag kände inget krav att tjäna stora pengar och jobba jobba jobba. Jag hade ju bara 18 mån tidigare levt på studiebidrag och visste hur jag skulle trolla med pengarna för att få dem att räcka.
Däremot hamnade jag i precis samma bubbla som du – den där bubblan där ingenting är viktigare än tid tillsammans med min bäbis. Naturen är inte dum, självklart har den sett till att vi ska reagera på det sättet. Hur sjutton skulle barn annars överleva sina första år om vi inte var ”programmerade” att stänga av vissa behov.
Det jag också upplevde var att i takt med åren som gick minskade den känslan. Nu valde jag att vara hemma på deltid med mina barn ända upp till skolstart men när barnens behov av mammatid minskade så ökade mitt behov av Chatrinetid och när de var flygfärdiga var jag det också.
Gör med din mammaroll som med din träning – lyssna på hjärtat och din kropp – den har svaret. Olika tider i livet kräver olika prioriteringar. Det ska bli himla spännande att följa din resa, du har så kloka tankar och resonemang. Jag är ganska säker på att du kommer välja nya vägar och lösningar. Jag önskar dig ett stort lycka till – du kommer göra skillnad på flera sätt.
Känner också igen mig. Alldeles för mycket. Sitter med gravidkulan, med bara 3 veckor kvar. Min trotsiga 3-åriga dotter håller på med morgonbestyren, hunden väntar på att få komma ut på morgonpromenad och jag tittar mig själv i spegeln och ser bara viktuppgång, en stor kula, påsar under ögonen och ett trött jag. Jag njuter av min ledighet innan bäbis tittar ut och försöker verkligen att vila och göra saker som får mig att må bra. Men så kommer de dumma tankarna. Som säkert för så väldigt många andra kvinnor. Vi ska vara så jäkla duktiga, med ett fläckfritt hem, inga dammtussar, estetiskt snyggt, väl inrett och till råga på allt ska vi vara pigga och fräscha trots vakna nätter mm.
Jag blir så trött på mig själv att jag har dessa tankar. Att jag, när jag tittar mig själv i spegeln inte gillar det jag ser för att jag har gått upp i vikt. För att jag inte just nu kan vara fysiskt aktiv. Men herregud jag bär på ett litet liv i min mage! Varför, varför denna hets kring att ”komma igång” snabbt, gå ner sina gravidkilon osv osv. Det är ju inte ens säkert jag kommer i närheten av min ”gamla” kropp igen! Trött är ordet!
När vi kom hem från BB tänkte jag den läskigaste tanken jag någonsin tänkt, kändes så då iallafall, ”ingenting kommer någonsin bli som förut och allt jag vill är att det bara ska va som vanligt.” Jag hade inte förstått innan hur sjukt annorlunda allt skulle kännas! Det enda som behövs är typ att sova i flera dygn efter förlossningen men nu skulle jag inte få styra över min egen sömn kanske på flera år. Herregud! Men med veckorna föll allt in i en lunk.
Tycker fortfarande att det är jobbigt ibland, vår dotter är 8mån nu, men hon är så mkt bättre på att underhålla sig själv och är mkt mindre kinkig när hon nu kan hantera sin kropp bättre. Samt sover ändå ganska ok. Jag ser till att ta rejäla promenader dagligen och går gärna på öppna förskolan etc. Vi har en otroligt bra föräldragrupp med härliga och ärliga mammor!
Träffa barnlösa kompisar ger mig tyvärr panik, känns som de utvärderar mig, föräldraskapet, min kropp och mitt sexliv hela tiden. Skitjobbigt. Vill inte vara deras preventivmedel typ och håller därför tyst om saker som känns jobbigt, min stora skräck är typ att de kommer hem o ba ”Vi ska inte skaffa barn, fy faaaan va jobbig Linda/bebisen/livet verkar va!”.
Nu är vi igång med att sluta amma, det ska bli skönt!! Även om det varit väldigt mysigt är jag sugen på friheten!
Puss o kram och shit va vi mammor är bra!!!!
@Linda
Jag är en barnlös kompis. Inte till dig, men till andra. 😉
För mig har det faktiskt blivit så att jag inte vet om det är värt att försöka få barn, för att mammor verkar ha det så himla jobbigt. Det gäller kompisar men också bloggar som vågar visa ”verkligheten”, medierapportering om småbarnsmammor som går in i väggen osv. Och jag vill ju inte att alla ska skönmåla tillvaron, är ju klart bättre att vara beredd om/när man får barn.
Men jag är liksom rädd för hur/vad man ska bli som mamma. Orkar man? Har man det inte väldigt bra när man bara kan tänka på sig själv och ha tid och ork för sig själv och sin man (knappt det, haha)? Dessa tankar har blivit starkare ju mer ”tillåtet” det blivit att inte gulligull-och-fluffifluffa upp tillvaron. Vilket ju är bra, hemskt vore annars! Förstå mig rätt…
Och samtidigt är jag rädd för hur det blir om jag inte blir förälder. Kommer jag ångra mig? Kommer jag vara en sämre, mindre ödmjuk person? Kommer mitt liv vara fattigt?
Jag hoppas inte du tar detta som kritik mot dig, bara mina reflektioner på dina tankar så här på en trött torsdagseftermiddag. 🙂
Hej Annika! Självklart tar jag inte illa upp! Asså det jag tror en ska tänka är att man träffar kanske sin kompis med barn inte så ofta i början och kanske behöver mamman ventilera sig, få snacka av sig och ba ”fan va jobbigt det är nu!”. För att sen snacka skit om annat o känna sig upplyft o inspirerad och kommer hem och är jättelycklig. För det är man också! Men på nåt sätt pratar man ju mindre med varandra då! Inte så ofta en smsar kompisar spontant o ba ”shit va bra vi har det idag, allt funkar, bebis är nöjd etc”- vilket en kanske borde göra!!? Om man skulle hänga med en mamma en hel dag i typ deras lunk skulle du nog få en lugnare upplevelse. Det är tufft ibland men helt fantastiskt oftast, för mig. Och mår man jättejättedåligt finns ju hjälp att få. En familj är ju helt fantastiskt att ha! Värsta teamet! Sen är ju ett liv utan barn minst lika bra såklart, men om du har barn i din världsbild så tycker inte jag att du ska skrämmas alltför mkt. av allt som skrivs! Asch nu vart det långt! Kram på dig!
Va gulligt av dig att ta dig tid att svara, Linda. 🙂
Kloka tankar! Jag ska ta till mig ordentligt och kanske bli lite mindre skraj. För som du säger så verkar det ju himla fint ibland med. Ha en härlig kväll! Kram kram
Känner mig också utvärderad av en del av mina kompisar, inte alla, och hatar det.
Jag har en 8 månaders som aldrig sovit bra, inte katastrofdåligt men långt från hela nätter osv. Periodvis är jag dödstrött … Varken kroppen eller knoppen får den träning jag behöver vilket bara gör mig tröttare. Vet att jag blir deppig när jag inte tränar men med en mammig grabb i separationsfas är det ofta omöjligt att ta sig iväg.
Promenerar massor vilket i alla fall ger känslan av att få ANDAS!
Min räddning blev faktiskt några tjejer från föräldragruppen, jag var väldigt anti sånt men gick dit ändå. Det är skönt att ha lite planer och att få lite sällskap på dagarna tycker jag.
Men känner ofta att det aldrig finns tid för återhämtning. När mannen kommer hem hjälps vi åt för att liksom röja av efter dagen/förbereda mat/roa sonen fram till 19 när sonen nattas. Just nu vaknar han typ 20 igen och måste typ ligga PÅ mig för att sova.
Funderar på om vi har för höga krav på oss själva med städning och matlagning.
Blev mest gnäll o svammel ser jag … Men vill tacka dig Petra för en bra blogg! Känner igen mig i nästan allt du skriver. Kämpa på!
Jag tycker däremot att det blir roligare ju äldre sonen blir! Efter 6-7 mån känns det mer som jag har en liten kompis.
Mår skit just nu. Var jobbigt de första två månaderna för att sedan bli lättare och roligare, men nu när han är 6,5 mån trillade jag liksom ner i ett mörkt hål igen. Han är kinkig typ jämt när han är vaken och vill helst aldrig sova, och jag får liksom aldrig andas. Näsan nätt och jämnt ocanför vattenytan är känslan. Intalar mig själv att det inte är permanent.
