Jag några sekunder efter start i Tjejgirot i lördags. Då jag vet hur glad och pigg jag blir av träning vill jag inte vara utan den, utan gör det jag klarar av. Med bebis i magen. Foto: Jonas Hansen.
På Instagram har jag upprepade gånger sett uttrycket ”badass-gravid” under mina inlägg om diverse idrottsaktiviteter jag har ägnat mig åt som gravid.
Som cykeltävlingar, styrketräning och andra typer av träning. Googlade ”badass” och hittade beskrivningen ”elak eller stridslysten person; en person med extrema åsikter, uppförande och/eller utseende” på Wiktionary. Det lät inte särskilt roligt, för sådan tycker jag inte att jag är. Då fastnade jag mer för beskrivningen på Urban Dictionary, förutom att det då var en man som åsyftades:
”The badass carves his own path. He wears, drives, drinks, watches, and listens to what he chooses, when he chooses, where he chooses, uninfluenced by fads or advertising campaigns.”
Att jag går min egen väg kan jag hålla med om. Jag älskar träning och är ogärna utan den, eftersom jag vet hur gott den gör mig. Löpningen har jag fått ge upp för ett bra tag sedan, men jag tackar min lyckliga stjärna för att kroppen fortfarande går med på annan träning. Igår körde jag till exempel ett skivstångspass och konstaterade att jag hade tyngst vikter av alla, inklusive de manliga deltagarna. Det var en skön kick! Nu när magen växer och bebben tar allt mer plats är det skönt att ha en kropp som någorlunda orkar med de påfrestningarna. Utan träningen hade dessutom mina ryggsmärtor blivit olidliga, det är jag övertygad om.
Men varför anses man då vara en ”badass” om man fortsätter med sin träning fast man är gravid? Jag har absolut förståelse och sympati för dem som på grund av diverse krämpor inte kan eller orkar hålla uppe träningen, men alla andra då? Jag utgår från att en stark och uthållig kropp kommer väl till pass när bebben ska ut och sedan anpassa sig till livet utanför magen. Det lär innebära rejäla prövningar som inget ultralopp kan mäta sig med.
Varför är det så kontroversiellt att måna om sin träning även med bebis i magen? Skulle gärna vilja ha era tankar i det ämnet!
Är det verkligen så kontroversiellt då?- Kommentarer kan ju vara skrivna av individer som har behov av att skriva ”taskigheter” i allmänhet och behöver inte representera den generella uppfattningen. Jag tycker snarare att det är så att de som är vana att träna fortsätter med det – jag ser själv inte det som någon big deal och inte något ovanligt idag med all kunskap och erfarenhet som finns genom bloggar och böcker etc på ämnet. När jag var gravid för 6-7 år sedan fanns inget av detta tillgängligt på samma sätt och då var osäkerheten om vad som var OK större skulle jag säga.
Är man idrottsintresserad och vill fortsätta träna tror jag dock man hittar sina källor till kunskap, samt att man generellt har större tilltro och känner sin kropp på ett sånt sätt att man känner sig trygg i vad man kan göra och inte, plus att man anpassar sig efter vad kroppen tillåter. Träna på! 🙂
Jag vet inte om kontroversiellt är rätt ord (eller?).
Däremot tror jag att det är så många som kanske väljer, eller tvingas välja, bort sin träning under graviditeten. Eller åtminstone under vissa delar av sin graviditet. Att de som då ”är kvar” och tränar anses som lite extra ”fierce”. (Fast egentligen gör de ju bara vad de älskar att göra). 🙂
Nej jag tycker inte heller det är så värst kontroversiellt. De allra flesta kvinnor som är aktiva och tränar innan de är gravida fortsätter ju med det. Tror det idag är ytterst få kvinnor som byter livsstil bara för att de blir gravida?
Jag tror att du fått ”badass”-kommentarerna (som jag definitivt tror är positivt menade!) för att du inte bara håller igång träningen som gravid (som ju nog många tränande kvinnor gör om de bara kan), utan du gör också ”mer extrema grejer”, som att ställa upp i en cykeltävling och faktiskt cykla rätt så hårt (där skulle nog många gravida ha tagit det lugnare, tror jag). Men, det är som sagt bara vad jag tror och jag har inte heller varit gravid så jag vet inte 🙂 Men det verkar som att du är mer ovanlig och inspirerande än kontroversiell 🙂
Kontroversiellt för vissa, inte för alla. Jag körde själv på gymmet på en fredag och fick dottern natten mellan söndag och måndag. De flesta tyckte det var häftigt, råkade dock på en okänd kille på gymmet som undrade om det verkligen var lämpligt att träna styrketräning med skivstång i mitt tillstånd. Gav honom ett mördande ögonkast, repliken ”jajamensan” och struntade sedan i puckot. Det finns alltid människor som tycker att man är konstig, oavsett vad man gör. Jag väljer att inte lägga någon energi på dem. För mig är för övrigt kommentaren badass enbart positiv 🙂
Är det fortfarande kontroversiellt…?
Skrev en artikel om gravidträning för ett tag sedan och konstaterade att jag tyckte det hände mycket mellan mina barns graviditeter (2004 vs 2009): att den senare gången hade både forskning och attityder kommit ikapp min egen ”magkänsla” (sic! 😉 ) – att det gick bra att fortsätta som vanligt så länge jag mådde som vanligt:
http://livskick.nu/gravid-pa-gymmet-om-traning-under-graviditet/
Sen tror jag att du får etiketten ”badass” för att folk upplever dig som cool överlag – även med mage 🙂