Som yngre och tveksam till det här med barn fruktade jag framför allt en sak: att min kropp skulle bli ”förstörd” av graviditet och förlossning.

Att brösten skulle bli hängiga, magen slapp och full av bristningar och låren fulla av ådernät. Att man skulle få kronisk inkontinens och tunt, livlöst hår. Ja, ni hör. Fåfängt så det förslår. Men hur blev det då? En hel del har hört av sig och frågat om det här med min mammakropp, inte minst eftersom den ju tog mig igenom ett maraton i förra veckan. Många har undrat om jag inte har problem med urinläckage och annat.

Så, här kommer en lista direkt från hjärtat: De 10 bästa sakerna med min mammakropp!

1. Den är uthålligare än någonsin
Efter att ha gått igenom en förlossning känner jag mig i det närmaste odödlig. Tidigare skulle jag aldrig ha vågat ställa mig på startlinjen till en mara utan gedigen träning i flera månader, men nu litade jag bara på min kropp. Kunde den föda fram ett barn så kan den helt säkert springa ett maraton.

2. Den är vackrare än någonsin
Tidigare hade jag alltid någon kroppsnoja. Det kunde vara ytliga blodkärl på låren, mina slitna fötter (tappade tånaglar och synliga ådror som får dem att se gamla ut). Nu är jag superstolt över min kropp! Tänk vad den kan klara och ändå vara så vacker, det är ju helt fantastiskt! Den har burit på min lilla gulleplutt och bara tanken på det gör mig gråtmild. Visst har jag ytliga blodkärl, fler än tidigare, på låren – men jag överlever. Magen är inte platt men strunt samma, helt oviktigt. Bristningar klarade jag mig från, men hade inte brutit ihop om jag hade fått några. En större kroppstrygghet känner jag nu!

3. Jag lider inte längre av att ha små bröst
För några år sedan var jag helt övertygad om att jag borde förstora brösten, för jag hatade att vara typ plattbröstad. Nu då? Nu är jag glad över att ha friska, fina bröst!

4. Den återhämtar sig på ett fantastiskt vis!
Med tanke på hur man kände sig efter förlossningen så är det ett mirakel att det kan kännas som det gör just nu. De första löpturerna var inte jätteroliga, då kändes förlossningens efterdyningar mer i kroppen. Men nu! Återhämtningen är helt otrolig, måste upplevas – går inte att förklara!

5. Den blev inte alls så ”sargad” som jag befarat
Kan med stor lättnad konstatera att alla farhågor jag hade tidigare har hamnat på skam. Nej, det blev inte så illa som jag hade befarat. Tvärtom, det mesta känns bra i kroppen. Sedan har jag hört att det tar sju (!) år för alla organ att hamna på rätt ställe igen efter en graviditet, men hur det är med den saken låter jag vara osagt 🙂

6. Håret fick bättre kvalitet!
Bloggade tidigare om att mycket av mitt ”gravidietssvall” trillade av ett par månader efter förlossningen. Jag var superdeppig. Men tappet stannade av och jag investerade i bra hårprodukter. Snikgrejor kan man ha som duschkräm etc, men i håret vill jag ha bra prylar. Resultat? Hårkvalitén känns bättre än på länge och det är kul (är ju en sådan där som frisörerna brukar säga har ”många fina hårstrån…”)

7. Mina armar har blivit starkare
Att bära runt på en bebis som bara blir tyngre och tyngre har sina fördelar! Jag hinner ju inte gå till gymmet lika ofta som förut, men jag är noga med att alltid ha en bra teknik när jag lyfter upp och lägger ner Adrian. Inga konstiga vinklar eller belasta ryggen för mycket, när jag har honom i selen ser jag till att spänna magen och inte säcka ihop. Märkte nyligen att jag orkade tyngre vikter än på länge på gymmet, särskilt när jag kör många repetitioner. Perfekt med uthålliga muskler för en långdistanslöpare!!

8. Hyn har blivit bättre
Som tonåring brottades jag med svår akne. Fick p-piller utskrivna för att dämpa den och var livrädd för att det skulle bli något knas med hyn under graviditeten. Jag har ju liksom ätit piller så länge. Men icke, jag kunde andas ut! Inga akneattacker, peppar peppar! Än så länge sköter sig hyn och liksom är fallet med håret är jag supernoga med att ha bra hudvårdsprodukter. De är så dyra att jag knappt vågar kolla prislappen, men de gör ett bra jobb – ihop med hormonerna och generna förstås (min mamma har fantastisk hy)!