Jag mår nog rätt bra såhär efter sju månader. Men jag tycker att det är så tråkigt… Trodde aldrig jag skulle känna mig så uttråkad att jag bara vill att dagarna ska gå så jag slipper de här. har så dåligt samvete då mitt barn såklart är önskar och älskat… Men oj vad jag är avundsjuk på min sambo som jobbar ute i skogen om dagarna.. Ja, jag önskar helt enkelt att de var jag som var duktig pappa istället för uttråkad mamma. .
Åh, så kände jag också med första! Men det är OK. Sådana små småttingar är ju inte så kul, helt enkelt. Jag kan i alla fall glädja dig med att det blir mkt roligare! Min stora kille är 2,5 och nu kan vi skämta ihop, prata och sjunga. Han funderar på allt möjligt och frågar och berättar. Vi läser böcker med lite mer substans och han roar sig själv rätt bra ibland. Så håll ut! Det blir bättre 🙂
Som bonus kan jag tillägga att nr två är enklare. Då behöver man inte sitta och leka så mkt med den lilla, utan hon hänger bara på när jag och stora leker, läser mm. Jag slipper liksom leka så mkt med henne, hon får stimulans ändå.
Lycka till!
Jag fick två barn på två år, hade jobbiga graviditeter och jobbade samtidigt mer än någonsin. Försökte låtsas som att det var ”no big deal” att bli förälder fastän det för mig var helt livsomvälvande. Kände inte riktigt att det var okej att ”bli tagen med storm” av föräldraskapet utan ville verka obekymrad och glad. Kraschade när barn nr 2 var ca 6 månader. Usch vad hemskt det var och fy vad jobbigt det har varit att ta sig tillbaka!
Önskar att det pratades mer om det känslomässiga med att bli förälder – föräldrarollen och relationen till sina egna föräldrar. Tycker mest det handlar om sömn och mat och eftersom de bitarna alltid funkat för mig och mina barn så har det känts som att jag inte haft någon rätt att tycka nåt är svårt eller jobbigt. I själva verket har jag tyckt det varit supersvårt att hitta min föräldraroll då jag inte tycker att jag haft några bra förebilder…
Våga vara liten rädd och sårbar om det är så du känner dig – du kommer få hjälp! Och du kommer må såååååå mycket bättre. Önskar jag hade gjort det…
Hej!
med min 8,5 månaders tycker jag det blir lättare ju äldre han blir med att han kan sitta och leka själv och jag ta mig en kopp kaffe och andas, hehe. just nu är han i seperationsfas och kan knappt ta två steg innan han gråter och har haft en period med förkylningar, feber, ögoninflammation mm i princip tre månader ( jag har dåligt immunförsvar så blir sjuk jag med, peppar att det slutar snart…) så jobbigt men jag gör så gott jag kan och mannen lika så. Vi har en varsin dag i veckan där man får egen tid, gör vad man vill sen en date night. Helgerna blir det hela familjen och det har varit underbart för vår familj att göra såhär för att få andas, få vara en egen person och hitta sitt nya jag. Jag gör förmodligen mer hemma typ a la hemnet styling men jag älskar ett städat hem (sjukt jävla jobbig grej att göra när man har barn) Men sonen absolut älskar dammsugaren, så när han är gnällig kan han titta på och springa efter i gå-stolen och det blir rent, Win Win. Älskar mitt barn och man över allt annat men skulle inte må dåligt av en spa weekend i eget sällskap om vi säger så, hehe, det ena utesluter inte det andra 🙂
Finns definitivt otroligt tunga stunder som mamma. Får aldrig sova mer än 2 H i sträck vilket gör mig instabil och nästan knäpp, har till och med drömt om att köra ned i diket när jag kört bil bara för att få vila lite. Känner igen det där att näsan knappt är ovanför ytan. Är första bland vänner som fått barn vilket är lite ensamt. När jag försökte svara ärligt på hur det känns som mamma, både bra och dåligt fick jag till svar att du skulle väl inte ha skaffat barn då. Så håller allt för mig själv och kämpar på, och njuter av alla härliga stunder förstås oxå.
