Jag har blivit en riktig mjukis

petramanstromHälsa, Karriär, Livet, Livsstil, Personlig utveckling, Träningsfilosofi9 Kommentarer

stress

Foto: Pixabay.

Jobba, jobba, lämna och hämta på dagis, dejta, fixa käk, träna, lönesamtal med chefen, leta efter kärleken, frustration över dåliga chefer och knäppa kollegor, räkningar som ska betalas, sjuka barn, sur svärmor, träna, träna, jobba, jobba… Dö. Eller?

Har varit deltidssjukskriven en tid på grund av mina ryggproblem och har då för första gången på många, många år fått tillfälle att stanna upp lite och reflektera över livet. Varför håller vi på som vi gör, egentligen? Hur ofta gör vi det vi älskar att göra och hur ofta ”jobbar vi undan” för att någon gång, en dag, få mer tid att ta det lugnt? Skulle säga att det sistnämnda är det de flesta av oss i arbetsför ålder pysslar med. Vi är inne i ekorrhjulet, jobbar på, får vardagen att funka, längtar efter att få resa bort, drömmer oss bort genom att följa Instagramkonton där folk verkar ha semester varje dag. Har tappat räkningen på alla vänner och bekanta som har gått in i väggen, ibland flera gånger, och skäms för att de inte har ”pallat trycket”. Jag vill inte bli ännu en pinne i utbrändhetsstatistiken.

LÄS OCKSÅ: Jag vill också få vara svag och ledsen

Jag har alltid varit målinriktad, driven, flitig och ansträngt mig till det yttersta för att nå mina mål. Ibland har det gått som jag vill, ibland inte. Har insett att det är enklare att påverka resultat i arbetsliv och träning än på det privata planet. Det har varit lärorikt, inte minst tack vare KBT-terapin jag gick igenom av och till under några år. Insåg att jag måste våga slappna av för att på riktigt kunna känna efter vad jag vill ha. Tidigare hade jag bara strävat på efter ett resultat, en milstolpe, som jag ville uppnå. Ungefär som ett önskat resultat i en löpartävling. Man måste helt enkelt vara realistisk och träna rätt, samt ha ett visst mått av tur för att lyckas. Det fanns en tid då jag vägrade inse att jag kunde misslyckas, kände jag på mig att saker skulle gå snett så tog jag i ännu hårdare.

LÄS OCKSÅ: Att springa i fas med livet

Just nu känner jag mig som en riktig mjukis. Vågar känna efter mer, möter omvärlden med öppna ögon. Har lättare för att använda alla sinnen, då ökar chanserna att man fattar rätt beslut. Möter mina inre demoner när jag är hemma en förmiddag och hör hur dörrarna i lägenheterna i samma trappuppgång slår igen efter folk som går till jobbet. Inser att jag inte är misslyckad bara för att jag lyssnade på läkaren och vågade ta det lugnt ett tag. Tränar det jag känner för och äter god mat. Ser fram emot föräldraledigheten och hoppas på fler insikter om hur framtiden ska te sig under den tiden. Nya tider, nya drömmar, nya beslut.

Mitt tidiga nyårslöfte till mig själv är att vara ärlig med hur jag mår. Mot mig själv och andra. Tänker undvika att utan att reflektera svara ”Tack, bra” när någon frågar hur jag mår. För då är man inte helt sann mot sig själv, det är inte standard att må ”bara bra”. Åtminstone inte alltid. Vilket är ditt tidiga nyårslöfte? Och hur mår du?

0

9 Kommentarer är aktiverade “Jag har blivit en riktig mjukis”

  1. Jag mår sådär. Vissa dagar bättre än andra. Jag är sjukskriven för utbrändhet. Gick hem förra året och tänkte nog stt det räcker med ca 6 veckor för att piggna till. 6 månader tog det innan jag var tillbaka på jobb på 25%. Har gradvis ökat under detta år och nu jobbar jag 75%. Jag fick lägga av att springa för bara en sån sak blev för prestationsinriktad för mig och jag fick nästan ångest om jag inte orkade eller kunde springa ett pass. Så jag har promenerat istället. Jag har bytt jobb. Det var nödvändigt för bättre mående. Men fortfarandebrottas jag med att känna att jag duger som jag är. Jag har hela tiden varit väldigt öppen med varför jag är sjukskriven, vi pratar inte sådär jättemycket om det tycker jag, iallafall inte i förhållande till hur vanligt det är idag. Men jag är jag, jag är inte sämre än andra bara för att jag gick hem från jobbet. Jag är jag. Återhämtning ska prioriteras. En stund för mig själv gör mig till bättre maka och mor. Det är ok.