Hur är det med er? Någon som känner igen sig eller kanske inte alls känner igen sig?

Foto: Pixabay.

Det här inlägget handlar om det ytterst märkliga ”härda ut”-idealet som finns utbrett bland svenska kvinnor. Det går i korthet ut på att diverse besvär som omgärdar graviditet, förlossning och tiden efteråt tystas ner, ifrågasätts och förminskas. Och det värsta är att det är oftast är kvinnorna själva som förminskar varandra. 

Några exempel: graviditet är ingen sjukdom, så bit ihop och gå till jobbet fast du har svår foglossning eller kräks varannan timme. Men lilla gumman! Det är bara att ta på dig foglossningsbältet eller ta med en påse att spy i. Och så ska man föda “naturligt”, det vill säga vaginalt. Ja, och utan bedövning såklart, för man bör vara ett med sin kropp och inte tysta ner kroppens smärtreceptorer med droger eller annat fuffens.

LÄS OCKSÅ: Tjejer, kan vi sluta backstabba varandra?

Men knasigheterna slutar inte där. För vi har ju amningsfascisterna som häckar på allt från BB och BVC till mammagruppen eller till och med i den egna familje- och vänkretsen. Gör det ont att amma? Tyst med dig och härda ut! Det hör till moderskapet att lida lite, om du inte finner dig i att lida så är du ingen riktig mamma och därmed lovligt byte för ”härda ut”-anhängarna. Så ut med tutten och låt bebisen suga den sönder och samman, ty du bör offra liv och lem för ditt barn.

LÄS OCKSÅ: 5 sätt att må bättre i din gravidkropp

Att krysta ut en hörnsoffa, som jag tror att ”Babben” sa, gör man vanligen inte utan att soffan lämnar efter sig en del spår. Som i sin tur leder till besvärligheter som urinläckage, problem att få in en tampong därnere utan att den trillar ut igen, hemorrojder och annat myspys. Man kanske inte klarar av att träna som man brukade därför att diverse förlossningskomplikationer sätter krokben. Men se, det får man inte heller klaga på. För det hör ju till, det måste kännas lite att föda barn. Så lider man ovan nämnda problem blir man bara hånad åt av ”härda ut”-maffian.

LÄS OCKSÅ: Naturlighetshetsarna står mig upp i halsen

På efterkontrollen får den nyblivna mamman frågan om vilken preventivmetod hon önskar. P-piller? Spiral? Eller kanske något annat. Det som gör mig förbannad här är att den nyblivna pappan oftast inte ens blir tillfrågad. Vilken preventivmetod önskar han? Tänk om mamman inte har lust att knapra piller eller stoppa in en spiral? Om pappan inte kan tänka sig gummi eller att gå och låta knipsa sig så har vi återigen ett scenario som ”härda ut”-maffian inte anser att man ska tala högt om. Du får som kvinna vackert acceptera att man inte bör krångla till det för mannen, för då kanske han sticker. Så peta i dig dina p-piller eller böka med spiral, det blir bäst för dig om du inte vill riskera att behöva leva ensam.

LÄS OCKSÅ: Graviditet kan visst vara en sjukdom!

Hallå! Varför är de här ämnena så jäkla tabubelagda? Varför får ”härda ut”-maffian så mycket spelrum? Är rätt så säker på att om det vore män som födde barn så skulle man automatiskt bli sjukskriven så fort man plussade, man skulle automatiskt bli erbjuden all upptänklig bedövning eller planerat snitt och ingen skulle ta för givet att du kommer att amma. För sex vill man ju fortsätta ha och då måste man ju bana väg för det genom att öppna för icke-mörbultade organ och tid utan bebisen fastklistrad vid sin kropp. Enkel matematik. Ja, om det hade varit männen som födde barn. Men nu är det ju inte så…

Kan någon förklara för mig varifrån det svenska ”härda ut”-idealet kommer? Vilka mekanismer ligger bakom? För jag fattar inte riktigt, vi är ju så långt framme på andra områden här i Sverige. Kan vi inte sedan komma överens om att kväva det snabbt och effektivt genom att våga prata om dessa så tabubelagda ämnen? För livet går inte ut på att härda ut, det går ut på att må bra och ha roligt!

