En tom tunnelbanevagn är rena drömmen för en kvinna med gravidkrämpor. Foto: Wikimedia Commons.
Har nu varit gravid i åtta månader och förlikat mig med det här att folk tar sig friheten att tycka och tänka om mitt tillstånd. Så länge det inte kommer fram främlingar som kladdar på min mage så har jag lärt mig hantera andras åsikter på ett någorlunda bra sätt.
Det kan handla om för mig helt okända människor, oftast sådana som jag aldrig ens har träffat, som oroar sig för min kropp eller mitt psykiska tillstånd. Någon tycker att jag tränar för mycket, någon tycker att jag tränar fel. Jag känner att okej, de får ha sina åsikter. Jag vet ju själv vad som passar bäst för mig och min bebis.
Men en sak som jag inte har förlikat mig med är den totala nonchalansen man möts av i kollektivtrafiken. I den här fasen av graviditeten gör sig foglossningen alltmer påmind, ryggen värker och det är stundtals svårt att gå. Jag försöker undvika att åka tunnelbana eller buss i rusningstid, men ibland är jag tvungen till det. Scenariot är alltid detsamma: jag kliver på, konstaterar att samtliga sittplatser är upptagna – inklusive de så kallade ”prioriterade platserna” som har markerats med symboler som om jag inte minns helt fel föreställer någon med krycka, en gravid och en äldre person. Somliga stirrar in i sina mobiler, andra tittar ut genom fönstret och några tittar på mig. Ingen visar minsta vilja att lämna sin plats till mig, fast jag är klädd på ett sätt så att bebiskulan garanterat syns. De bara sitter där de sitter, män som kvinnor och oavsett ålder.
LÄS OCKSÅ: Tårarna kom i höjd med Stadshuset
Läste nyligen en insändare i Metro som gick ut på att gravida själva har valt att bli gravida, så de får liksom skylla sig själva. Vederbörande tänkte minsann inte lämna sin plats till en kvinna med bulle i ugnen, medan det var en annan sak med folk som hade ont eller svårt att gå. Bara de inte var gravida, då fick de vackert stå kvar. Insändarskribenten fick svar på tal av en person som menade att det ju handlar om att visa respekt, inte om vem som har mest rätt till sittplatsen. Det kan jag hålla med om, själv erbjuder jag alltid min plats om det dyker upp en gravid kvinna eller någon annan som eventuellt skulle ha mer nytta av min plats. Avböjer de så är det ju helt okej, men jag vill ändå ha ställt frågan. Av den enkla anledningen att jag vill visa respekt för mina medmänniskor.
Till sist en verklig händelse från tidigare i veckan. Jag kliver på tunnelbanan, där alla sittplatser är upptagna. Folk är stressade, kollar i sina mobiler eller bläddrar i en medhavd Metro. Jag, för dagen klädd i en klänning som gör min bebiskula mycket framträdande, har ont i ryggen och håller mig fast i ett av räckena med båda händerna. Bredvid mig står en kvinna i högklackat och pratar i sin mobiltelefon. När tåget stannar vid nästa station reser sig en person från sin plats och kliver av. Jag gör en ansats för att sätta mig på den nu lediga platsen, men det som händer nu är att den telefonpratande kvinnan trycker undan mig och tar platsen själv. Sedan fortsätter hon att prata och tar ingen notis om mig. Jag blir förbannad och irriterad (extra allt med känslor dessutom nu som gravid och hormonell) och ställer mig demonstrativt och trycker upp min mage i hennes ansikte. Hon bryr sig fortfarande inte, men vid nästa station blir en annan plats ledig. Jag är räddad – jag får äntligen sitta ner!
LÄS OCKSÅ: Graviditet kan visst vara en sjukdom
Vill också passa på att nämna att SL faktiskt införde de nya dekalerna, där också en gravid kvinna finns med, till de prioriterade platserna i våras. Ambitionen var just att få fler passagerare att lämna plats åt gravida i tunnelbanan. Citerar ett pratminus ur artikeln där detta togs upp:
”Verkligen bra att man äntligen fixar fram skyltar! Under mina två graviditeter var det endast turister alternativt utländska killar som erbjöd sin sittplats. Sorgligt nog vänder många bort blicken eller tittar ner i sin mobil så fort en gravid stiger på bussen och hoppas att någon annan erbjuder sin plats.”
Fler här med liknande erfarenheter?
Kan det vara ett storstadsfenomen? Hur som helst så är det ett väldigt ocharmigt och cyniskt synsätt att gravida ’får skylla sig själva’.
