Jag sprang som på moln under gårdagens Linköping Halvmarathon. Var helt övervädigad över det fantastiska publikstödet. Längs hela banan hörde jag tillrop som ”HEJA MORSAN!!”, ”HEJA PETRA!!” och ”BRA JOBBAT DÄR MED VAGNEN!!”

När jag fick erbjudandet om att komma till Linköping och springa halvmaran där som hade premiär i fjol så tänkte jag genast att varför inte testa att springa med löparvagnen? Det skulle vara en rolig utmaning och ett kul sätt att testa om jag verkligen klarade att springa ett halvt maraton med vagnen. Har följt Simon Wikstrand, en av grundarna av Helsingborg Marathon, i sociala medier och blivit väldigt inspirerad av hans framfart med sonen i löparvagn under lopp. Han springer ju nästan lika snabbt med vagn som utan, fantastiskt! Kollade läget med arrangören och fick klartecken, visst kan du springa med vagnen.

Gårdagen var en fin dag för löpning: halvklart och omkring 16 grader. Perfekt! Tog på mig lite mer kläder än jag skulle ha haft vid ett lopp utan vagn, visste ju inte hur fort jag skulle klara av att springa och om jag skulle behöva stanna och byta blöja eller mata Adrian. En kvart FÖRE start somnade han i vagnen och när jag ställde mig i startledet, allra längst bak, sov han fortfarande.

Startskottet ljöd och jag började jogga försiktigt. Hade vaknat med lite känningar i halsen och sömnen hade det varit sisådär med, Adrian har ju vaknat rätt mycket nattetid den senaste veckan på grund av tandsprickning. Men efter ett par kilometer fick jag upp värmen och det gick förvånansvärt lätt. Målet var såklart att ta sig i mål, så jag tog det lugnt och njöt av stämningen. Sprang utan musik i öronen, såklart eftersom jag ju ville kunna höra min son om det skulle vara något, och det var speciellt. Har ju aldrig någonsin sprungit lopp utan musik! Men det gick ju faktiskt riktigt bra.

Runt milen lossnade det ordentligt. Jag blev riktigt förvånad över att väggen aldrig kom. Kan det bero på att jag gick på idrottsmassage tidigare i veckan? Kanske. Men jag tror också att det spelade in att jag hade min son med mig i vagnen. Det var stort att få göra det här tillsammans med honom, även om han såklart inte hade en aning om vad som pågick. Får visa honom bilder när han blir större.

Sneglade ner mot Adrian under hela loppet, men han sov och sov. Fantastiskt! Hade så roligt under hela loppet och blev så varm och glad över alla härliga tillrop. Det tål faktiskt att tänka på om jag verkligen ska ha musik i öronen på framtida lopp. Vilken stämning inne i centrala Linköping under loppets slutkläm! Folk satt på uteserveringarna och tjoade, vårt vagnekipage fick förstås extra uppmärksamhet. Det betydde såklart mycket eftersom det blev slitigt mot slutet. Det var tungt i uppförsbackarna och jag minns att när funktionären som stod på backkrönet i höjd med domkyrkan sa att nu är sista backen avklarad, nu är det flackt in i mål – då kände jag en enorm lättnad.

”Spurtade” in i mål medan speakern hejade på. Roligt och mäktigt! Vill gratta arrangörerna till ett bra lopp, är det något som kan bli bättre till nästa år så är det:

1. Vänta tills SAMTLIGA löpare är i mål innan ni börjar montera ner diverse stånd i målområdet, det är inte kul att känna att ”alla” har gått hem när man har kämpat sig i mål.
2. Hade varit kul om speakern hade kunnat intervjua folk som tagit sig i mål, oavsett om de är elit eller motionär. Alltid roligt som publik att få snabba intervjuer med ett urval av deltagarna.

Annars: grymt bra arrangerat och ser fram emot nästa år! Fler som sprang i Linköping igår? Hur gick det? Fler här som sprungit lopp med vagn? En sak jag aldrig kommer att glömma är alla hejarop, särskilt ”HEJA MORSAN!!” Så stort!