Träningen har varit som en trygg livboj på ett stormande hav för mig under tiden efter förlossningen, en tid av total kontrollförlust och omställning av det mesta. Foto: Petra Månström.

Du har precis lämnat BB med din lilla guldklimp. Din kropp är förmodligen rätt så mörbultad (om du är den som har fött barnet), själen är sårbar (gäller både mammor och pappor).

Ja, hela du är förmodligen oerhört sårbar – i synnerhet om du har blivit förälder för första gången. Att få barn är något av det största man kan vara med om i livet, självklart vänds det mesta upp och ner och det tar en stund att hitta nya rutiner för sig själv, sin eventuella partner och barnet.

Men inte nog med att man står där med sin nyfödda och känslor all over the place, får hjärtklappning när man ser löpsedlar som rapporterar om barn som far illa och blänger argt på folk som kommer för nära vagnen med det dyrbara innehållet. Dessutom ska man hantera diverse input från omgivningen, det här handlar i synnerhet om nyblivna mammor. För pappor behöver inte alls hantera de här sakerna i samma omfattning, där upplever jag att omgivningen kommer med glada tillrop och pepp om pappan så bara tar några timmar ledigt i veckan för att vara med sitt barn.

LÄS OCKSÅ; Jag trodde det var farligt att ha ont

Hur ofta har man, gravid såväl som icke-gravid, fått frågan om hur man mår? Och slentrianmässigt svarat ”Tack, bra!” Hur många gånger har det där svaret varit så långt från sanningen som man kan komma? Och vem blir egentligen glad av att ge ytterligare näring åt uppfattningen att tiden som nyförlöst är rosenskimrande och mysig, vilket bara skapar ångest och en känsla av otillräcklighet hos andra mammor?

Jag vill tala om hur tiden som nyförlöst är för mig. Den är inte alls särskilt rosenskimrande. Första dagarna efter förlossningen hade jag svårt att gå och en del toalettbesök var ångestframkallande. Kände mig svag och dränerad på energi. Hormonell och gråtmild som man var (och fortfarande är) hände det att jag kom på mig själv med att storböla över allt möjligt: barn som far illa, min kropp som var så märkbart försvagad – och inte minst alla de krav som ställs på oss nyblivna mammor.

LÄS OCKSÅ: Här är storyn om Adrians födelse

Det var väldigt jobbigt att hantera vaknätter och skrikig bebis samtidigt som kroppen helt uppenbart sysslade med annat, det vill säga höll på att läka ihop. Eftersom jag hade tränat fram till dagen före förlossningen var träningen den trygga livboj som jag kunde greppa tag i på detta stormande hav av osäkerhet och total kontrollförlust. Att gå till gymmet och göra den träning som kändes bra och som fungerade för kroppen hade en oerhört lugnande effekt på mig. Efter att få ha svettats lite och jobba med de muskler jag kunde jobba med gick jag hem till familjen som en mycket mer harmonisk mamma och mindre lynnig mamma.

Så här, tre veckor efter förlossningen, känns kroppen fortfarande inte som förut. Inget konstigt med det såklart, någon sa att det tar upp till några år för alla organ inne i kroppen att hamna på rätt plats igen efter att ha tryckts ut i sargen under graviditeten. Jag har haft besvärliga eftervärkar, särskilt den första veckan, något som liksom kändes helt meningslöst. Att ha värkar under förlossningen och inför densamma är ju något man förväntar sig – och man får en belöning i form av bebis efteråt. Men eftervärkar? Why?

LÄS OCKSÅ: Det ofiltrerade träningslivet

Magknipet har inte heller varit särskilt kul, antar att det är tarmarna som ska trilla på plats igen. Ja, och sedan har vi urinläckage som  är väldigt vanligt direkt efter förlossningen hos de flesta mammor. Men bara för att det är vanligt och i någon mening ”normalt” gör det inte roligare. Och mitt i detta kroppsliga och mentala kaos ska vi alltså försvara oss mot diverse åsiktsattacker från omgivningen. Det kan vara barnmorskan, kollegan, kompisen, familjen eller BVC-personalen.

