Modic typ 1. Så löd diagnosen jag fick i januari 2023. Rådet jag fick? Fortsätt träna och ta värktabletter, så starka som det krävs…

Hösten 2023 var jag trasig. Fysiskt, mentalt, allt. Jag kunde knappt resa mig ur en stol, låg vaken om nätterna av smärta och levde på smärtstillande. Min älskade löpning – det som alltid varit min frizon – var ett avlägset minne. Smärtan bröt igenom även när jag tog morfinliknande värktabletter. Jag var desperat. Svensk vård erbjöd inga lösningar. Deras standardsvar? “Du kan få starkare värktabletter och fortsätt med sjukgymnastik.”

Men vad leder det till? Värktabletterna maskerar smärtan och får oss att ignorera kroppens varningssignaler, vilket resulterar i att vi fortsätter belasta kotorna och förstör dem ytterligare. För någon med Modicförändringar, där kotorna redan är försvagade och inflammerade, är detta inte bara verkningslöst – det förvärrar tillståndet.

Och som om det inte vore nog finns det skräckexempel på patienter som genomgått steloperation för att hantera sin smärta. Att skruva in metallskruvar i kotor som på grund av infektionen har marmeladkonsistens är inte bara orimligt – det är ett övergrepp. Resultatet? Patienter som lämnas med ännu större smärta och en ännu svårare situation än innan.

Jag vägrade acceptera den här vägen. Efter att ha kastat tiotusentals kronor på diverse behandlingar hos naprapater, kiropraktorer med mera så fick jag ett tips om Modicklinikken i Odense, en klinik som specialiserar sig på att behandla bakterieinfektioner i diskarna – så kallade bakteriella Modicförändringar, som är den Modictyp jag har. Jag betalade allt ur egen ficka, eftersom svensk vård inte erkänner behandlingen. Mellan januari och mars i år genomgick jag en tre månader lång antibiotikabehandling. Behandlingen tar totalt två år för att läka diskarna och återuppbygga kotorna. Men redan nu, mindre än ett år senare, är jag tillbaka. Jag är jag igen.

I juni i år började jag springa. Igår sprang jag 20 kilometer – utan minsta smärta. Från att inte kunna resa mig ur en soffa till att springa långpass. Resultaten talar sitt tydliga språk. Och jag är inte ensam. Tusentals andra har fått sina liv tillbaka efter behandling på Modicklinikken.

Men svensk vård vill inte lyssna. Istället klamrar de sig fast vid argumentet att “det saknas evidens”. De vägrar erkänna de faktiska resultaten från behandlingen – resultat som förändrat livet för så många av oss. Den undermåliga studie från 2019 som vården ofta hänvisar till är dessutom full av fel. Studien använde 750 mg antibiotika istället för 1 gram tre gånger om dagen, vilket är den dos som krävs för att nå effekt. Den inkluderade inte det nödvändiga viloprotokollet, som gör att antibiotikan kan diffundera in i disken. Studien var alltså dömd att misslyckas från början.

Ett annat vanligt argument är risken för antibiotikaresistens. Det är en viktig fråga, absolut. Men samtidigt används antibiotika ofta slentrianmässigt – för åkommor som förkylningar där det inte gör någon nytta. Tonåringar med akne kan få långa kurer som pågår i upp till sex månader och enorma mängder antibiotika används inom djuruppfödning, vilket i sig är en stor bidragande orsak till resistensproblematiken.

Varför är det då plötsligt oacceptabelt att använda antibiotika till en liten, noggrant diagnosticerad patientgrupp som lever i konstant smärta och inte har någon annan behandlingsmöjlighet? Vad är viktigast: att patienter som jag får en chans att leva ett normalt liv eller att vi fortsätter acceptera en felanvändning av antibiotika på andra håll?

Jag är besviken. Jag är trött på att svensk vård inte bara sviker oss med Modic, utan aktivt vägrar att se de faktiska resultaten. Det är som om de hellre håller fast vid sitt mantra om “brist på evidens” än erkänner att de kan ha haft fel.

För mig handlade det om att rädda mitt liv. Och jag vet att fler kan få hjälp – om vården bara vågar öppna ögonen och se vad som faktiskt händer.

Vi patienter med Modic är inte statistik. Vi är människor. Och vi kommer aldrig sluta kämpa för att vår historia ska höras. Skäms på er som vägrar lyssna.

Fotnot: du kan läsa mer om min resa med Modicförändringar och behandling här. För dig som har fått diagnosen Modic, eller har en närstående med diagnosen kan du få stöd och kunskap här.