Vi fick en chock när vi fick vår första dotter för nästan tre år sedan. Vilken omställning det var! Det var som att mattan rycktes undan under våra fötter och det tog lång tid tills vi stod på fötterna igen. Jag tror att jag var nära en utmattnings/förlossningsdepression, jag var otroligt stressad över allt jag inte hann med, och var jättekänslig för allt, bara grät och grät. Inte för att jag var ledsen, utan över allt det vackra, livet självt. Jag var så överväldigad av allt, framför allt av vår fina dotter som var så obeskrivligt gullig. Jag hade inte kunnat förbereda mig på det. Nästa chock går vi igenom nu, eller har gjort sedan hon var ca 2 år: Hur kan den lilla gulliga bebisen nu vara som en annan person? Fortfarande gullig, men också väldigt envis och utmanande. Oj vad jag har fått ändra mig/tänka om/lära mig om precis allt! Verkligen en prövning. Man hoppas ju att det ska vara en fas, men när man är mitt i det vet man ju inte hur det kommer att sluta. Kanske är detta hennes verkliga personlighet? Vi fick ett barn till för ett par månader sedan. Han verkar vara en lugn typ hittills i alla fall. Vi har inte hamnat under ytan lika mycket nu som första gången, mycket för att vi verkligen försökt underlätta allt praktiskt den här gången. Oroar mig mycket för framtiden och tar inget för givet, för jag vet att allt kan vändas upp och ner och bli helt annorlunda än vad man tänkt sig. Hoppas att barnen kommer att må bra och trivas med sig själva i sina liv.
Jag är 35 år, har tre barn mellan 11 år och 2 år. Jag tyckte livet med första bebisen blev underbart men också jobbigt. Jag blev liksom så där klyshigt ”hel” när jag blev mamma, verkligen överlycklig. Men kinkig bebis, själv var jag nog osäker på mig själv och hur jag skulle hantera allt, påverkades mkt av andras kommentarer. Barn nr 2 var lugn och sov relativt ok men ändå planerades allt jag skulle göra utifrån att jag skulle få tid att sova. Jag blir en väldigt dålig människa med sömnbrist! Sen glömde jag nog bort det där med kinkiga bebisar och sömnbrist för några år senare kom ”sladdisen” och jag har fått uppleva kinkigaste bebisen någonsin. Sömnbrist deluxe (plus att jag inte är 24 år längre!). Fy tusan alltså! Min mentala kalender planerade in varenda sekund av dagen för att få så mkt vila som möjligt, orkade inte göra på långa vägar så mycket om dagarna som med första och andra barnet. Nu äntligen har jag fått sova bra om nätterna och jag orkar träna med bra motivation igen, totally amazing! NU förstår jag hur trött jag varit. Man orkar nog faktiskt mindre vid 35 år än vid 23 år…! Så den tilltänkta fyran kommer nog inte att komma, hahaha!
Jag ypplever att jag blivit så mkt tryggare i mig själv nu än för 11 år sedan. Nu säger jag precis som det är, är jag dödstrött och har noll motivation till något alls så säger jag det. Jag säger att jag känner mig uttråkad och deppig av att ”bara gå hemma”. Fast blir ändå tokig på folk som inte verkar förstå.
Jag tyckte det gick bra med barn nummer 1 och 2. Dock var det mycket jobbigt när barn nummer 2 kom och första halvåret. Det är 1.5 år mellan barnen så plötsligt stod vi med två små barn och det tog på krafterna.
Nu däremot… Nu är trean 4 månader (4 år mellan första och tredje barnet) jag jag känner mig helt slut! Bebisen sover och äter bra tack och lov men ammas två gånger per natt och denna upphackade sömn… Som pågått länge nu (sedan halv graviditeten typ) tär! Att sedan ha tre små att ta hand om, plus ett stort hus, trädgård osv… Tid för mig själv existerar inte… Å då menar jag inte tid för att göra hobbysaker utan bara duscha, klä på mig, känna efter om jag är hungrig…
Jag var sjukskriven under tredje graviditeten för utmattning (mycket pga stora ansvar på jobbet i kombination med familjeliv) och nu känner jag tendens åt samma håll igen men det är en bra bit dit än.
