Två frågor återkommer ständigt i mejlen jag får av er läsare: ”Hur fort måste jag springa för att kunna kalla mig löpare?” och ”Borde jag gå ner i vikt för att se mer ut som en ’riktig’ löpare?”
Det finns nämligen någon slags gängse bild av hur man ”bör” se ut om man ska kunna kalla sig seriös löpare. Man ska vara smal och springa riktigt, riktigt fort. Inte undra på att många blir osäkra, kanske till och med så osäkra att de inte vågar ge sig ut och springa fast de egentligen vill. Helt enkelt av rädsla för att bli skrattade åt.
Under inspelningen av Maratonpodden live i Helsingborg i söndags kom MarathonMia och jag in på just det här ämnet. Hon berättade att hon ofta får höra att hon inte ser ut som den ultralöpare hon är. Är man trygg i sig själv och har en bra självbild är det naturligtvis inga problem att skaka av sig sådana kommentarer, men om man är mer osäker då?
Jag blir så ledsen över att det ska behöva vara så här. Samtidigt förstår jag hur folk tänker, jag grubblade själv över de här frågorna när jag började blogga om löpning 2009. Men jag insåg till slut att löparcommunityn har plats för alla: lång, smal, kort, tjock och allt däremellan. Huvudsaken är väl att vi springer, mår bra och gör en insats för vår hälsa?
Vilka är dina tankar i ämnet?
(Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff)
Hur får en löpare egentligen se ut?
Taggar
18 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Behandlingsalternativ för ryggsmärta: vad ska man tänka på?
Kronisk ryggsmärta är en utmaning som många av...
-
Löpning + Lyxfrulle med Malin Ewerlöf & Petra Månström den 22/10!
Jag kan stolt välkomna just DIG till mitt allra...
-
Min resa med Modicförändringar: Uppföljning och lägesrapport!
Det är dags för en uppdatering om min rygg och...
-
Hur CBD-olja fungerar och varför jag väljer Arktis Naturals
Långvarig smärta och sömnproblem kan verkligen...
-
Rune Larsson: ”De sämsta löparskorna jag har sprungit i!”
Vilka är de värsta löparskorna Rune Larsson har...
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
Jag är 30 kg överviktig och får snea blickar när jag säger att jag springer ochvgar en blogg om löpning. Främlingar har sagt att jag borde börja springa eftersom jag är tjock, såklart antar de att jag inte redan springer flera mil varje vecka. Nu har det gått så långt att jag utbildat mig till löpcoach (såklart tjockast och långsammast i klassen) och helt fräckt startat en löpargrupp för överviktiga. Och så njuter jag av folks förvånade scanning av min kropp med sina ögon när jag säger att jag jobbar som löpcoach. Krossa fördomarna!
Du är grym!! Heja dig!
❤
Underbart!! Fantastisk förebild!
Jag verkligen hatar hela löparkulturen men jag älskar att springa. Får alltid synpunkter som; du har för mycket på dig, hur kan du ha bomull. Du har fel shorts bla bla bla. Spelar det nån roll? Jag har verkligen en ambition att bli bättre men funderar på att köpa ett band och springa i garaget. Måste alla ha syntet? Ylle är bäst anser jag men orkar inte höra på tugget från alla experter med sensorer på hela kroppen. Har ångest över att jag inte vill se ut som en löpare men ändå springa. Skall löpning bli nästa golf?
Heja dig Emma!
Jag får som sagt ofta kommentaren att jag är kurvig, att jag inte ser ut som en löpare och folk undrar om jag orkar springa maraton och att jag borde vara smalare. Jag känner mig stark, uthållig och är en evighetsmaskin när det gäller löpning. Jag matchar inte in i bilden av en löpare varken till fart, distans eller kroppsbyggnad. Jag är stark mentalt, och undrar även jag om gemene man inte ”tar lusten ur” de som inte känner sig som riktiga löpare. Jag upplever dessutom ofta att det inte är andra löpare som har synpunkter, utan soffpotatisar 🙂
Jag blir så glad att det finns sånna som du då Emma! Och alla andra som går emot folks självskrivna regler om hur en löpare ser ut och hur snabbt den ska springa.
Så länge man inte har en rosa mysoverall och springer i ( för då är man en joggare?) annars är allt tillåtet.
