Något av det värsta jag vet i sociala sammanhang är mingel. I synnerhet mingel dit jag kommer på egen hand och inte känner någon sedan tidigare.
Allt som oftast blir jag stående eller sittande i ett hörn med näsan i mobilen och vågar inte se mig omkring. Att komma till ett gruppträningspass där övningarna sker parvis och jag inte har med mig en kompis är också en social hatgrej. Man behöver alltså inte vara någon Einstein för att räkna ut att jag är en ensamvarg. Jag trivs med att träna på egen hand eller tillsammans med ett fåtal vänner. Samma sak när det gäller fester: middagar med en massa nya människor är inte min grej egentligen, jag mår som bäst när jag får sitta ner med ett fåtal goda vänner, dricka vin och prata långt in på småtimmarna.
LÄS OCKSÅ: Vad gör du åt dina energitjuvar?
Madeleine Rybeck, aka ”Fitnesscoachen”, skrev ett väldigt bra blogginlägg i ämnet för några månader sedan. Där konstaterade hon att hon är en ”social ensamvarg” och den beskrivningen stämmer in på pricken på mig. Jag tycker absolut om att umgås med folk, men jag behöver också tid för mig själv för att det ska bli balans.
LÄS OCKSÅ: Jag tröttnade på att lägga år till livet
Det här låter kanske lite otippat med tanke på vad jag jobbar med. Jag träffar ju en massa människor på jobbet och är ofta på pressträffar och andra liknande mingel. Jag tror att det finns en anledning till att jag har sökt mig till just det här jobbet, det är nämligen ett sätt att effektivt utveckla mig själv. För jag vill ju inte isolera mig helt, tycker ju egentligen om att umgås med folk.
Löpning är verkligen den perfekta sporten för en sådan som mig. Jag kan ge mig iväg utan att behöva avtala tid med någon och jag behöver inte para ihop mig med någon för att kunna köra. Helt underbart och jag får den så hett efterlängtade balansen i livet.