    0
    1. Så sant! Återhämtning ska prioriteras. Ser fram emot att vi vågar bli öppnare kring detta på såväl arbetsplatserna som privat. Det är inget misslyckande att våga kliva av för att bli bra igen.

      0
  2. Snart början filmen livslinjen scen ett
    Zoobaby.
    Månström föds ibland känns det som
    Livet är som en film ! Våra barn är vuxna
    18,20 år när ska ut o jogga ser jag
    Bilderna på väggen nyfödda bebisar !
    Overkligt är det mina kids ?
    Rullar man bakåt i filmen livslinjen
    Minns jag klasskompisar som var
    Fattiga hade trasiga skor ! Zoobaby
    Har hela livet framför sig underbart
    Men även skrämmande vem
    Vet vad Sverige är på väg.
    Är övertygad att du blir en MAMMA
    bra eller dålig förälder är bara trams
    Man är den man är ! Har som nyårslöfte att ej skrika till yngre anhöriga nja en gång har det inträffat
    I år….

    0
  3. Tack för att du delar med dig. Ju fler vi är som vågar prata om det, desto bättre gör vi det för dem som faller efter oss. Så tror jag i alla fall. Jag var precis som du, trodde aldrig att jag kunde bli en ”pinne i utbrändhetsstatistiken”. Tills jag blev det. Och det var jag länge, innan jag vågade erkänna det för mig själv eller för andra. Först när jag slutade skämmas över att jag mådde dåligt började jag förstå hur jag skulle må bättre.

    Det gör jag i dag. Mår bättre alltså. Jag är snällare mot mig själv, vågar säga nej och tillåter mig själv att känna det jag känner just för dagen. Tre viktiga mediciner för mig har varit att läsa, skriva och yoga.

    Tack igen, för att du delar med dig. Det är fint att vara snäll mot sig själv. Först då kan vi på riktigt också vara snälla mot andra.

    0
    1. Precis som du skriver, det är viktigt att vara snäll mot sig själv. Det kommer gynna fler än en själv nämligen 🙂

      0
  4. Jag höll på att bli en pinne i statistiken men var för stolt för att sjukskriva mig så jag sa upp mig istället utan nytt jobb. ”Det ordnar jag snabbt”. Efter att ha snubblat på jobbsökandets mål linje några gånger blev självkänslan sämre o sämre. Arbetsförmedligen gjorde det knappast bättre. Det tog mig 2,5 år att komma tillbaka till arbetslivet o jag har lovat mig själv att aldrig må sådär igen…. Men…jag stressar igen, jobbar mer än nån annan, överjobbar mina analyser, känner att jag alltid kunde gjort mer, alltid nån fråga jag inte har svar på, kaffet tar jag vid datorn-unnar mig aldrig en paus. Får ingen hjälp när assistenten är borta flera månader, ingen bryr sig…. Jag vill sluta igen men har denna fång lovat mig själv att ha en backup plan, eller så får det helt enkelt gå åt helvete…då kanske jag kan få slippa chefskapet som jag så ogärna vill ha.

    Lycka till med den nya fas i livet du snart tar dig an!

    0
    1. Tack för att du delar med dig! Hoppas det snart ordnar upp sig till det bästa för dig!

      0
  5. Du har verkligen en poäng här, speciellt i första stycket! Eller så är det i alla fall för mig, att jag vill jobba på och bocka av så mycket som möjligt för att ”en dag” kunna ta det lugnt och inte göra något, typ. Men det fylls alltid på i oändligheten och till slut har man kört på i sin takt i ohållbart tidsspann. Jag tror det är viktigt att stanna upp och ge sig själv lite lugn, tid för tankar om livet och inte alltid vara på topp. Jag är långt ifrån den meningen idag, men jag kämpar! Spännande förtidigt nyårslöfte, för hur många gånger svarar man egentligen ärligt på hur man mår?

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *