Träningsångesten stör mig
Innan jag klev in i blogg- och löpsvängen för snart fem år sedan tränade jag mest jympa på Friskis & Svettis, tyckte det var kul och hade inga direkta mål med min träning förutom att må bra.
De gånger jag blev förkyld eller av annan anledning inte kunde träna så var det såklart surt men inget jag sörjde jättemycket över. Men när när jag började med löpning, den här underbara sporten som är lite av ett tveeggat svärd med sin enkelhet och mätbarhet, kom jag plötsligt på mig själv med att känna oro när jag inte kunde träna.
Hur länge skulle jag bli borta? Hur lång tid tar det innan jag är tillbaka i gammal form? Och så vidare. Medan man låg där i sjuksängen trillade statusuppdateringarna om andras löparbravader in i mina sociala medier och jag kom på mig själv med att avfölja de flöden som mest handlade om tider och personbästa. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt att inte kunna springa. Och det knasiga var att jag inte längtade tillbaka till löparskorna så mycket för att det var roligt att springa, utan för att jag inte ville komma ur form. Träningsfrånvaron blev ångestfylld.
Nu har jag först betat av en hälsporreperiod och ungefär samtidigt som den började kännas bättre fick jag besked om att jag väntar barn. Ett hårt slag för en löparbloggare som inte kunnat springa ordentligt på nästan ett halvår. Och nu gick löpningen trögare än någonsin, fast inte på grund av hälen utan hormoner. Kommer på mig själv med att känna en stress över att jag inte längre klarar av att springa så mycket. Några kilometer, sedan blir jag kissnödig och även om jag hittar en toalett eller buske så känns inte träningen lika harmonisk som förr. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå med löpningen när barnet väl är ute. För jag har ju hört om kompisarnas besvär med inkontinens, diastaser och annat elände som sätter stopp för den löpning de kunde njuta så mycket av tidigare.
Jag oroar mig för att återigen hamna på ruta ett, att tvingas börja om från början. Nu när jag äntligen hade byggt upp en uthållighet och tålighet så är det slut på det roliga, liksom. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag nojar så här. Innan blogg- och löpartiden tränade jag allt möjligt och mådde bra av det – nu har jag något slags elittänk där fokus ligger på att inte tappa form och snabbt kunna komma tillbaka till gammal form. Och det är inte bara jag som har de här funderingarna, jag ser ju inte minst i sociala medier att det finns en hets över att snabbt tappa gravidkilona och komma igång med löpningen igen.
Funderar lite över varför det är så här? Varför har det blivit så jämrans viktigt att fort som sjutton bli av med alla tecken på att man har blivit mamma? Jag har själv inget bättre svar än att det är något slags osynligt tryck från omgivningen (och mig själv) som är orsaken. Kanske en rädsla över att tappa kontrollen. Fler tankar i ämnet?
Min erfarenhet, och jag tycker mig se liknande tendenser även hos andra, är att en blir en jävligt mkt bättre idrottare efter att ha blivit förälder – särskilt vi kvinnor. Efter två förlossningar har jag känslan av att jag klarar allt och inget är omöjligt. Visst, det tar lite tid att komma i form igen men mentalt kommer du vara ditt starkaste någonsin. Och det ger effekt för löpningen. Så vissheten om att bli en bättre löpare på sikt kanske kan dämpa ”ångesten”? Om inte, att snusa en bebis i nacken kommer få dig att glömma formen – i alla fall för just den stunden.
Vid själva förlossningen använde jag upploppet på Göteborgsvarvet som någon slags mental målbild, där varje värk var de sista 200-300 m före mål. Numera använder jag mig av förlossningen som målbild när jag tävlar. Trevlig sommar!
Skrev några rader om detta för ett par dagar sedan i min blogg!
Jag blir matt av all hets som råder..
Följer bara bloggar som ger mig ro, inte de som hetsar!
Livet ska vara gött, så är det bara 🙂
http://lindaassarsson.blogg.se/2015/june/skygglappar-oronproppar.html
Visst kan det kännas lite stressande när man inte kan springa som tidigare, men å andra sidan ser vi gång på gång hur elitidrottare såväl som motionärer kommer tillbaka i sin gamla form ganska fort efter uppehåll/skada. Håll i gång på den nivå du kan. Kanske kan du prova nya träningssätt – för gravida torde crosstrainer och cykel funka fint. I slutet av graviditeten brukar många kunna simma. Under hela tiden kan du säkert styrketräna på den nivå som känns behaglig. Det finns ju hundratals övningar att välja bland och säkert några känns bekväma. Håller du igång grundkonditionen och lite styrka under den här perioden kommer du vänja dig vid löpningen väldigt snabbt efter förlossningen och den första tiden av återhämtning som en förlossning och bli förälder innebär. Du är ung och har många många många år av löpning framför dig. Jag har själv tre barn och visst är det en omställning att bli förälder – jag började dock springa när jag fick mina barn (man måste på något sätt komma ut från blöjor, kräk och barnskrik). När barnet är lite större – några månader – kan du börja springa med babyjogger. Det ena behöver inte utesluta det andra – det går alldeles utmärkt att kombinera föräldraskap med en rejäl och välbehövlig träningsdos. När barnet lärt sig cykla kan du springa bredvid. Till sist springer barnet om dig och tar dina pers. Då blir det jobbigt på riktigt – men då har du ju lyckats att få barnet att uppskatta något som skänker hen glädje och berikar hens liv – att springa!