Den eviga frågan var gränsen går mellan jogg och löpning. Men när Johan Steene säger att han joggar då behöver ingen skämmas över att man gör det
Är det någon som skäms över att hen joggar? Att hen motionerar/rör på sig???
🙂
Jag har 20kg övervikt och springer långsamt. Men jag springer. Och har gjort det regelbundet i 3 år. Jag har sprungit massa 5km och mil-lopp, 2 halvmaror och en mara. Så jag bryr mig inte så mycket om vad andra tror och tycker. För de flesta har inte sprungit en mara. Eller sprungit regelbundet i flera år. Ibland blir det iofs jobbigt att höra om alla snabba som ba gick ut och testade och sprang milen på 45 första gången. Men så tänker jag på maratonmedaljen och lunkar vidare i min egen fart.
Med vänlig hälsning, hon som kom sist på varje intervall i går men som hade kul ändå.
Du är grym! Och inspirerande! Mina förebilder är hjältarna som kämpar och kämpar utan att ge upp – heja dig!
Det är ju sjukt mycket mer imponerande att springa en mara på 6 timmar än på 3 timmar tänker jag ;D Varje minut är ju lika jobbig för båda, men för den ena är det dubbelt så många minuter 😉 *håller hoppet uppe*
Då jag första gången deltog i ett stort 1/2 marathonlopp i Helsingfors, och aldrig i mitt liv sprungit så långt förut, fick jag svaret: man kan se ut precis hur som helst. Där fanns unga och riktigt gamla, tjocka och smala, vältränade och otränade. Det var en uppfriskande upplevelse. Nu med flera trailmaror i bagaget har jag ändå svårt att kalla mig för löpare för att jag är så långsam. Säger hellre att jag joggar. Knasigt eller hur.
Jag är inte det minsta överviktig men får ändå höra att jag inte är så tunn som en löpare skall vara. När blev det fel för löpare att ha mycket muskler att driva kroppen framåt med? Så bra att du tar upp detta ämne Petra. Jag tänker att alla som joggar, springer, kutar, kubbar, löper, lunkar etc får kalla sig löpare. Alltså det bestämmer man helt själv. Överviktig, underviktig, muskulös, rak, bred, tunn, rund, långsam, snabb, elitaspirerande småbarnsmamma, farbror med hatt, pojke, flicka alla som vill får kalla sig löpare.
Så härligt att man får se ut och vara som man är/vill som löpare. Så är det väl i alla lägen i livet? Vi måste stå på oss och vara den man är. Inte försöka vara någon annan!
Många säger till mig att, det går ju an för dig att springa för du har ju en löparkropp. Bara för att jag är 175cm och utan övervikt. Men det räcker ju inte, man måste ju springa också. För att vara en löpare.
Marianne
Jag är långsam när det gäller löpning men jag springer och tar mig framåt för att jag älskar det, att känna att min kropp kan och att jag kan. Har försökt vara med i olika löpgrupper för att lära mig mer och kanske bli snabbare men det slutar alltid med att jag mår dåligt för jag jämför mig och jämförs med andra. Det hänger oftast på prestation och att springa snabbare och inte på lust att springa. Därför springer jag oftast själv eller med maken som iofs är löptränare på fritiden och ultramaraton löpare. Jag har ändå trots min snigelfart sprungit Ultravasan 45 och en del andra lopp men gjort det på mitt sätt. Det är en otrolig känsla att känna att kroppen kan!
Tack! ❤️
Jag springer för att må bra. Jag är alldeles för stor i jämförelse med de som är elitlöpare men för mig är springandet en hobby som rensar knoppen och är bra för kroppen.
Hade jag gått ner 10-15 kg hade jag garanterat sprungit snabbare men för mig är det inte värt det. Det får gå lite långsamt. Nej jag kommer inte göra milen på sub 45, men å andra sidan har jag sprungit hyfsat regelbundet i fem år och inte haft en enda skada.
Jag tycker att man får se ut precis hur man vill. Om man springer är man löpare, punkt. Oavsett hur långt, kort, snabbt eller långsamt det går. Eller hur kroppen ser ut.
Just nu önskar jag mig dock lite mindre vikt på kroppen eftersom jag inbillar mig att det kommer göra mina krånglande hälsenor mindre känsliga. Men det kan ju som sagt vara inbillning, inte säkert det hjälper.