Under mitt yrkesverksamma liv kan mina sjukdagar räknas på ena handens fingrar. Mitt motto har alltid varit att är jag inte typ döende så går jag till jobbet.
Och ja, det fanns en tid då jag tillhörde den där jobbiga skaran människor som släpar sig till jobbet trots förkylning – till alla kollegors förtret. För vem har lust att bli smittad av en massa jobbiga förkylningsvirus bara för att kollegan vill spela hjälte? Men jobbet gick framför allt ett tag och jag var rätt kass på att lyssna på kroppens signaler.
Men just nu händer något med min kropp som jag inte känner igen. Små stunder av pigghet och glädje varvas med långa sjok av svaghet, illamående, huvudvärk, trötthet, ryggont och stora svårigheter att fokusera. Vilar mycket men försöker då och då tvinga ut mig själv på lite träning för att jag inte ska förfalla helt och tappa all styrka och kondition jag så strävsamt har byggt upp genom åren. Det handlar absolut inte om någon hårdkörning, bara anspråkslösa pass (jämfört med min tidigare träning) för att jag ska få lite frisk luft. Men att ovanpå detta lägga heltidsarbete fungerar inte just nu. Hemma går det rätt okej att jobba för där är det lugn och ro, men sitta på jobbet går bara inte. Blir stressad och får huvudvärk och koncentrationssvårigheter av ljudet, ljuset och dofterna. Blir stressad, helt enkelt.
Vännerna säger att det ju är uppenbart, du är stressad och behöver ta det lugnt. Och jag kan absolut hålla med: har man som jag jobbat stenhårt och inte lyssnat särskilt mycket på kroppen under många år kommer det ju förr eller senare en tid när det inte fungerar längre. Graviditeten tycks helt enkelt ta ifrån mig de få krafter jag har kvar och den lilla ork jag har kvar går åt till att orka existera. Visst, ibland får jag till en löptur eller ett styrkepass men återhämtningen därefter känns evighetslång och det blir svårare och svårare att motivera sig själv att ge sig ut.
Jag tänker också att följer man mig i mina digitala kanaler är det lätt att tro att jag är överlag är pigg och glad. Men tyvärr är det bara ett par nedslag i mitt liv som ni ser där. Jag har ingen lust att överösa folk med gnäll om hur svårt jag har det, åtminstone inte i mina officiella kanaler. Men visst, det är lätt att tro att jag är på det hela taget bekymmersfri om man endast följer mig i sociala medier och inte umgås med mig privat.
Det jag stör mig på just nu är svårigheterna att få gehör för sina besvär. Upplever inte att jag har fått något större stöd från mödravården, där känns det mest som att det är något slags superkvinneideal som eftersträvas. Graviditet är ingen sjukdom, liksom. Man förväntas bita ihop och kämpa på bara för att man är gravid, men hade man haft samma symptom utan att ha en bulle i ugnen skulle man genast bli sjukskriven. Du serveras lösningar som går ut på att nöta på tills du går på fälgarna.
Jag vill inget hellre än att få vila min kropp och skalle ett tag, försöka få ner den stress jag har känt under så lång tid. Men istället blir budskapet att har du ont i ryggen? Träna styrka! Har du järnbrist? Ät järntabletter! Har du svårt att fokusera på jobbet? Åk dit ändå och ”jobba” på halvfart! Jag har absolut inget emot när folk kommer med lösningar på problem, lösningarna fungerar ju ofta på längre sikt, men ibland kan en tids återhämtning och vila faktiskt vara ett vinnande koncept. Tills järnnivåerna har kommit ikapp, tills ryggen är gladare och hormonerna har lugnat ner sig. I mitt fall handlar det bara om några veckor, förhoppningsvis. Dessutom känns det inte bra att sitta på jobbet och inte vara till någon nytta alls, det gagnar ju varken mig eller arbetsgivaren.
Jag undrar i mitt stilla sinne varför förståelsen för det totalkaos som pågår i kroppen hos många under en graviditet så ofta viftas bort, inte minst av mödravården. Vi som väntar barn har ju förhoppningsvis åtskilliga arbetsföra år framför oss, så varför inte låta oss som behöver få återhämta oss en smula så vi orkar ta tag i livet på allvar när tillökningen är ett faktum? Så, det var dagens klagosång. Förhoppningsvis också veckans. Vill egentligen inte vara fröken Gnäll, men ibland rinner bägaren över…
Visst är det märkligt. Jag hade sån fruktansvärd foglossning och illamående med båda barnen men fick inget gehör. Bara att gilla läget och slita vidare. Skickar styrkekram!
Usch, låter inget vidare 🙁 Himla trist att det ska behöva vara så här. Kram på dig
Jag jobbar välidgt mycket med gravida tjejer och tyvärr är du inte ensam om att känna såhär. Bemötandet i vården kring kvinnors hälsa och framför allt under och efter graviditet har så enormt stor förbättringspotential. Det är inte bara de med smärta som behöver stöd, jag har tjejer som enbart kommer för avspänning, andra som kommer för träning, andra för behandling. Tyvärr skickar mödravården främst de tjejer där bägaren redan runnit över. Andra länder i Europa arbetar förebyggande och att gå till en fysioterapeut regelbundet under graviditeten är något alla gör, precis som att gå på sina kontroller hos mödravården. Något jag hoppas kommer även hit så småningom.
Bägaren ska ju inte behöva rinna över, man borde fånga upp tjejerna innan detta är ett faktum. Tyvärr är det mycket slentrian och slitna fraser över mödravården. Stor förbättringspotential finns, absolut.
Problemet är att ingen vill betala te.x via höjd skatt en av mina kompisar är barnmorska snart 60 bast
och några tusen förlossningar bakom sig.Andra länder i Europa har sämre föräldraförsäkaring o
sämre allt ! men det är vore naturligtivs bra om alla kvinnor kunde få hjälp oavsett behov.
Man kanske inte nödvändigtvis behöver höja skatten utan se över vart skattepengarna går. Jag menar att det finns många poster som är mindre viktiga att lägga skattepengar på än gravida kvinnors hälsa.
Instämmer.Glömde skriva att det är en styrka att våga erkänna att du har det jobbigt och även skriva om det.
Du är bäst med eller utan gnäll !.
Jag menar såklart att jag fick gilla läget och slita vidare. Jag hoppas att du inte behöver det.
Men fy vad jobbigt!
Jag tycker du ska lyssna på kroppen och tillåta dig vara svag och ledsen. Jag är så himla less på att vara superwoman själv. Blivit utbränd 2ggr för att jag springer ända in i kaklet och förtränger precis alla kroppens signaler. Det är verkligen inte värt det.
Känn efter och var ärlig emot dig själv. Och även om det ”bara” är hormoner och är övergående så ska du ju ha kraft kvar till att vara mamma.
Ta hand om dig!! Man får inget för att vara duktig jämt. Tyvärr.
❤️
Så är det absolut! Finns ett ”duktig flicka”-ideal i samhället (vården, arbetslivet etc) som är rätt jobbig.
Jag förstår att du är frustrerad. Och jag tycker samtidigt att det är skönt att läsa/höra om någon som inte säger ”jag kräks hela tiden och kan inte sova men det är bara härligt”. Hoppas det blir bättre!
Ja, ”kräks och njut” är inte min melodi. Tycker det är ärligare mot andra att stå för hur man faktiskt mår. Sedan finns det ju förstås de som svävar på rosa moln under hela graviditeten men så är det inte för alla.