ATT INTE VÅGA SPRINGA DÄR MAN VILL

Petra MånströmLivet, Livsstil, Löpning11 Kommentarer

#metoo

Lika mäktigt det är att se hur det bråddjupa avgrundsvrålet #metoo sprider sig som en löpeld världen över, lika tragiskt är det att ta del av alla uppdateringar om sexuella övergrepp i sociala medier.  Jag är tyvärr inget undantag.

”Löpning är fantastiskt, du kan utöva den var du vill – det enda du behöver är ett par skor!”

Nja. Ovanstående är en sanning med modifikation, även om man får höra den titt som tätt. Möjligen gäller påståendet om du är man, men jag känner inte alls att jag kan utöva min favoritsport var som helst. Jag skulle till exempel aldrig komma på tanken att springa ensam i skogen, jag vågar knappt springa runt Kungsholmen efter mörkrets inbrott. Varför? Jo, för att jag är rädd att råka illa ut.

Minns för ett par år sedan då jag skulle ta en morgonjogg här i krokarna där jag bor medan det fortfarande var mörkt. När jag passerade Rålambshovsparken fick jag syn på en man som stod i höjd med Boulebar, delvis dold av mörkret. Tankarna flög runt i huvudet: skulle jag vända om, med risk att reta upp den där personen och något eventuellt skulle hända? Fortsätta framåt i hopp om att jag skulle kunna springa ifrån vederbörande om något skulle hända? Vågade jag hoppas att det inte var någon fara?

Hann inte tänka färdigt innan jag hade nått fram till personen som gav ifrån sig ett hånskratt. Minns att jag ökade farten av rädsla för att bli attackerad. Minns också att jag inte vågade sakta in förrän jag med andan i halsen hade kommit fram till Stadshuset och fick syn på två andra löpare. Snittfarten under sträckan Rålambshovsparken-Stadshuset har jag aldrig varit i närheten av sedan dess. Och det är jag evigt tacksam för.

Utomlands har jag blivit visslad åt när jag har varit ute på löpturer, vilket har medfört att jag nästan alltid kör mina pass på löpband eller med eventuellt sällskap när jag är på resa. Jag vågar helt enkelt inte ta risken att ge mig ut själv, har hört alldeles för många obehagliga historier för att känna att det är värt det.

De senaste dagarnas diskussioner med anledning av Weinstein-skandalen påminner mig bara om att jag inte alls är fri. Jag är begränsad i hur jag kan röra mig runt mitt eget hem. Det är lika sant som tragiskt. #metoo

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

0

11 Kommentarer är aktiverade “ATT INTE VÅGA SPRINGA DÄR MAN VILL”

  1. Jag tycker det är så sorgligt att vi kommit dit att vi tjejer inte vågar göra allt vi vill av rädsla för att råka illa ut. Jag springer heller inte i skogen när det blivit mörkt, inte ens med Rickard. Hatar att låta killar styra så över mig….

    0
  2. Så sant och så tragiskt att det ska vara så här. Nu när det snart är mörkt större delar av dygnet känner jag verkligen att jag måste tänka på vilka rundor jag väljer att springa. Jag vågar inte ens springa i skogen själv när det är ljust ute, det känns så himla obehagligt om man skulle möta någon galning mitt i ett motionsspår när man är ensam… :/ Så sjukt. Bra att du lyfter detta.

    0
  3. Jag springer inte heller skog (läs Hagaparken 🙂 ) under de mörka månaderna. För jävligt.
    Kutar runt på gatorna i stan och det funkar väl det med, men att det ska behöva vara så.

    0
  4. För jävligt att man blir begränsad. Ibland har man känt i samband med löprunda och tänkt ”hoppas inte att personen jag springer om tror att jag är ond”.
    Nånstans blir jag irriterad för att man ens skall behöva tänka så. Sorgligt. Brukar hälsa glatt och hoppas att det inte tolkas som något negativt.

    0
  5. I Helsingborg har polisens hundförare börjat förlägga träning i Pålsjö skog med dess löpslingor, införda reflexväst i syfte att öka trygghet. Återigen illa att det skall behöva komma till det men ett bra initiativ.

    0
  6. Ja, det verkligen urtrist att inte kunna röra sig fritt. Nu bor jag ju i en mindre stad, så risken känns mindre. (men inte obefintlig)
    #metoo fick mig att fundera lite… Sedan har jag 2 döttrar – jo, den här kampanjen är viktig, på så många sätt!!
    Tack för ett fint inlägg!

    0
  7. Jag jobbar som orienteringscoach och springer själv mycket, mest i skogen och då känner jag sällan någon rädsla. Det är få personer som rör sig ute i naturen och jag bedömer risken att bli attackerad och våldtagen där som väldigt liten, framför allt när det är mörkt och jag springer med pannlampa. Om jag springer i områden där det finns flera människor (på gator, i parker) är jag mer försiktig och det har hänt några enstaka gånger att jag bytt riktning/vänt för att undvika komma nära någon som såg misstänksam ut. Det är tråkigt att många tjejer inte vågar springa var och när de vill och det blir ett hinder om de vill elitsatsa för då är man tvungen att träna så pass mycket att det blir en del pass på egen hand.

    Ja, det finns en viss risk med att springa ute men hur stor är den i jämförelse med andra aktiviteter som vi ägnar oss åt? Media, oroliga föräldrar, vänner, polisen etc bör fundera om de inte bidrar till att begränsa tjejernas frihet.

    0
  8. Hmmm…inser att vi har olika definitioner på skog.
    Jag bor på landet. Här är finns det skog och jag är inte ett dugg rädd för att springa där. Där finns inga våldtäktsmän (eller andra människor för den delen).
    Anlagda elljusspår i stadsmiljöer har jag svårt för att kalla skog. Men jag har förståelse för att man kan tycka att det är läskigt att springa där.

    0

Kommentera

Din epostadress publiceras inte Obligatoriska fält är märkta *