Visst är det så – när man är skadad eller hindrad att springa så blir man stressad. Var det där kommer ifrån är svårt att säga tycker jag, men det är ledsamt och himla onödigt. För visst skulle väl den där löpningen vara till glädje och inte press? Är själv i samma sits med bråkande höft och ben, kan inte springa som förr och är långt ifrån formen jag hade för ett år sen. Men – istället har jag tränat kroppen stark så gott jag kan och jag märker faktiskt att det hjälper massor när jag väl ger mig ut och springer. Några kilon tyngre men definitivt starkare.
Det där med inkontinens och andra graviditetsrelaterade saker kan man väldigt långt förebygga genom säker träning. Bjud in Katarina Woxnerud till podden eller här för att prata om saken – hon vet bäst av alla! En stark inre bålmuskulatur och bäckenbotten gör det så otroligt mycket lättare att komma tillbaka i form igen efter graviditeten – och om man tränar säkert efter förlossningen så kan man rätt så snabbt börja springa igen.
Tänk så många härliga rundor du kan få till sen, ensam i lugnet eller med en bra joggingvagn. Det blir helt superbra ska du se!
kram.
Det beror säkert på vilken förlossning man får och vad som händer under den, men kan ju bara hålla med Annas kommentar, en blir jäkligt mycket starkare! Jag har fött ett barn (med kejsarsnitt) och har visst bra läkkött, kände mig pigg och gick sjukt mycket under de första sex månaderna, sen började jag sakta springa igen och har sedan dess gjort PB på milen, sprungit en halvmara och tror dessutom att jag är så sjukt mycket mer effektiv när jag får tiden att träna, det blir liksom en stund då man kan njuta av sin egen tid och sitt eget liv:-)
Lycka till med allt, du är bra!
Jag kunde bara promenera hela min graviditet. Försökte jag springa så fick jag sammandragningar och det kändes väldigt obehagligt. Men jag promenerade varje dag, och sen märkte jag att efter förlossningen så gick det ganska lätt att springa ändå, för jag tror att hjärtat liksom har tränats av sig själv genom att bära på ett barn, så man får lite kondition av det. Kan du inte uppehålla konditionen genom annan träning såsom cykling eller crosstrainer?
Jag var pappupptagen i 6 mån perioder betade av stan gick med barnvagnen i ur o skur valde olika stadsdelar på den tiden sprang jag ej.Men det är ett bra sätt att ”reka” nya löparsträckor brukar ej tokgå utan lite lagom fart .
Ha gärna ett mål ett fik,eller varje fredag ett glas vin !.Med viss möda lyckades jag äta lunch en gång veckan på
mitt favoritställe ibland sov baby utanför i vagnen.Nu vet jag att du äter ordentligt men ammning ,promenader
varje dag,samt kanske dåligt med sömn ingen hit.Men trycker man i sig ”hyffast med mat” kan man nog
även löpträna steget från rask barnvagnspromenad till löpning är ej så stor.
En gemensam nämnare för barn och marathon att man har sällan kontroll !
Kära Petra! Jag är sjuksköterska, löpcoach och yogainstruktör och specialiserad på kvinnor efter graviditet. Min erfaremhet är att kvinnor som tränat innan graviditet snabbt kommer tillbaka i sin gamla form. Men skynda långsamt! Sätt denna korta tidsperiod i perspektiv till din totala livstid! Långdistansare peakar långt senare än sprinters i karriären! Jag kan ärligt säga att jag blivit starkare efter varje graviditet och småbarnsår. Mentalt och fysiskt, fått mer fokus. Oslagbar kombo. Trots att jag inte kunnat löpträna efter v 12. Ta tillfället i akt och fortsätt variera din träning med andra träningsformer! Ta ”långpass” gåendes. Med babyjogger eller liknande börjar du trappa upp löpningen igen när du kropp är redo! Försök hänföras över det mirakel som just nu sker i varje ögonblick i din kropp, ett nytt spirande liv och din kropp sköter det helt på automatik! Det är ju bara så häftigt! You gotta love your body for that! Blessings!
Grattis till graviditeten. Jag håller med bjud in Katarina Woxnerud till podden. Det är ett jätteintressant ämne som ställer många frågor hos oss kvinnor som är gravida och vill fortsätta träna.
Själv hade jag sån tur att det i vårt Landsting då fanns en gympagrupp för gravida kvinnor där vi fokuserade mycket på bålmuskulatur och mycket knipövningar vilket har varit suveränt efteråt.
Sen kan jag rekommendera rullskidor. Det är skonsamt för lederna och man arbetar med hela kroppen och konditionen.
Mvh Johanna