Under skoltiden pluggade jag som en galning. Jag var livrädd för att misslyckas och särskilt på gymnasiet var jag besatt av att ha alla rätt på alla prov. Lyckades jag inte med det tog jag det väldigt hårt.
Målet jag hade för ögonen var att komma in på läkarlinjen, jag skulle bli läkare. Visste egentligen inte varför, men blev säkrare och säkrare på min sak för varje gång en släkting eller bekant frågade vad jag skulle plugga efter gymnasiet och jag svarade just ”läkarlinjen”.
Jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen utom – idrott. Men man behövde inte räkna in det betyget i totala snittbetyget ifall det sänkte totalen och därför kom jag in på just läkarlinjen. Minns hur jag satt där med antagningsbeskedet en solig junidag och tankarna kom över mig.
Ville jag verkligen det här? Ville jag spendera fem år av mitt liv med att plugga medicin? Ville jag bli läkare? NEJ! Svaret var glasklart. Sakta men säkert insåg jag varför jag hade pluggat så hårt: jag ville se hur långt jag kunde gå, jag var ju tävlingsmänniska!
Visst är det ödets ironi att jag idag, över 20 år senare, jobbar heltid med det jag hatade allra mest under skolåren: löpning. Är det tävlingsmänniskan i mig som ändå på något sätt kämpar för att sätta högsta betyg också i idrott? Eller gör jag det här för att det är så himla roligt? Svaret är glasklart. Betyg är oviktiga. Men glädjen är ovärderlig! Och äntligen förstår jag varför jag tränar: det är ju för att MÅ BRA. Inte för att få högsta betyg.
Hade jag fått leva om min skoltid hade jag ruskat till den där pluggisen och sagt åt henne att släppa loss och våga LEVA LIVET. För vi har bara ett.
”Jag ville se hur långt jag kunde gå”
Taggar
10 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Det här var så bra att få höra!
Kram!
Bra skrivet!
Tack snälla!
Magisk bild ! bra skrivet
Tack 🙂
Jag hade behövt lite av ditt driv att plugga. På gymnasiet tappade jag intresset helt och det blev roligare att hänga i rökrutan och snacka strunt.
Inte heller senare i livet kom någon önskan att vilja bli något. Så här sitter jag snart 42 år gammal utan utbildning och vet fortfarande om jag vill bli något när jag blir stor. Kanske bättre för mig att bara ta sikte på pensionen.. 😉
Dock hade jag alltid bra betyg i gymnastik, konstigt nog.
Tror många känner igen sig i det du skriver. Om det är någon tröst så är jag inte heller säker på vad jag vill bli när jag blir stor 🙂 Blir man någonsin det? Eller är hela livet en enda spännande resa som man bör närma sig som ett nyfiket barn? Jag vet inte 😉
Älskade att plugga. Blev civilekonom och nästan färdig civilingenjör (hoppade av med en termin kvar). Och så jobbar jag med träning…. Livet kan ta sig konstiga vändningar. Men huvudsaken är att man trivs med det man gör 🙂
Visst är det fascinerande hur livet kan överraska en 😉