Jag har själv någon gång hört liknande kommentarer, av närstående, som inte tyckte att jag skulle klaga när jag mådde illa hela graviditeten igenom.
Det kan ju vara så att du ser så fräsch och pigg ut att folk inte tänker på att erbjuda dig sin sittplats? ☺
Möjligen är det ett storstadsfenomen. Har inte så mycket erfarenhet av kollektivtrafiken på andra orter, där är det ju dessutom sällan samma rusning…
Jajamen. Var drygt 8 månader gravid, åkte 4 tim mellan Linköping och Göteborg med tåg. Stor tung bag. Väl framme skulle jag sista resan med buss till Stenungsund, en femmils sträcka. I rusningstrafik.
Kliver på en helt fullsatt buss. Helt slut. Ingen erbjuder sin plats utan tittar bort. Jag gick faktiskt fram till chauffören och bad om hjälp, varpå denne ropade ut ett önskemål om plats till mig.
Hade inte klarat stå upp den resan. Skäms på sig folket.
Vis av denna erfarenhet reser jag mig nu alltid.
Jösses! Man blir ju helt mörkrädd…
Händer det ingenting på 22 år!?
Upplevde samma nonchalans under båda mina graviditeter, -93 och -96. Hade ju hopppats på någon sorts utveckling…
Tyvärr tycks utvecklingen ha avstannat…
Händer det ingenting på 22 år!?
Upplevde samma nonchalans under båda mina graviditeter, -93 och -96. Hade ju hopppats på någon sorts utveckling…
Tyvärr tycks utvecklingen ha avstannat…
När jag väntade mitt första barn så hände en olycka på den sträcka jag åkte pendeltåg. Det resulterade i att vi passagerare under ett antal veckor fick bara åka tåget en viss bit och sen byta till buss. Bussarna var alltid knöfulla och inte en enda gång reste sig någon för mig som då var rätt synligt gravid. Så himla trist att det fortfarande är så!
Ja, väldigt tråkigt. Märkligt beteende..
När jag väntade mitt första barn så hände en olycka på den sträcka jag åkte pendeltåg. Det resulterade i att vi passagerare under ett antal veckor fick bara åka tåget en viss bit och sen byta till buss. Bussarna var alltid knöfulla och inte en enda gång reste sig någon för mig som då var rätt synligt gravid. Så himla trist att det fortfarande är så!
Och hur många gånger har du själv frågat om plats? Jag är en av de där med osynliga sjukdomar. Jag är en av dem som aldrig skulle få för mig att resa mig för dig heller för den delen. Det gör helt enkelt för ont att stå. Således måste jag fråga okända människor om jag får sitta. Och inte en enda gång har någon varit otrevlig eller sagt nej.
Vidare är kommentaren om kvinnan i klackar så jävla dum att jag tappar andan. Jag hade kunnat vara hon. Jag paketerar nämligen min sjukdom i klackar och snygga kläder. Jag identifierade nämligen att det inte gjorde mig sämre. Därför blev det extra viktigt att fortsätta ha det. För när kroppen havererar, när insikten om att värken ALLTID kommer att finnas med och när insikten om att intaget av cellgifter och andra mediciner ALLTID kommer behövas, blir sådant väldigt viktigt att upprätthålla. I alla fall för mig. Du har ingen aning om hennes liv. Inte den blekaste.
Du har ordets gåva Petra. Visst fan har du också mål i mun? Jag tror att det skulle vara betydligt med effektivt att faktiskt fråga på plats än att gnälla i en blogg. Jag tror att det skulle generera betydligt fler sittplatser för dig!
Du missar en viktig grej här, Isabelle. En höggravid kvinna är svår att missa och _ska_ aldrig någonsin behöva tigga om en sittplats. Du som förpackar en sjukdom i ”snygga kläder och klackar” noteras inte och folk antar därför att du kan stå. Därav att du är tvungen att be om en plats. Men Petra skriver inte någonstans att en handikappad person ska resa sig, utan att helt friska människor i ren medmänsklighet ser att en annan behöver sätet bättre. Du måste väl ändå medge att det är märkligt att en tillsynes frisk kvinna knuffar en höggravid? Eller brukar du också göra det utan att faktiskt förklara att du har kroniskt ont? Sådana som du har väl också mål i mun? En gravid kvinna ska med andra ord aldrig behöva fråga efter att få sitta ner. En person som ser frisk och pigg ut måste göra det, där har du den stora skillnaden.
Men, när så inte är fallet, är det väl betydligt effektivare att faktiskt göra något åt situationen på plats än att gnälla i en blogg i efterhand? Där har du den stora skillnaden! Det är rätt fegt sätt att försöka lösa ett problem kan jag tycka.