Försöker peppa mig med att barnen växer snabbt. Dessutom finns det många underbara stunder i denna vardag oxå.
Hej,
Kände mig manad att svara. Jag har själv tre barn, en pojke på 3år och tvillingflickor på 1,5år. Man räcker inte till till tre så små barn, man har bara två händer.. Och att göra saker (även roliga saker) kräver mkt energi & tålamod. Min man arbetar och reser mkt, så om jag inte haft mina föräldrar som kommer och hjälper till emellanåt eller barnvakt som ger min man och mig en kväll ute då och då, så hade jag kollapsat. Jag har underbara stunder med barnen varje dag MEN man måste få ett break emellanåt, tid att andas, tid att äta upp maten, tid att tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Folk frågar hur jag kan vara så smal och sanningen är att jag hinner inte äta, när barnen sover springer jag runt som en dåre och plockar. Nu har jag kommit till insikten att jag ibland måste bara strunta i kaoset och sätta mig ner med en bok och koppla av medan barnen sover. Men det är svårt.. Min man och jag måste båda träna för att orka med, så antingen gör vi det tidigt på morgonen eller så turas vi om efter barnen har lagt sig. Ett tips är också att om man får en kväll ute med vänner ibland och den andra stannar hemma med barnen, så fyller man på energireserven som gör att man orkar lite mer. Jag vet att utifrån ser vårt liv rätt perfekt ut, och att det finns så många som har stora problem att få barn. Men man måste få klaga ibland, vara ärlig, även om jag framförallt är otroligt tacksam för min fina familj. Kram till dig och hoppas du tittar ett mönster som gör att du orkar och kan njuta av vardagen.
Jag är 35 år och har två söner på 6&4 år och ja, jag kraschade under första året som tvåbarnsmamma. Kraschade av sömnbrist, stress och även understimulans tror jag. Även fast jag sedan länge jobbar och allt funkar bra så går mitt mående i vågor. Det dumma är att om man har pajjat binjurarna är det här med träning svårt. Jag försöker träna men mår ofta sämre av det, jag blir ledsen, får ångest och blir helt utmattad. Det är hemskt, jag vill orka träna och känna mig stark!
Jo då, det är lite upp och ned.
Bebisen är tre månader nu och sover för närvarande okej på natten men inte särskilt mycket på dagen vilket ger gnäll och gråt framförallt på eftermiddagen. Jag undrar alltid om jag har gjort rätt och tillräckligt och vad jag ska göra för att få det att funka, tex att få bebisen att somna, kräkas mindre och sluta ha magknip.
Pappan är världens bästa, men dagarna blir väldigt långa i bland… Malin beskrev det bra, det hade varit fint att få vara pappan istället för mamman – även om det säkert också har sina utmaningar.
Tvåbarnsmamma sedan nio veckor tillbaka. Min äldsta är bara 1,5 år och i stort behov av uppmärksamhet, omsorg, planering, tidspassning och fysisk närhet. Jag låter ibland minsta skrika (länge) medan jag roddar med den äldre. Detta för att jag helt enkelt insett mina begränsningar, och ur ett säkerhetsperpektiv finns ibland inget annat val. Mitt hjärta gråter och krampar av otillräcklighet. Min älskade lilla nyfödda, kan inte vara den mamma jag vill vara. Tyvärr är jag på gång att lägga ner amningen för mina stressnivåer är så pass höga att jag inte kommer till ro att amma tillräckligt länge för att mätta, mjölkproduktionen kom aldrig igång ordentligt och börjar nu redan sina. Ersättningen är en frizon i kaoset.
Ju mer stressad och trött jag är desto mer pysslar jag i hemmet, ibland maniskt. Har väl aldrig bytt lakan och handdukar, vädrat kläder, putsat fönster, puffar kuddar och lagat husman så mycket som nu. Det rena hemmet ger mig en känsla av kontroll. När badrummet doftar friskt av rengöringsmedel kan jag pusta ut och vila, lugnet infinner sig. Då sover jag ofta drömlöst och länge, medan bebisen sover bredvid och äldsta är på förskolan.
Älskar mina två små utan dess like men ibland längtar jag tillbaka till livet innan.