Till exempel kan det handla om att man inte har varit med om en ”riktig” förlossning om man har fött med kejsarsnitt och inte krystat fram sin bebis utan bedövning. Ja, för bedövning är ju också något som fördöms av mammaexperterna, då har man inte heller fött ”på riktigt”. Sedan har vi ju diskussionerna om hur och när man får träna efter förlossningen, hur en post graviditet-kropp får se ut och hur mycket man får vara borta hemifrån utan att fullständigt suga som mor.

LÄS OCKSÅ: Två veckor senare

Jag kan ärligt säga att jag inte kan bärga mig tills den dag då jag kan känna igen min kropp något så när. Hormonränder, magknip, humörsvängningar, urinläckage och annat myspys kan jag helt enkelt vara utan. Och ja, jag älskar såklart min lilla Skrutt. Men det betyder inte att jag bara biter ihop och köper att man ska behöva må så här just nu. Visst måste jag acceptera faktum, men jag vill åtminstone dela med mig av verkligheten så att jag inte förstärker uppfattningen om att man helst inte pratar om sånt som inte är helt rumsrent. Varför skulle man inte kunna göra det? Mår man prima så gör man det. Men mår man inte prima så måste man få säga det också.

Punkt slut. Ha en underbar lördag, alla!

Överlycklig Petra efter målgång i Swissalpine Marathon i fjol. Foto: Fredrik Schenholm.

Innan jag klev in i blogg- och löpsvängen för snart fem år sedan tränade jag mest jympa på Friskis & Svettis, tyckte det var kul och hade inga direkta mål med min träning förutom att må bra. 

De gånger jag blev förkyld eller av annan anledning inte kunde träna så var det såklart surt men inget jag sörjde jättemycket över. Men när när jag började med löpning, den här underbara sporten som är lite av ett tveeggat svärd med sin enkelhet och mätbarhet, kom jag plötsligt på mig själv med att känna oro när jag inte kunde träna.

Hur länge skulle jag bli borta? Hur lång tid tar det innan jag är tillbaka i gammal form? Och så vidare. Medan man låg där i sjuksängen trillade statusuppdateringarna om andras löparbravader in i mina sociala medier och jag kom på mig själv med att avfölja de flöden som mest handlade om tider och personbästa. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt att inte kunna springa. Och det knasiga var att jag inte längtade tillbaka till löparskorna så mycket för att det var roligt att springa, utan för att jag inte ville komma ur form. Träningsfrånvaron blev ångestfylld.

Nu har jag först betat av en hälsporreperiod och ungefär samtidigt som den började kännas bättre fick jag besked om att jag väntar barn. Ett hårt slag för en löparbloggare som inte kunnat springa ordentligt på nästan ett halvår. Och nu gick löpningen trögare än någonsin, fast inte på grund av hälen utan hormoner. Kommer på mig själv med att känna en stress över att jag inte längre klarar av att springa så mycket. Några kilometer, sedan blir jag kissnödig och även om jag hittar en toalett eller buske så känns inte träningen lika harmonisk som förr. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå med löpningen när barnet väl är ute. För jag har ju hört om kompisarnas besvär med inkontinens, diastaser och annat elände som sätter stopp för den löpning de kunde njuta så mycket av tidigare.

Jag oroar mig för att återigen hamna på ruta ett, att tvingas börja om från början. Nu när jag äntligen hade byggt upp en uthållighet och tålighet så är det slut på det roliga, liksom. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag nojar så här. Innan blogg- och löpartiden tränade jag allt möjligt och mådde bra av det – nu har jag något slags elittänk där fokus ligger på att inte tappa form och snabbt kunna komma tillbaka till gammal form. Och det är inte bara jag som har de här funderingarna, jag ser ju inte minst i sociala medier att det finns en hets över att snabbt tappa gravidkilona och komma igång med löpningen igen.

Funderar lite över varför det är så här? Varför har det blivit så jämrans viktigt att fort som sjutton bli av med alla tecken på att man har blivit mamma? Jag har själv inget bättre svar än att det är något slags osynligt tryck från omgivningen (och mig själv) som är orsaken. Kanske en rädsla över att tappa kontrollen. Fler tankar i ämnet?