Och jo, det händer att det syns på mig att jag har problem, inte minst perioder när jag går på kryckor och nej, det är väldigt få som reser sig frivilligt också då. Således får jag även då fråga om plats. Man borde se kryckorna kan man tycka. Men istället för att klä mig i offerkofta och sätta mig i centrum utgår jag istället från att folk helt enkelt har fokus någon annanstans och inte på mig. Jag tror helt enkelt inte att människor noterar. Inte att de är själviska och elaka.
Och hur många gånger har du själv frågat om plats? Jag är en av de där med osynliga sjukdomar. Jag är en av dem som aldrig skulle få för mig att resa mig för dig heller för den delen. Det gör helt enkelt för ont att stå. Således måste jag fråga okända människor om jag får sitta. Och inte en enda gång har någon varit otrevlig eller sagt nej.
Vidare är kommentaren om kvinnan i klackar så jävla dum att jag tappar andan. Jag hade kunnat vara hon. Jag paketerar nämligen min sjukdom i klackar och snygga kläder. Jag identifierade nämligen att det inte gjorde mig sämre. Därför blev det extra viktigt att fortsätta ha det. För när kroppen havererar, när insikten om att värken ALLTID kommer att finnas med och när insikten om att intaget av cellgifter och andra mediciner ALLTID kommer behövas, blir sådant väldigt viktigt att upprätthålla. I alla fall för mig. Du har ingen aning om hennes liv. Inte den blekaste.
Du har ordets gåva Petra. Visst fan har du också mål i mun? Jag tror att det skulle vara betydligt med effektivt att faktiskt fråga på plats än att gnälla i en blogg. Jag tror att det skulle generera betydligt fler sittplatser för dig!
Du missar en viktig grej här, Isabelle. En höggravid kvinna är svår att missa och _ska_ aldrig någonsin behöva tigga om en sittplats. Du som förpackar en sjukdom i ”snygga kläder och klackar” noteras inte och folk antar därför att du kan stå. Därav att du är tvungen att be om en plats. Men Petra skriver inte någonstans att en handikappad person ska resa sig, utan att helt friska människor i ren medmänsklighet ser att en annan behöver sätet bättre. Du måste väl ändå medge att det är märkligt att en tillsynes frisk kvinna knuffar en höggravid? Eller brukar du också göra det utan att faktiskt förklara att du har kroniskt ont? Sådana som du har väl också mål i mun? En gravid kvinna ska med andra ord aldrig behöva fråga efter att få sitta ner. En person som ser frisk och pigg ut måste göra det, där har du den stora skillnaden.
Tack, Ruth! Du satte ord på min känsla när jag läste Isabelles kommentar. Tack.
Men, när så inte är fallet, är det väl betydligt effektivare att faktiskt göra något åt situationen på plats än att gnälla i en blogg i efterhand? Där har du den stora skillnaden! Det är rätt fegt sätt att försöka lösa ett problem kan jag tycka.
Och jo, det händer att det syns på mig att jag har problem, inte minst perioder när jag går på kryckor och nej, det är väldigt få som reser sig frivilligt också då. Således får jag även då fråga om plats. Man borde se kryckorna kan man tycka. Men istället för att klä mig i offerkofta och sätta mig i centrum utgår jag istället från att folk helt enkelt har fokus någon annanstans och inte på mig. Jag tror helt enkelt inte att människor noterar. Inte att de är själviska och elaka.
Man kan ju bara hålla tummarna att kvinnan som knödde sig fram hade en ”dold” sjukdom. Let´s really, really hope so…
I övrigt är det verkligen skrämmande! Men håll kvar vid hoppet. När jag åkte tåg till skövde i våras (nej jag åker sällan kollektivt) så reste sig en kille i tonåren och frågade om jag ville sitta.
Jag var inte gravid. Antingen såg jag gammal ut, eller ev. snygg och han ville impa… Haha! 😀
Haha, bra att det finns artiga människor trots allt 😉
Man kan ju bara hålla tummarna att kvinnan som knödde sig fram hade en ”dold” sjukdom. Let´s really, really hope so…
I övrigt är det verkligen skrämmande! Men håll kvar vid hoppet. När jag åkte tåg till skövde i våras (nej jag åker sällan kollektivt) så reste sig en kille i tonåren och frågade om jag ville sitta.
Jag var inte gravid. Antingen såg jag gammal ut, eller ev. snygg och han ville impa… Haha! 😀
Haha, bra att det finns artiga människor trots allt 😉